stenhöna said:
Om militariserad laser blir tillräckligt starkt, finns det inte en risk att alla projektiler blir meningslösa? Det blir nedskjutna direkt, menar jag.
Vad alla strålvapenforskare upptäcker en efter en är att det inte är värt jobbet. Det är för jobbigt att fokusera strålen och för jobbigt att få ut tillräckligt mycket elektrisk energi tillräckligt snabbt, än mindre att få energikällan bärbar.
Såvida inte någon upptäcker ett radikalt mycket bättre sätt att lagra enorma mängder elektrisk energi och få ut den snabbt så är det helt enkelt lättare att använda konventionella trista metoder, dvs raketer, kulor och pansar.
stenhöna said:
Finns det en övre gräns för hur mycket energi ett batteri kan lagra? Använda bränsleceller istället?
Problemet är energiöverföringen. Elektrisk energi till lasern kommer från batteriet på elektrodernas yta. Det behövs helt enkelt en sjujefla massa yta för att kunna få ut en stor mängd elektricitet snabbt ur ett batteri (eller bränslecell - det är i stort sett samma sak - en elektrokemisk reaktion mellan två ämnen som ger ifrån sig energi i elektrisk form och en restprodukt, i det här fallet omvänd elektrolys av syre + väte --> elektrisk energi + vatten).
En kemisk reaktion som inte är bunden till en yta utan kan ske i en volym istället, typ en explosion, har inte det överföringsproblemet. Så istället för att vi talar kvadratmeter elektrod så talar vi kubikmeter explosion.
Däri ligger problemet, och det gör att det räcker med en lastbil för tjugo Patriot- eller Iron Dome-skott, men du behöver en hel jumbojet för bara dussinet laserskott från en ABL.
stenhöna said:
Kan man inte använda starkt radioaktiv strålning som går igenom väggar?
Det gör inte jobbet tillräckligt snabbt. Inte ens med en atombomb kan du komma tillräckligt nära smällen för att dö av strålningen utan att ha blivit mosad, utsmetad, förgasad eller helstekt av värmen och stötvågen långt innan dess. Radioaktiv strålning har inte så omedelbara effekter på kroppen som man kan tro. Det är ingen instakill, utan tvärtom en plågsam död i strålsjuka som sätter in en halv vecka efter bestrålningen (eller i leukemi tio till tolv år senare eller skelettcancer tjugo år senare, eller bara lite förhöjd risk för cancer).
Dessutom, för att få något mer praktiskt bärbart så behöver du något som kan generera extremt stora mängder energi extremt snabbt - se ovanstående problem med batteriet - till en strålningsgenerator, förmodligen en neutronstrålgenerator eller en röntgenstrålningsmagnetron eller nåt sånt, eller en brutalt superhemsk radioaktiv källa med någon form av radioaktiv lins (hur nu fan den skulle funka). Och då behöver du någon form av strålskydd som klarar av det, och då talar vi några meter betong och bly. Då är det inte bärbart längre.
stenhöna said:
En annan sak som talar emot projektila vapen är att om du avfyrar dem från ett rymdskepp ändras skeppets hastighet och spinn. Man kan givetvis "släppa" torpeder och sen låta dem åka iväg av egen kraft.
Relativa hastigheter i rymden är så stora att det räcker gott med att släppa dem.
stenhöna said:
Tyckte jag läste att atombomber i rymden påverkar elektronisk utrustning.
Nej. Höghöjdsdetonationer kan skapa en elektromagnetisk puls i övre atmosfären som kan inducera strömmar i elektriska kretsar som överlastar dem så att de kokar över. Rymddetonationer har ingen övre atmosfär som kan ge den elektromagnetiska pulsen.
stenhöna said:
Några tankar om nanovapen annars?
Spekulativt.
Primitiva nanovapen lär vara ungefär lika roliga och kontrollerbara som biologiska eller kemiska vapen - faktum är att en hel del futurister är livrädda för grey goo, en grå massa av nanomaskiner som äter upp allt och gör det till nanomaskiner. De lär i vilket fall som helst klassas som massförstörelsevapen.
Mer avancerade nanovapen är lite för spekulativa för att kunna hamna i hård SF.
