Vanliga jävla människor

[Zorbeltuss]

Jag vill nog mest slippa bry mig mer känner jag Det gör jag dagarna i ända ändå.

Jag har dealat med psykisk ohälsa, missbruk, otrohet, kraschade förhållanden, självmord, vårdnadstvister, misshandel, övergrepp och fan och hans moster. Rollspel är för mig en väg bort från allt det. Jag skulle aldrig vilja ha mer av det.

Men såklart, to each his own. Vi spelar av olika anledningar och med olika ryggsäckar.

Ju längre bort jag kommer från mitt eget, eller ett alternativt liv, desto bättre

OBS! Jag menar inte att jag på något sätt är missnöjd med mitt liv, tvärtom är jag oerhört nöjd med allt vad mitt liv innebär. Jag vill bara ha en ventil.

Jag känner definitivt igen många av situationerna själv och några utöver, jag känner väl mer att jag heller konfronterar livet, och ser möjlighet till glädje samt empati med de grupper jag inte själv har kontakt med.
Nu kan det ju vara så att det inte alls funkar för mig, men det lär väl märkas ganska snabbt.

 

[Svarte Faraonen]

Om jag tillåts analysera mina egna preferenser tror jag att jag under min mindre självständiga ungdomstid hämmades en hel del av en tro att man för att vara sofistikerad och kulturellt högtstående borde intressera för just den sortens historier, helst med kopplingar till det egna livet. Jag tror till exempel att ett av skälen att jag aldrig gav mig in på att skriva fiktion var att jag kände mig bunden vid en förväntan på hurdan den unge författaren skulle vara, och att jag inte levde upp till den. Det var egentligen först i mitten av mina tjugoår som jag kände att jag egentligen kunde blomma ut i en oförställd kärlek till fantastiken, gotiken, det groteska och det eskapistiska. För mig handlar det alltså rätt mycket om en frigörelse från en smakkonvention för finkultur som jag som ung upplevde som förkvävande och som jag också i längden tror har skadat min kreativa utveckling.

 

[entomophobiac]

Håller helt med! (Tre ord som är svåra för mig att använda.) Tycker mer om vanliga jävla människor än om något annat och mer om verkligheten än om fantastik. Fantastiken får absolut finnas, om inte annat för att många i min nuvarande spelgrupp förväntar sig den, men egentligen tycker jag fantastik förstör mer än den tillför. Särskilt rollspelsvarianten av fantastik, som ofta känns ganska trött och gjord.

Det finns så mycket nyans och styrka i verkligheten, i vardagen och bortom vardagen, att det knappast skulle behövas mer värld än vår egna för att berätta våra rollspelshistorier eller uppleva våra rollspelsupplevelser.

Många gånger tror jag personligen att fantastiken blivit en (o)vana.

 

[Anthrox]

Vanliga jävla människor, för all del.
Vanliga jävla situationer, aldrig i livet.

 

[Jocke]

Vanliga jävla människor, för all del.
Vanliga jävla situationer, aldrig i livet.

Håller helt med.

 

[Dr_Dängrot]

Jag rollspelar/lajvar mig själv och min trista gråa vardag varje dag i verkliga livet varför skulle jag vilja gestalta den I rollspelens värld?

När jag rollspelar så gör jag så som en verklighetsflykt och för att få vara personer och uppleva saker som jag inte kan i verkliga livet.

Jag vill inte rollspela hur jag går till mitt löneslavs jobb och lider mig igenom morgonrasten med den jobbiga kollegan Olle och en arbetsdag med mina kollegor och sedan blir bannad av min inkompetenta chef som har noll verklighetsförankring och vet hur saker funkar på "golvet" eller hur jag blir fast 30-40 minuter i kollektivtrafiken för att bussen blir försenad och på bussen får jag sitta brevid nån svettig arbetare som stinker svett och olja och som argumenterar högljutt med sin sambo över mobiltelefon så hela bussen hör om deras fallerade sexliv eller hur jag kommer hem och upptäcker jag att jag inte har potatis hemma så nu måste jag till affären och knö och trängas med massa hemmafruar och pensionärer som är ute på eftermiddagsshopping och när jag kommer till kassan har jag glömt kortet hemma eller hur jag när jag väl kommer hem knäcker jag en öl eller häller upp en grogg framför tv:n och känner missären och tänker i morgon börjar skiten om igen.

Nej tack, det får jag nog av i min vardag .


När jag rollspelar vill jag uppleva magiska riken , rida på drakar , svinga mäktiga artefakter , rädda prinsar och prinsessor ifrån den onde nektomantikern , slåss med orch-hövdingar , segla på luftskepp ovan molnen , använda mig av mäktig och uråldrig magi .

Jag vill inte återuppleva min gråa vardag .

 

[Mogger]

Vanliga jävla människor, för all del.
Vanliga jävla situationer, aldrig i livet.

Skulle precis skriva detta;

Ordinära människor i extraordinära situationer!

 

[Dr_Dängrot]

Något som nämnts som jag stämmer in i är ordinära människor i extraordinära situationer.

Tex it-teknikern , företags kostymnissen eller hemmafrun eller fabriksarbetaren som hamnar i zombieapokalypsen eller alien invasion , eller Ryssland invaderar osv .

 

[entomophobiac]

Vanliga jävla människor, för all del.
Vanliga jävla situationer, aldrig i livet.

Tror det är här det oftast landar i praktiken, i min nuvarande spelgrupp! Skôj det med. Men jag hade nog önskat att det blev lite mer pretto ibland.

 

[Dimfrost]

Jag gillar vanliga människor jättemycket, mer nu än tidigare. Men jag vill gärna ha något som skaver mer, något som inte riktigt stämmer. Och eftersom jag inte är så intresserad av thrillerhistorier eller liknande så blir detta extra gärna fantastik. Det måste inte vara ett stort sådant inslag, det måste inte vara drakar och fallna änglar bakom kulisserna, eller robotmigranter och kraschande magnetrinskepp, men det får gärna vara något som osäkrar vardagen lite mer. Jag skulle gärna spela en vardaglig kampanj i Kult eller Flodskörden (och planerar båda vid något tillfälle) som är väldigt vardaglig, men fortfarande något av de spelen.

 

[Genesis]

Beror ju på lite vad man menar med vanliga jävla situationer, såklart. Exemplet ovan med att ha svårt att hinna hämta barnen är inget jag känner att det exalterar mig sådär. Däremot en person som ofta har det problemet, vars kroniska sjukdom börjar gå ut över möjligheten att hämta barnen, och där det ger upphov i slitningar i relationen med makan/maken, där börjar det bli intressant för mig.

Sedan måste det inte alltid vara deprimerande, heller. En fantastisk omgång It’s Complicated på GothCon som jag minns med värme handlade om ett swingjazzband som var insnöat i en stuga i Finland. Det var i princip inga konflikter, utan mest folk som myste och drack varm choklad. Det som gjorde spelet intressant var att vi under dess gång lärde oss om dessa personer, deras bakgrund och deras relationer. Det var tillräckligt för att hålla nyfikenheten igång. Istället för att undra ”hur ska det gå?” satt vi och undrade ”Vilka är dessa människor?”

 

[anth]

Vanliga jävla människor, för all del.
Vanliga jävla situationer, aldrig i livet.

Jag kan tänka mig det motsatta.
Att spela Clark Kent när han inte är stålmannen.

 

[Bifur]

Det är något mellanting mellan en insikt, en provokation och ett manifest. Kanske en fråga, också. Vad tycker ni?

Det är i alla fall ingen vidare provokation .

För egen del gillar jag vanliga människor och fantastisk på samma gång och tycker nog att det, tillräckligt för min smak i alla fall, går att kombinera. Vanliga personer i ovanliga situationer som flera skrivit.

Några reflektioner:
- Många, inklusive mig, spelar rollspel som underhållning. Att utforska andra perspektiv eller behandla vissa ämnen kan i bästa fall vara givande sidoeffekter av detta men de är sällan huvudsyftet. Det betyder inte att fantastik behöver vara ett inslag, men det förklarar varför det är vanligt.

- Jag gissar att de flesta rollspelare trots ovanstående, medvetet eller ej, spelar ut karaktärer och situationer som de upplever att de kan relatera till, annars försvinner nog snabbt engagemang och inlevelse. Så fantastiken är antingen bara en kul fernissa men kan också vara det som enklare låter en närma sig vissa situationer.
(Applicability kallade professor Tolkien det.)

 

[wilper]

(Så fantastiskt att det går att prata om det här ämnet, på Twitter har diskussionen spårat ur och är fast i ett skyttegravskrig med ställningarna djupt grävda i "Gillar du människocentrerade kampanjer är du nazist." respektive "Gillar du freakshow-party är du SJW.")

Själv kommer jag från småstadsmedelklassbakgrund, där det största hotet var tristess.

Jag kan med stor behållning spela vardagslunk i OKULT i väntan på att något skall gå snett.

Rollpersonerna i KUF är "vanliga människor" som hamnar i konstiga situationer.

Jag haft som mest skoj med Vampire när vi spelat ... vanliga människor som hamnar i konstiga situationer ... när rollpersonerna blivit omfamnade så börjar det gå utför för min del.

 

[Muggas]

Jag gillar ju inte vanligt jävla rollspel, men vet ni vad jag gillar? Vanliga jävla människor. Inte superhjältar, inte krigare och magiker, inte poliser*, inte vampyrer och inte kommandosoldater. Jag gillar revisorer, barnpsykologer, bibliotekarier, personalschefer, författare, taxichaufförer och ja, till och med managementkonsulter. Jag tycker nog att rollspel är som bäst när man spelar vanliga jävla människor.

Ännu bättre, jag vill att de ska vara i den vanliga jävla världen, också. Ett fantasyspel blir genast bättre om man spelar vanliga jävla människor, men det blir ännu bättre om man spelar i den vanliga jävla världen istället. Gärna Sverige, men jag kan gilla lite Brasilien, Japan, Grekland, Sydafrika eller andra vanliga jävla länder också.

Och vad ska rollpersonerna göra? De har såklart problem. Det är ju ofta vad bra rollspel handlar om. Men de har … japp, vanliga jävla problem. Inte att de jagas av demoner, inte att världen håller på att gå under, inte att de dragits in i en mystisk konspiration eller att de plötsligt fått magiska krafter. Nej, jag vill spela folk som har svårt att öppna sig inför andra, folk som inte kan sluta med spriten, folk som inte har pengar nog i slutet av månaden, som är rädda för att de kastar bort sitt liv på fel karriär och folk som inte vet om de borde skilja sig.

Jag kan gilla de andra grejerna också, men jag har lite tänkt tillbaka på de spelpass jag spelat de senaste åren och alla spelpass med vanliga jävla människor i vanliga jävla världen med vanliga jävla problem har blivit bra spelpass. Vartenda ett. Jag har absolut haft bra spelpass även med ovanligheter, men ovanstående trio är fan rakt av garanterat bra spel. Det blir mer äkta, mer nära, mer verkligt, mer gripande. Det blir alltid berättelser där jag kan leva mig in och empatera. Jag kan bygga roller med ett djup och en kännedom som påhittade världar aldrig kan erbjuda. Jag kan säga att min rollperson kommer från Åmål och folk har genast mer associationer till Åmål än någon stad i en annan värld. Jag kan säga att min rollperson sätter sig ned och njuter av små bitar västerbottenost och ett glas billigt rödtjut från systemet för 199 kr för en trelitersbox. Inget culturegamingspel kan matcha alla kulturella associationer som finns i detta.

Vad vill jag säga med den här tråden? Äh, jag vet inte. Det är något mellanting mellan en insikt, en provokation och ett manifest. Kanske en fråga, också. Vad tycker ni? Ovanstående är ju, om man tittar på rollspel i stort, uppenbarligen inte en populär åsikt. Men jag är ju rätt van vid att jag tycker tvärtom mot alla andra.

* Okej, kanske poliser, men de ska fanimej inte lösa mystiska brott!

Ett av mina bästa scenarion jag skrivit har faktiskt inneburit att huvudpersonerna är inlagda på ett ålderdomshem med massvis av krämpor, hjälpmedel och medicinering. Att då övertyga personalen att de måste undersöka en övernaturlig incident de upplevt och lämna boendet oövervakade blir... intressant. Vanliga jävla människor i väldigt speciella situationer är en fantastisk kontrast! =D

 

[ÅkeZorkh]

Jag gillar att spela "vanliga" människor eller motsvarande i en värld där det fantastiska åtminstone finns inom teoretiskt räckhåll.

 

[Mogger]

Jag kan tänka mig det motsatta.
Att spela Clark Kent när han inte är stålmannen.

Ja, jag skulle precis säga något liknande. När den drakdödande hjälteninjan tvingas tampas med sina tonårsbarn som går på fest med svartalfer eller när trollkarlen upptäcker att Maximus Trollgubbe har snott hans formler och säger till alla att det är hans. Den typen av grejer, men behöver inte vara parodiska, tycker jag är väldigt givande.

Alltså;
fantastiska världar, jordnära skeenden.

 

[Dr_Dängrot]

Ja, jag skulle precis säga något liknande. När den drakdödande hjälteninjan tvingas tampas med sina tonårsbarn som går på fest med svartalfer eller när trollkarlen upptäcker att Maximus Trollgubbe har snott hans formler och säger till alla att det är hans. Den typen av grejer, men behöver inte vara parodiska, tycker jag är väldigt givande.

Alltså;
fantastiska världar, jordnära skeenden.

Jag skulle vilja säga precis tvärtom jordnära personer i en jordnära värld men fantastiska skeenden är det som gäller.

Varför skulle det blir mer givande för att det är alven Degolas eller trollkarlen Greger som hämtar barn på dagis eller strider med chefen om att få ta ut en extra semesterdag i juni eller försöker boka tvätttid i tvättstugan men upptäckter att orchen i 5b har tatt den sista tvättiden ?

Tråkig vardags diskbänksrealism blir ju inte roligare för att ovanliga människor utför den är min tankegång om det hela.

En typisk dag på kontoret blir inte roligare för att det är Thor eller Wolverine eller Gandalf som står och sköter kopieringsmaskin däremot en dag på kontoret där average joe'n Bosse Bossesson står och sköter kopieringsmaskin och det plötsligt brakar in en invasionsstyrka från planeten xylotop 45 z det är ballt .

 

[Man Mountainman]

Jag tänker här lite på Norm MacDonald och hans klagomål på komiker som bestämmer sig för att ställa sig på scen och berätta om sin cancer. Hans poäng var "det är intressant, det är bara så livet är".

Du menar, det är inte intressant?

 

[Sömniga Isaac]

För mig personligen handlar det även om att jag tycker det dagliga livet är intressant. Det finns så mycket att utforska i vardagen, hos det alldagliga och hos de problem som kan uppstå i det dagliga livet. Sorg, glädje, vemod och spänning finns det gott om i det vardagliga och jag finner det enklare att hitta detta när jag tar en distans ifrån det fantastiska. Med det sagt ser jag inte ned på det fantastiska, tycker det är kul att höra berättelser från dem som upplever spänning, glädje och sorg även i de fantastiska berättelserna och det är just det som är det viktigaste för mig, känslan som aktiviteten väcker hos gruppen. För mig väcker inte det fantastiska samma känslor, det blir för distanserat för mig personligen och jag känner mer att det kan vara kul, men jag tappar intresset då jag inte riktigt kan förstå grejen och det roliga med det fantastiska själv.