Nekromanti Var är bra, resp. mindre bra med Burning Wheel, Gold Edition?

[Robert E. Howard]

Först lite bakgrund:
Min spelgrupp är cirka 20 år gammal och vi är ganska hemmakörda på Drakar och Demoners regeluppsättning (91:ans). För tillfället spelleder jag en kampanj i en hemmasnickard värld. Touchen är realism. Fokus ligger på intriger i samhällets övre skikt (och lite action, så klart). Det är medeltid, kanske med drag åt tidig medeltid.

Jag upplever att en gammal, inkörd regelmekanik har sina fördelar (typ: alla vet vad som gäller och låg tidsåtgång för regelrelaterat surr). Men häromdagen köpte jag ett ex av Burning Wheel, Gold Edition. Jag började läsa och känner att jag kanske, eventuellt skulle vilja pröva att applicera BW-systemet på min kampanj.

Därför skulle jag vilja veta om någon här på forumet har några funderingar kring det BWGE.
-Är det bra?
-Blir det jättemånga tärningsslag under en session?
-Tror ni det skulle passar de i min kampanj?
-Uppmuntrar de till skojigt rollspelande? (Min spelgrupp består av två "skådespelare" och två "icke-skådespelare").
-Vilka delar är bäst? Vilka är minst bäst?
-Har någon prövat att konvertera existerade RP:s till Burning Wheel-gubbar?

Ja, ni fattar.
Kort och gott: vilket betyg skulle ni ge BW, och med vilken motivering?

/stefan

 

[Krille]

Mindre bra: Luke Crane suger på pedagogik. Det gör att jag aldrig har orkat sätta mig in i hur BW funkar egentligen och därför aldrig spelat det.

 

[Dante]

Bra: Gold Ed. är bättre disponerad och mer pedagogisk än tidigare version, men …

Mindre bra: Luke Crane suger på pedagogik, så »bra« är väldigt relativt.

Jag lyckades personligen inte förstå BW förrän jag läst Mouse Guard – som dels är ett nedbantat BW, och dels faktiskt redigerats av en riktig redaktör.

Reglerna är allt annat än genomskinliga. De understöder visserligen rollagerande men är samtidigt väldigt mycket i fokus. Så den som inte gillar synliga regler och många tärningsslag kommer förmodligen inte att vara så förtjust.

 

[Eleas]

Bra: Burning Wheel ser bra ut på pappret och har en hel del vettiga koncept. Det är också sympatiskt med ett spel som bara behöver en regelbok modell behändig för att fungera.

Mindre bra: Cranes genomusla pedagogik och självgodhet skaver. Helt enkelt, alla rollspelare är inte munchkins i behov av frälsning, och ett förfarande är inte automatiskt rätt bara för att Burning Wheel-teamet gillar det. Att det länge funnits en livskraftig independent-scen som pressat gränserna för vad rollspel är tycks ha gått Luke Crane helt förbi.

Burning Wheel bakar in regelkärnan i världen på ett sätt som jag brukar gilla, men den här gången funkar det inte. Eftersom regelns bokstav måste följas utan förklaring blir resultatet oväntat navelskådande, oflexibelt och låst. Jag spelledde en kampanj och kom halvvägs innan jag gav upp.

 

[Mogger]

Jag vill bara inflika att jag är stort fan av BW och jag har aldrig märkt av någon bristande pedagogik.

Jag tycker att det är ett bra spel. Genomarbetat och fungerande.

Spelets nackdel är kanske att man behöver grotta ner sig i det ordentligt för att uppskatta det. Att spela lite casual funkar inte.

 

[Mogger]

Det är sannolikt färre tärningsslag jämfört med mer traddiga spel, beroende på Let i Ride-regeln och Konfliktresolutionen.

Men mycket av BW kan man faktiskt lyfta in i vilket spel som helst. Så ni kan ju börja med att göra det om ni vill. Det handlar mer om tänk än regler.

 

[Dante]

Men mycket av BW kan man faktiskt lyfta in i vilket spel som helst. Så ni kan ju börja med att göra det om ni vill. Det handlar mer om tänk än regler.

?
Detta!

Jag har haft stort utbyte av BW/Mouse Guard som inspirationskälla. Många bra idéer och tekniker går enkelt att föra in i sitt »vanliga« spelande.

 

[Evil Peter]

Jag är väldigt förtjust i BWGE.

Jag finner grundsystemet för reglerna rätt enkelt att förstå och när jag spellett BW har jag känt att jag inte behöver fundera på hur jag ska använda reglerna utan kan fokusera på vad som ska, eller kan, hända och bara känna att det löser sig enkelt regelmässigt. Jag har inte upplevt att det är svårt att förstå som övriga skribenter sagt, och då inkluderar jag min egen genomläsning samt att ha spelat med både erfarna och oerfarna spelare. Min erfarenhet kan ju dock vara skilt från normen, då jag snarare njutit mer av att läsa BW-reglerna än de flesta andra system, så ha det i åtanke. Systemet har ett antal mer avancerade tilläggsregler som man kan använda om man vill, så man kan trappa upp om man vill och man känner att man klarar av det. Några av tilläggsreglerna känns dock ganska nödvändiga, då t ex det enda skadeystemet ligger där.

Beliefs, Instincts och Traits, de regler som styr rollspelandet och ger spelarna ett sätt att bestämma vad spelet handlar om, är väl det enda jag upplevt att det fanns en betydande tröskel för att komma in i (mest för de spelare som inte är vana att driva på saker själva mellan spelmöten utan vill sätta sig ner och få saker serverat). När det väl fungerar har det varit det som mest skapat bra karaktärsspelande hos alla i gruppen hos de jag spelat med, så för oss har det varit en mycket lyckad metod. Systemet Circles (kontakter), som låter spelare skapa SLP och föra in i spelet, kan också ta ett tag att komma in i, även om själva regeln inte är svår.

Vi har kört kampanjer där klassisk fantasy blandas med adelsintriger och politik och även om BW inte har någon spelvärld så är den implicita världen för människan rätt likt medeltida Frankrike, med sedan väldigt Tolkien-inspirerade alver, dvärgar och orcher. Det låter som spelet skulle passa din kampanj. BW är väl dock lite mer senmedeltid (det finns t ex plåtrustningar och tvåhandssvärd), men sköldar är en viktig del av närstrid så på det sättet faller det ju klart bäst in i tidigare medeltid.

Antalet tärningsslag skulle jag nog säga är i mediumnivå. När man slår i BW ska spelaren säga vad han vill uppnå om han lyckas och hur (vilken färdighet/egenskap) han vill göra det. Spelledaren godkänner detta och säger sedan vad som kommer att hända om han misslyckas (vilket helst ska vara något som för vidare handlingen, snarare än bara ett "du får inte upp dörren"). Så man vet vad som är på spel åt båda hållen innan man slår, samt att det inte är tillåtet att slå igen (eller för spelledaren att be om ytterligare slag) om inte förutsättningarna ändrats. Strider kan lösas med allt från ett enkelt motståndsslag till ett rätt komplicerat system där man skriptar handlingar mot varandra, och det tar hyfsat bra hänsyn till saker som vapenlängd som ju är vitalt i riktig strid. Inga extra slag för vapenskada osv.

Vad gäller att konvertera karaktärer har jag aldrig försökt mig på detta. Karaktärsskapandet i BW är lite speciellt där man väljer vad man sysslat med i olika skeden av livet, och det är rätt fokuserat på normalt liv (man kan bli allt från en dikesgrävande byfåne till tronarvinge) och inte alls på fantasy-klasser. Vill man konvertera något som DoD får man nog improvisera lite. Den improvisationsförmågan kan också komma än mer till pass om man ska göra om t ex alver till att var mer som i Ereb (Tolkiens alver är ju klart mäktigare, och det märks i spelet).

Detta blev lite långt men sammanfattnigsvis har BWGE överlag de bästa fantasyrollspelsreglerna jag använt. Vad de försöker uppnå tilltalar mig och det är det spel som också bäst skapat karaktärsspelande hos de mest prestationsspelande medlemmarna i bekantskapskretsen.

 

[IcarusDream]

Mindre bra: Luke Crane suger på pedagogik. Det gör att jag aldrig har orkat sätta mig in i hur BW funkar egentligen och därför aldrig spelat det.

Truer words has never been spoken.


Jag kallar alltid BW för det bästa spel jag aldrig listat ut hur jag ska spela det.

 

[Genesis]

Jag försökte läsa BW en gång. Efter någon timme gav jag upp och skänkte böckerna till en kompis. "Här. Du får det här spelet av mig" sade jag. "Läs det och spelled det för oss. Jag har hört att det ska vara bra." Någon månad senare frågade jag hur det gick. Han hade också gett upp och slängt böckerna i papperskorgen. Så jag har aldrig spelat BW. Det är säkert bra om man kan ta sig igenom boken?

 

[Jarl]

Vill slå ett slag för erfarenhetssystemet (för att höja färdigheter). Det är antagligen det bästa i något rollspel någonsin (ej att förväxla med det i Mouse Guard/Torchbearer, som är liknande, men inte alls lika intressant).

 

[gustaf s]

Det här kanske kan ge lite känsla för spelet: https://www.youtube.com/watch?v=vkA30R7-_Lg&list=PLTj75n3v9eTle4ja3M_9nHDn2ji08Jaw4 Adam Koebel (Dungeon World) SL:ar med en del rätt coola spelare.

Jag har själv aldrig spelat BW och känner inte för att göra det heller. Det känns som det är en rätt stor tröskel att ta sig över och att spelet måste få lång lång tid på sig innan alla rörliga delar börjar klicka i varandra snyggt och spelet på allvar börjar betala tillbaka. Men för dem som gillar att spela årslånga kampanjer kan det nog vara rätt fint. När jag läste det (flera år sedan) tyckte jag dock att det var väldigt uppfriskande (var eventuellt det första indiespelet jag läste) och gav mig mycket att tänka på. Har för mig att rollpersonsskapandet kändes riktigt gött.

 

[Eksem]

Egentligen är inte spelet så himla otydligt tycker jag, men jag tror många försöker lära sig hela spelet på en gång innan spelstart och det är ju varken poängen eller knappt möjligt (Jarl och andra regelförståelsefreaks undantaget). Det är ett spel med en kärna som närapå skulle räcka som egen spelmotor i sig men som också har ett stort antal något komplexa subsystem för att fördjupa olika typer av konfliktsituationer. Man ska nog helst köra ett par sessioner med bara grundmotorn innan man börjar introducera de andra konfliktsystemen. Detta fungerar inte heller så bra om man är van vid lite osynliga regler och uppdelningen "spelarna säger vad de gör, spelledaren tolkar situationen"; spelarna måste vara införstådda med systemet och medvetet använda sig av det, annars hamnar extremt mycket tyngd på spelledaren.

Att konvertera till BW från en annan kampanj tror jag inte blir något vidare. BW är menat att vara ett system drivet av rollpersonernas hooks, vilket också gör att rollpersonernas stats är väldigt nära förknippat med rollpersonernas bakgrund och vad som hänt i kampanjen på ett sätt som är svårt att korrekt reverse engineera.

Det blir oftast färre tärningsslag än en typisk DoD-kampanj, och med mer tyngd på varje tärningsslag (BW har mycket färre "tomma" slag än DoD har, där man ofta slår utan att något egentligen händer). Huruvida man vill agera ut, eller låta utagerandet vara underförstått spelar inte så stor roll, men man måste vara intresserad av att sätta sin rollpersons drivkrafter i arbete (det fungerar alltså inget vidare med spelare som mest vill "titta på" och som mest vara huvudperson nån gång ibland).

Jag tror BW gör sig mycket bra i de flesta miljöer man skulle använt DoD91 till.

Själv har jag faktiskt aldrig spelat BW, men jag skulle vilja göra det nån gång. Vet till och med vad upplägget skulle vara. Men det finns så många rollspel, och så lite speltid, så det kommer nog aldrig bli av.

 

[Mogger]

Fight!-subsystemet är jäkligt coolt om alla lär sig det. Det är få spel där man känner en sådan tillfredsställelse när man får in en fint eller överlistar sin motståndare!

 

[Robert E. Howard]

Tack alla! Bra surr. Verkar vara lite olika uppfattningar.

Vad gäller pedagogiken så vill gärna tro, efter att ha läst en liten bit in i boken, att jag jag förstår vad som menas och vad författaren vill komma. Har dock svårt att skaka av mig irritation över allt "lull-lull". En del amerikaner verkar besitta en förmåga att "hälla" ut orden på pappret. Ordkranen är fullt öppen, hela tiden. Ungefär som när de pratar. Det är i alla fall ganska tröttsamt att läsa. Kommer ihåg när jag var tvungen att läsa amerikanska text books på högskolan: samma resonemang hade gått att banta ner med 40% färre ord. Ryktet gick att författarna fick betalt per sida...

BIT:s-biten gillar jag skarpt, det är precis vad vår grupp behöver. Lättförstått bränsle till karaktärsdrivet handlade. Erfarenhetssystemet verkar också ballt. Har inte läst fighting-reglerna än, så jag hoppas på positiva överraskningar.

Jag tror att jag kommer introducera BW-reglerna för min grupp och se vad de tycker. Reverse engineerings är dock en ordentlig utmaning. Jag tror kanske att den kommer hjälpa oss att skaka nytt liv i gubbarna, då alla måste fylla i sin bakgrund lite mer utförligt. Håll tummarna!

Tack så mycket för alla engagerade svar. Jag hoppas jag får tillfälle att återkomma med utfall.

/stefan

 

[Robert E. Howard]

Därmed inte sagt att jag inte vill ha fler inspel! Fortsätt skriva här. Jag läser och suger in allt!

 

[Caligo]

Jag har lyssnat på den länkade videon och systemet verkar ju rätt.... kass. Varför ha en jäkla massa regler och sedan verkar man typ friforma modifikationer och resultat?

Edit: Väldigt mycket crunch - om man nu gillar massa crunch?

 

[Evil Peter]

Jag har lyssnat på den länkade videon och systemet verkar ju rätt.... kass. Varför ha en jäkla massa regler och sedan verkar man typ friforma modifikationer och resultat?

Edit: Väldigt mycket crunch - om man nu gillar massa crunch?

Lite konstig approach att lyssna på en video och sedan döma ut det efter en ren gissning om vad de håller på med. Självklart finns det en struktur för hur de punkterna fungerar, men de är lösa nog för att man ska kunna anpassa det efter vad som faktiskt händer i spelet. Detta för att det kommer en punkt där ju mer detaljerade man gör reglerna, desto mindre detaljerade och situationsrelevanta resultat kan man få ut. Framförallt har det för min grupp inneburit de mest intressanta och spelfrämjande misslyckandeslagen vi fått till. Var gränsen för regeldetalj och fritolkning ska gå är ju något individuellt, men en sådan diskussion bör nog utgå från en lite mer öppen inställning.

 

[Eleas]

Även om Burning Wheel är närmast ospelbart för mig erkänner jag villigt att det gör en del rätt. Det är inte uselt, men det är uselt disponerat. Jag hade en smekmånadsperiod då jag ville skriva en kompilerad Character Burner i C++: sånt brukar vara en bra indikator för hur strömlinjeformat systemet är. Problemet var att det inte fanns någon organisation. Lifepaths, traits och färdigheter låg bara där och skvalpade, inte sällan med absurdistisk presentation och obekväma förkunskapskrav.

Ett bra spel inspirerar, vilket lifepaths är bra till. Men att tvinga fram vissa arbiträra spelkoncept anser jag är kontraproduktivt i det läget. Att man måste spränga in tondöv och skitnödigt anakronistisk humor är etter värre.

tl;dr: Jag har alldeles för lätt att föreställa mig hur spelarna, tre spelmöten in, upptäcker att den där perfekta touchen man velat ha till sin rollperson egentligen fanns där hela tiden... men att den hette My Name is Ahnuld och kräver att man först valt två perioder av life-pathen Pony Boy.

 

[nyvinter]

Det här kanske kan ge lite känsla för spelet: https://www.youtube.com/watch?v=vkA30R7-_Lg&list=PLTj75n3v9eTle4ja3M_9nHDn2ji08Jaw4 Adam Koebel (Dungeon World) SL:ar med en del rätt coola spelare.

Skulle säga att lyssna på Strand Gamers Inquisition of Blood-podcast är ett bra sätt att lära sig systemet på. Några av dem har spelat systemet tidigare men de har också nybörjare som behöver saker förklarade.

Jag gillar BW massor men det imploderade i min grupp främst på grund av att folk inte alltid kunde spela regelbundet. Det kan också vara rätt tungt med sifferbokföring i början innan man satt sig in i det, speciellt färdigheterna.

Jag gilalr att BITs faktiskt uppmuntrar till att spela den rollperson man skapar och att den gör min/max:ande dåligt för en, Och att misslyckat användande av färdigheter också gör så att man blir bättre.

Rekommenderar att använda http://charred.herokuapp.com/#/ under karaktärskapandet, det snabbar upp skitmycket.