Vanliga jävla människor

[Svarte Faraonen]

Du menar, det är inte intressant?

Ja, så klart.

 

[Anthrox]

Jag kan tänka mig det motsatta.
Att spela Clark Kent när han inte är stålmannen.

Det här har jag förvisso också funderat på. Att spela vardagskampanjer med karaktärer som är superordinära i någon form.

 

[Henke]

Jag gillar ju inte vanligt jävla rollspel, men vet ni vad jag gillar? Vanliga jävla människor. Inte superhjältar, inte krigare och magiker, inte poliser*, inte vampyrer och inte kommandosoldater. Jag gillar revisorer, barnpsykologer, bibliotekarier, personalschefer, författare, taxichaufförer och ja, till och med managementkonsulter. Jag tycker nog att rollspel är som bäst när man spelar vanliga jävla människor.

Jag tycker det här är jätteintressant. Jag vill gärna spela vanliga människor. Vanliga människor betyder ju fortfarande inte jag själv utan någon annan som kanske har bra/dåliga förutsättningar som jag själv aldrig mött på. Jag förutsätter dock att det är mer drama än att "laga diskmaskinen" och "skjutsa ungarna till skolan" och att det handlar om utmaningar i vardagen... fast inte mina egna utmaningar.

 

[Genesis]

Jag tycker det här är jätteintressant. Jag vill gärna spela vanliga människor. Vanliga människor betyder ju fortfarande inte jag själv utan någon annan som kanske har bra/dåliga förutsättningar som jag själv aldrig mött på. Jag förutsätter dock att det är mer drama än att "laga diskmaskinen" och "skjutsa ungarna till skolan" och att det handlar om utmaningar i vardagen... fast inte mina egna utmaningar.

Jo men precis. För att ta ett par exempel från Hantverksklubben, eftersom jag har korta sammanfattade krönikor där:

Helen och Sigrid är vänner i gymnasiet. Sigrid är snygg, glad, populär, framgångsrik i skolan och stjärnan i simlaget. Helen är … inte något av det där. Vi följer deras resa genom livet. Helen kämpar med förkrossande dålig självbild och problem med alkohol. Sigrid lever livet, vill väl och vill såklart hjälpa sin vän, men hon har ju så kul och finner det svårt att avstå från sitt eget nöje för att vara där för Helen. Men livet går obevekligt framåt, och allteftersom Helen kämpar sig igenom svärtan och lär sig att inte ge efter när Plumpen viskar skit i hennes öron, så finner Sigrid att hon står ensam när hennes eget liv går på tomgång, och hon är för stolt för att visa sig svag inför den enda vän hon har kvar.

Claude Roussole är en före detta pilot i det franska flygvapnet under andra världskriget. Efter att ha förlorat många av sina minnen från kriget och frustrerad över en värld som verkar glömma och gå vidare så försöker han tillsammans med sin medpilot och älskare David pussla ihop bitarna av sitt liv och skriva en roman om sina upplevelser. Vi får följa med i en fragmentarisk berättelse där vi mer och mer inser att Claude själv är en otillförlitlig berättare och hans liv är ett pussel vars bitar inte passar ihop.

Båda dessa berättelser var toppen att spela igenom. Berättelsen om Claude är en av mina favoritsessioner genom tiderna. Det handlar inte om att laga diskmaskinen och gå till ICA, utan om livsöden, draman, konflikter, sorg, glädje, frustration, kåthet, drömmar och rädslor. Men vanliga människors livsöden. Vanliga människors draman. Situationerna är nog extraordinära, men inte omöjliga. Det är inte världens öde som står på spel, utan din egen lycka. Det är personligt och litet, men det är dramatiskt ändå. Det är saker som är värda att berätta om.

 

[Mogger]

En typisk dag på kontoret blir inte roligare för att det är Thor eller Wolverine eller Gandalf som står och sköter kopieringsmaskin

JO! Och det bevisas när Thor och hans kompis spelar PS4 i någon Marvelfilm. Eller när Spindenmannen har kärleksproblem. Eller när... Ja, du fattar

Ps. Jag vet att jag har rätt

 

[BiobunkerVII]

Jag skulle vilja säga precis tvärtom jordnära personer i en jordnära värld men fantastiska skeenden är det som gäller.

Varför skulle det blir mer givande för att det är alven Degolas eller trollkarlen Greger som hämtar barn på dagis eller strider med chefen om att få ta ut en extra semesterdag i juni eller försöker boka tvätttid i tvättstugan men upptäckter att orchen i 5b har tatt den sista tvättiden ?

Tråkig vardags diskbänksrealism blir ju inte roligare för att ovanliga människor utför den är min tankegång om det hela.

En typisk dag på kontoret blir inte roligare för att det är Thor eller Wolverine eller Gandalf som står och sköter kopieringsmaskin däremot en dag på kontoret där average joe'n Bosse Bossesson står och sköter kopieringsmaskin och det plötsligt brakar in en invasionsstyrka från planeten xylotop 45 z det är ballt .

Det här inlägget fick mig att skratta rakt ut. Jag lutade nog åt att Lars Norén Rollspelet inte var min grej, men om mitt beslut huruvida jag ska banka på 5b, för att den jäveln snipeat tvättiden på torsdag IGEN, blir det ett mer intressant beslut om det är en stor orch med klyvare än Greta som jobbar på Pastorsexpeditionen som jag ska konfrontera.

 

[Anthrox]

Stålmannen planerar veckans middag skulle jag nog lätt kunna dra ut en hel session av.

 

[Henke]

Jo men precis. För att ta ett par exempel från Hantverksklubben, eftersom jag har korta sammanfattade krönikor där:

Helen och Sigrid är vänner i gymnasiet. Sigrid är snygg, glad, populär, framgångsrik i skolan och stjärnan i simlaget. Helen är … inte något av det där. Vi följer deras resa genom livet. Helen kämpar med förkrossande dålig självbild och problem med alkohol. Sigrid lever livet, vill väl och vill såklart hjälpa sin vän, men hon har ju så kul och finner det svårt att avstå från sitt eget nöje för att vara där för Helen. Men livet går obevekligt framåt, och allteftersom Helen kämpar sig igenom svärtan och lär sig att inte ge efter när Plumpen viskar skit i hennes öron, så finner Sigrid att hon står ensam när hennes eget liv går på tomgång, och hon är för stolt för att visa sig svag inför den enda vän hon har kvar.

Claude Roussole är en före detta pilot i det franska flygvapnet under andra världskriget. Efter att ha förlorat många av sina minnen från kriget och frustrerad över en värld som verkar glömma och gå vidare så försöker han tillsammans med sin medpilot och älskare David pussla ihop bitarna av sitt liv och skriva en roman om sina upplevelser. Vi får följa med i en fragmentarisk berättelse där vi mer och mer inser att Claude själv är en otillförlitlig berättare och hans liv är ett pussel vars bitar inte passar ihop.

Båda dessa berättelser var toppen att spela igenom. Berättelsen om Claude är en av mina favoritsessioner genom tiderna. Det handlar inte om att laga diskmaskinen och gå till ICA, utan om livsöden, draman, konflikter, sorg, glädje, frustration, kåthet, drömmar och rädslor. Men vanliga människors livsöden. Vanliga människors draman. Situationerna är nog extraordinära, men inte omöjliga. Det är inte världens öde som står på spel, utan din egen lycka. Det är personligt och litet, men det är dramatiskt ändå. Det är saker som är värda att berätta om.

Ja, jag kan bara hålla med om att det där låter jätteintressant. På tal om det du skrev tidigare om att rollspela poliser. Vet inte om du sett Tunna blå linjen men det visar den typen av drama jag skulle vilja spela. Vardagen i polisbilen. Kollegan man kanske inte helt kommer överens med. Den trasiga familjerelationen där poliserna behöver gripa den hotfulle maken, nazistdemonstrationen som måste skyddas trots att man avskyr demonstranterna osv osv.

 

[Genesis]

Ja, jag kan bara hålla med om att det där låter jätteintressant. På tal om det du skrev tidigare om att rollspela poliser. Vet inte om du sett Tunna blå linjen men det visar den typen av drama jag skulle vilja spela. Vardagen i polisbilen. Kollegan man kanske inte helt kommer överens med. Den trasiga familjerelationen där poliserna behöver gripa den hotfulle maken, nazistdemonstrationen som måste skyddas trots att man avskyr demonstranterna osv osv.

Jag har inte sett det, men det låter absolut som intressant drama. Du får hänga på i Hantverksklubben någon gång!

 

[Henke]

Jag har inte sett det, men det låter absolut som intressant drama. Du får hänga på i Hantverksklubben någon gång!

Låter absolut spännande!

 

[Conan]

Att spela vanliga människor låter urbota trist, men kan säkert gå an i vissa settingar såsom i många skräckrollspel.

Och visst vill man att rollpersonerna ska vara relaterabara, såsom te x en något boostad versioner av en själv, och inte nån halvgud.

Men att någon skulle gilla att spela sin granne när denne plockar svamp i skogen och ser om sommarstugan tror jag inte ett dugg på.

 

[Genesis]

Men att någon skulle gilla att spela sin granne när denne plockar svamp i skogen och ser om sommarstugan tror jag inte ett dugg på.

Jag vill spela min granne när hon plockar svamp i skogen för att det är den enda tiden då hon kan vara ensam med sina tankar, för hemma kvävs hon av förväntningarna som ställs på henne. Jag vill spela min granne när han ser om sommarstugan, för att det är hans projekt att försöka bygga upp sitt självförtroende som "händig man", samtidigt som han, kanske förgäves, försöker hitta tillbaka till en lycklig tid när han lekte där som barn.

Jag har ingen aning om detta är vad du menar med ditt inlägg, att ingen vill spela dessa saker. I så fall har du ju uppenbarligen fel, eftersom jag och ett fåtal andra uppenbarligen vill det. Om du menar att ingen vill spela en trist vardag där ingenting intressant händer så kan du ha rätt, men ingenstnas i den här tråden har ju detta heller påståtts, så det känns ju irrelevant för tråden.

Så du kanske kan precisera vad du menade, för jag fattar inte riktigt.

 

[Brödbane]

Jag vill spela min granne när hon plockar svamp i skogen för att det är den enda tiden då hon kan vara ensam med sina tankar, för hemma kvävs hon av förväntningarna som ställs på henne. Jag vill spela min granne när han ser om sommarstugan, för att det är hans projekt att försöka bygga upp sitt självförtroende som "händig man", samtidigt som han, kanske förgäves, försöker hitta tillbaka till en lycklig tid när han lekte där som barn.

Jag har ingen aning om detta är vad du menar med ditt inlägg, att ingen vill spela dessa saker. I så fall har du ju uppenbarligen fel, eftersom jag och ett fåtal andra uppenbarligen vill det. Om du menar att ingen vill spela en trist vardag där ingenting intressant händer så kan du ha rätt, men ingenstnas i den här tråden har ju detta heller påståtts, så det känns ju irrelevant för tråden.

Så du kanske kan precisera vad du menade, för jag fattar inte riktigt.

Frågan är hur länge det är kul? Det känns som att det borde vara en kortare livslängd på den typ av scenarion.
Att spela jordnära personer i hyggligt ordinära situationer känns som att det kan vara intressant. Det är ju flera av mina favoritrollspel, många med skräckbetoning, som har ordinära inslag som en kontrast till fantastiken.

Jag kan också tänka mig att det kan vara kul att hoppa in och köra korta (och montage-fyllda) rollspelssessioner där man utforskar hur det är att vara en medelålders, blekfet skolfotograf i Skövde. Men skulle det vara kul att spela samma skolfotograf i en hel kampanj? Att träla på i den grå vardagen i mer än 20 sessioner? Själv tänker jag att det blir jävligt trist efter ett tag, när man för tredje gången behöver hantera den tjuriga kassörskan på Södra Ryds Närköp.

 

[wilper]

Frågan är hur länge det är kul? Det känns som att det borde vara en kortare livslängd på den typ av scenarion.
Att spela jordnära personer i hyggligt ordinära situationer känns som att det kan vara intressant. Det är ju flera av mina favoritrollspel, många med skräckbetoning, som har ordinära inslag som en kontrast till fantastiken.

Jag kan också tänka mig att det kan vara kul att hoppa in och köra korta (och montage-fyllda) rollspelssessioner där man utforskar hur det är att vara en medelålders, blekfet skolfotograf i Skövde. Men skulle det vara kul att spela samma skolfotograf i en hel kampanj? Att träla på i den grå vardagen i mer än 20 sessioner? Själv tänker jag att det blir jävligt trist efter ett tag, när man för tredje gången behöver hantera den tjuriga kassörskan på Södra Ryds Närköp.

Men behöver det hålla så mycket längre än tre möten? Det går ju att byta skor efter det.

Men jag tror nog att jag hade kunnat uppskatta en 30-mötens kampanj om radhusliv. Dramatiken i ett knakande äktenskap är nog inte mindre spännande än mördande av orcher och plundrande av drakskatter.

 

[JohanL]

Men jag tror nog att jag hade kunnat uppskatta en 30-mötens kampanj om radhusliv.

Jag undrar vad det är som får det här att fungera i TV (för något värde av ”fungera”) där man verkar kunna ha hur långa serier som helst av Goda grannar eller Solsidan eller vad som går nuförtiden (jag tittar inte på svensk tv), medan jag håller med om att trettio sessioner rollspel med det låter närmast paralyserande tråkigt.

 

[wilper]

Jag undrar vad det är som får det här att fungera i TV (för något värde av ”fungera”) där man verkar kunna ha hur långa serier som helst av Goda grannar eller Solsidan eller vad som går nuförtiden (jag tittar inte på svensk tv), medan jag håller med om att trettio sessioner rollspel med det låter närmast paralyserande tråkigt.

Jag hade sannolikt haft större utbyte av en 30-mötes kampanj baserad på Tre Kronor, Svenska Hjärtan eller Goda Grannar, än att sitta och titta på 30 avsnitt av detsamma.

Människor intresserar mig.

 

[Genesis]

Frågan är hur länge det är kul? Det känns som att det borde vara en kortare livslängd på den typ av scenarion.
Att spela jordnära personer i hyggligt ordinära situationer känns som att det kan vara intressant. Det är ju flera av mina favoritrollspel, många med skräckbetoning, som har ordinära inslag som en kontrast till fantastiken.

Jag kan också tänka mig att det kan vara kul att hoppa in och köra korta (och montage-fyllda) rollspelssessioner där man utforskar hur det är att vara en medelålders, blekfet skolfotograf i Skövde. Men skulle det vara kul att spela samma skolfotograf i en hel kampanj? Att träla på i den grå vardagen i mer än 20 sessioner? Själv tänker jag att det blir jävligt trist efter ett tag, när man för tredje gången behöver hantera den tjuriga kassörskan på Södra Ryds Närköp.

Jag tycker ju att 20 sessioner i vad som helst känns tråkigt, men vad vet jag? Min längsta kampanj varade 12 sessioner (och jag bytte rollperson efter typ 8). Men oavsett längd är jag rätt säker, som @wilper, att jag skulle ha mer nöje av att spela den med människodrama än med orschslakt.

Sedan, återigen, att "hantera den tjuriga kassörskan på Södra Ryds Närköp" låter inte särskilt intressant ens i ett spelmöte. Jag tycker att det låter som en sorts rollspel där man försöker lösa uppgifter och "klara äventyret". Det tycker jag känns rätt tråkigt, och det har mer gemensamt med "hantera den fientliga orchstammen utanför byn" än med den sortens exempel jag har tagit upp i den här tråden. Jag vill istället spela den tjuriga kassörskan, utforska varför hon är så tjurig, spela ut hennes drömmar om att ta sig bort, och hur hon spenderar alla sina pengar på trisslotter i hopp om en jackpott, se hennes vänskaper och relationer, flashbackscener om mannen hon älskade som dog tragiskt i prostatacancer och hennes svårighet att öppna sig igen, trots att hennes dotter försöker att få ut henne i dejtingsvängen, men hon känner sig för gammal för detta. DET vill jag spela ut. Inte "Slå mot Köpslå för att se om du kan få en till kasse, trots att du redan betalat".

 

[Henke]

Jag undrar vad det är som får det här att fungera i TV (för något värde av ”fungera”) där man verkar kunna ha hur långa serier som helst av Goda grannar eller Solsidan eller vad som går nuförtiden (jag tittar inte på svensk tv), medan jag håller med om att trettio sessioner rollspel med det låter närmast paralyserande tråkigt.

Och jag som tänker att TV-serien "Svenska Hjärtan" (relationsdrama i radhuslänga) vore en helt fantastiskt kampanj att få rollspela.

EDIT: Nu såg jag att den finns på SVTPlay, så den måste jag kolla igenom

 

[Bifur]

Och jag som tänker att TV-serien "Svenska Hjärtan" (relationsdrama i radhuslänga) vore en helt fantastiskt kampanj att få rollspela.

Ja varför inte. Fast ska man vara krass så är det många olika perspektiv och stilar som ska balanseras för att det ska bli bra i just den egna gruppen. Det är en sak att teoretiska om det, en annan att göra det så att alla tycker det är kul.

 

[Genesis]

Ja varför inte. Fast ska man vara krass så är det många olika perspektiv och stilar som ska balanseras för att det ska bli bra i just den egna gruppen. Det är en sak att teoretiska om det, en annan att göra det så att alla tycker det är kul.

Fast det gäller ju alltid? Om hälften vill spela Svenska hjärtan och hälften vill spela Sagan om ringen så blir det ju fel oavsett vad man spelar. Jag har ju spelat flera kampanjer med vanliga människor i vanliga världen och i olika spelgrupper och det har gått bra. Det är som sagt några av de mest lyckade kampanjerna jag spelat. Det var lite det som föranledde den här tråden. Det blir liksom alltid bra när jag spelar detta. Automagiskt. Medan spelpass och kampanjer med fantastik kan bli bra eller dåliga. Eller ja, väldigt sällan det senare, numera, men de kan absolut bli mellanmjölk.