Jag brukar vara relativt restriktiv när det gäller spel som blir för ”gonzo”. Med andra ord så ogillade jag inte bara hysteriska spel där det fanns dinosaurier med lasersvärd som bodde på månen, utan det mesta där man blandar genrer så de större huvudspåren (fantasy, post-apokalyps, skräck, rymdopera etc) skulle samexistera i spelet. Att låna in vissa icke-konventionella begrepp har funkat (tex warhammers krutvapen) men tycker tex det blir fånigt med drakar i rymden. Ett undantag som jag gillar starkt är Oktoberlandets korsning av fantasy, steampunk och rysk revolution men kan inte riktigt uttrycka varför detta spel funkar. Kanske för att världen i övrigt är så välskriven och att korsningarna inte är låsta utan fria för tolkning.
Håller på att beta mig igenom Itras by på bussen till/från jobbet och här blev känslan väldigt underlig (så som spelets setting). Först kände jag att surrealismen och blandningen mixad med surrealism blev alldeles uooåt väggarna, men ju mer jag tar mig genom boken (snart 200 sidor av ca 240) så dras jag in i de helgalna miljöerna och företeelserna. Bara som scenarioförslaget där RP i en metahandling kan ringa i en telefon till spelarna.
det hela kanske har att göra med spelens kommunicerade seriositet? Hur gonzo gillar du dina spel och vart går din gräns?
Håller på att beta mig igenom Itras by på bussen till/från jobbet och här blev känslan väldigt underlig (så som spelets setting). Först kände jag att surrealismen och blandningen mixad med surrealism blev alldeles uooåt väggarna, men ju mer jag tar mig genom boken (snart 200 sidor av ca 240) så dras jag in i de helgalna miljöerna och företeelserna. Bara som scenarioförslaget där RP i en metahandling kan ringa i en telefon till spelarna.
det hela kanske har att göra med spelens kommunicerade seriositet? Hur gonzo gillar du dina spel och vart går din gräns?