Nekromanti Vapensmed

[Björn Hellqvist]

Vapenrunkeri

(Innan någon reagerar på rubriken, så vill jag betona att jag givetvis avser det gamla ordet för "skaka" .) Nåväl, jag tycker att Ansons önskemål är ett uttryck för vissa rollspelares tendens att gräva ner sig i för handlingen oväsentliga detaljer. Duger inte vapnen i grundboken? De är generiska typer, där värdena är ett genomsnitt för respektive typ. Är inte lättare/tyngre-modifikationerna i Riddaren tillräckliga för att få den önskade variationen? Och om nu det inte skulle vara det, varför inte använda lite fantasi? Spelarens karaktär vill ha ett svärd som är lite spetsigare. Öka skadan för den aspekten då! Gör modifikationen att svärdet blir något sämre för hugg? Minska då i motsvarande grad.

F'rexten så anser jag att lättare/tyngre-reglerna i Riddaren är inte särskilt realistiska. Ett svärd som är lättare behöver inte göra mindre skada; det blir lättare att accelerera, så skadan ökar istället (i varje fall mot orustade mål), men man kan tänka sig att BRYT blir någon poäng lägre.

Slutligen så vill jag betona att både Krille och Herr Nils har rätt i det mesta. Som den som bidrog till vapentabellerna i Eon, så anser jag mig ha visst tolkningsföreträde, jag med. Någon gång ska jag släpa med mig något dussin av mina 40 vapen till något konvent, så att alla skrivbordskrigare får en chans att hantera lite seriös hårdvara...

 

[P|uT0NiUm]

Re: Vapenrunkeri

"Ett svärd som är lättare behöver inte göra mindre skada; det blir lättare att accelerera, så skadan ökar istället (i varje fall mot orustade mål), men man kan tänka sig att BRYT blir någon poäng lägre."

Ja, men då finns det inget penetrationsvärde i Eon (tänker på rustade mål).

 

[Vindhand]

Sant

När man tänker efter borde det funka helt tvärtom mot önskat. När ttyngdpunkten skiftar utåt klingan i hugget så kommer den röra sig långsammare. Ungefär som en korkad konståkare som försöker göra en piruett baklänges

Som förklaring till varför ett vapen är särskilt coolt (om man släpper alla realismkrav) är det också ganska misslyckat. Vapen som är coola på det viset bör vara det av fantasyförklaringar (i:e: härdat i blodet från en förrädisk bror eller något sådant) inte av pseudovetenskapligt tjafs... imao.

 

[Tzam]

Re: Vapenrunkeri

Pluss att koross skadan minskar om vapnet är lättare!!

 

[Ackerfors]

True true :D [nt]

[color:\\"black\\"] [/color]

 

[Lo0rRD]

men om du nu vill ha ett nytt vapen så kan väl "RPn" som är vapensmed ta sig en penna och skisa upp vapnet med lite hullingar på eller nå sånt.. Men värden kan du ju ta från kända vapen. Det vanligaste är ju stridssvärdet men sen är det ju bara att modifera om lite. om svärdet har lite hullingar så står det ju lite sånt i krigaren och i faktan om drakklingan i LoH. Svärdets utssende är väl inte så stora problem att ändra på men du kanske inte ska skapa något monster vapen som ett 1Hs svärd med samma hugg skada som ett kraggsvärd för då snakar vi lite orealistiskt.. men lite snygga katana liknade eller nåt helt eget.. men kanske kan bli lite svårt för smeden att få igång försäljningen. och kanske blir dyrt för smeden om inte svärdet blir som han vill

 

[Krille]

Ett svärds utveckling

"Svärdets utssende är väl inte så stora problem att ändra på men du kanske inte ska skapa något monster vapen som ett 1Hs svärd med samma hugg skada som ett kraggsvärd för då snakar vi lite orealistiskt.. men lite snygga katana liknade eller nåt helt eget.."

Det tog omkring 1000 år för katana att utvecklas från ett rakt tvåeggat svärd.

Nånstans i urtiden (ca 0-400 ekr), när Japan började utveckla en egen kultur, så var svärden raka och tvåeggade. Deras direkta föregångare var kinesiska svärd. Dessa var vid tillfället raka, tvåeggade, tämligen smala och hade ett långt fäste. De hade också parerstång; ganska bred och utsmyckad, men dock parerstång. Typen kallas ofta för tsurugi, och det absolut mest kända exemplet är "Gräsklipparsvärdet" (Kusanagi no Tsurugi), som är en av de japanska kronjuvelerna. Gräsklipparsvärdet sägs ha sitt ursprung hos guden Susano-o Mikoto, som fann det i svansen på en åttahövdad drake. Det gick sedan i arv genom hans syster Amaterasu till den förste kejsaren av Japan, Jimmu, och sedan vidare i kejsarlinjen. Det försvann i slaget vid Shimonoseki, och sedan dess har en replika av svärdet använts. Replikan förvaras i Atsuta-templet i Japan.

Från tsurugi kom de japanska svärden att utvecklas. Under Japans tidiga järnålder så var järn tämligen sällsynt. Man byggde till exempel rustningar i lack och bambu, inte i järn, och järnrustningar var förbehållet för de absolut rikaste. Ett pansargenombrytande vapen behövdes därför inte, utan vad som behövdes var ett vapen som kunde skära igenom en rustning. Stöten kom därför att bli mindre viktig, och en vass spets behövdes inte.

Den största enskilda förändringen inträffade under 700-900, då kurvaturen började införas och eggen på baksidan gradvis försvann. De tidigaste kurvade svärden hade ofta en egg på halva baksidan, förmodligen av traditionella skäl. I bevarade exemplar kan man ofta se att den främre eggen är sliten, men inte den bakre. Detta tordes ha märkts någon gång, och efter ca 900 ekr är det väldigt vanligt med japanska klingor med egg på baksidan.

Nånstans omkring 1000 kan man tala om katanans direkta föregångare, tachi. Tachi är liksom katana en böjd eneggad klinga med rund parerskiva. Den stora skillnaden gentemot katana är infästningen och skidan, som är gjord för att bäras med rustning. Vid det här laget var tachi ett krigsvapen - man bar det tillsammans med rustningen i krig. Det var ännu inte samurajens skäl, utan fram till krigseran under 1500-talet, då det blev populärt bland samurajkasten att bära svärd till vardags, så var det långbågen, daikyu, som var samurajvapnet framför alla andra.

Fram till dess hände inte så mycket, utom att smidesteknikerna förfinades. Många av de bästa tachi-svärden (och omslipade tachi) kommer från 1300- och 1400-talen. Den sista förändringen inträffade omkring ca 1400, då infästningen och slipningen av klingan ändrades från tachi till katana, och då var de ändå så lika att många tachi-klingor kom att slipas om till katana efter krigseran när katana blev inne. Därmed fullbordades också svärdet som kom att bli känt som "samurajens själ".

Trots detta så försvann aldrig tachi helt. Tachi är genom sin upphängning och skida oändligt mycket mer praktiskt att bära till rustning, och fram tills att krigseran tog slut och Edo-perioden inleddes så producerades fortfarande mängder med tachi.

Summan av hela den här långa harangen är att svärd utvecklas gradvis över århundraden. Det är ytterst sällan som någon får för sig att bygga ett helt nytt svärd, utan varje svärd är en vidareutveckling av tidigare svärd. Det tog tusen år att gå från tsurugi till katana, och så länge är det få kampanjer som pågår.