Nekromanti Var går din ”gonzo”-gräns ?

[Henke]

Jag brukar vara relativt restriktiv när det gäller spel som blir för ”gonzo”. Med andra ord så ogillade jag inte bara hysteriska spel där det fanns dinosaurier med lasersvärd som bodde på månen, utan det mesta där man blandar genrer så de större huvudspåren (fantasy, post-apokalyps, skräck, rymdopera etc) skulle samexistera i spelet. Att låna in vissa icke-konventionella begrepp har funkat (tex warhammers krutvapen) men tycker tex det blir fånigt med drakar i rymden. Ett undantag som jag gillar starkt är Oktoberlandets korsning av fantasy, steampunk och rysk revolution men kan inte riktigt uttrycka varför detta spel funkar. Kanske för att världen i övrigt är så välskriven och att korsningarna inte är låsta utan fria för tolkning.

Håller på att beta mig igenom Itras by på bussen till/från jobbet och här blev känslan väldigt underlig (så som spelets setting). Först kände jag att surrealismen och blandningen mixad med surrealism blev alldeles uooåt väggarna, men ju mer jag tar mig genom boken (snart 200 sidor av ca 240) så dras jag in i de helgalna miljöerna och företeelserna. Bara som scenarioförslaget där RP i en metahandling kan ringa i en telefon till spelarna.

det hela kanske har att göra med spelens kommunicerade seriositet? Hur gonzo gillar du dina spel och vart går din gräns?

 

[Bifur]

Jag är som du var, dvs jag gillar det inte alls och har nog aldrig gjort. Fruktansvärt konservativ i den aspekten.

Ska jag svara mer analytiskt så tycker jag fenomen behöver vara förankrade i en settings verklighet, så att de på något vis blir rimliga utifrån den. Då kan de komma undan med att vara rätt utflippade, men då är de väl i någon mening inte gonzo längre gissar jag.

 

[Rangertheman]

För en one-shot orkar jag nog med ganska galna saker. Men för längre spel vill jag också ha någon form av inneboende logik i settingen. Det gäller även inom en genre. Om magianvändandet är begränsat eller subtilt funkar det inte med någon som kastar eldklot till höger och vänster.

Oktoberlandets genreblandning funkar för mig också, kanske för att den är så kärleksfull och genomtänkt.

 

[krank]

Jag har nog inte riktigt någon gräns för vad jag gillar. Det kan vara nästan hur gonzo som helst utan att jag slutar tycka att det är kul och givande.

Det finns dock två andra gränser:

Dels har vi gränsen där jag slutar kunna känna inlevelse i min rollperson. Jag slutar vara rollpersonen och blir istället berättare eller kanske till och med publik till skeendena. Det blir mer kul impro-övning än inlevelsefyllt utforskande och mysterielösande. Och det kan ju vara kul, men det är en lite annan grej än det jag allra helst gör vid spelbordet.

Den gränsen handlar nog mycket om hur mycket på allvar vi kring spelbordet kan upprätthålla. Kan vi hålla masken? Och så handlar det om hur alla de här gonzosakerna upplevs – känns de som del av en koherent värld, eller är det svårt att se det som något annat än att berättarna kring bordet kastar in galna saker?

Rena genre-mashups triggar med andra ord sällan den här gränsen för mig.


Dels har vi gränsen där jag slutar känna engagemang i spelet. Jag blir helt och hållet publik och låter bara märkligheterna skölja över mig. Det kan också vara givande, men jag har inte längre någon kontroll, jag känner inte att jag kan fatta några som helst beslut.

Den gränsen handlar mycket om världens förutsägbarhet. Om jag inte kan räkna ut alls vilka konsekvenser mina handlingar skulle kunna ha, eller ens vilka olika handlingar som finns tillgängliga för mig, så zoomar jag ut totalt och blir passiv.



Men det känns som att båda de gränserna generellt triggas mer av spelstil – de riskerar mer att dyka upp vid samberättande – och inte så mycket av spelvärldar som är "gonzo".

Vampyr-aliens som rider på muterade dinosaurie-cyborger när de strider mot interdimensionella nazister? Inga problem alls, så länge marken står stilla under fötterna och jag kan sätta mig in i spelvärlden utan att förutsättningarna hela tiden ändras.

Fånigt? Javars, men det behöver inte vara ofånigt för att vara roligt, bra eller leva sig in i. För mig.

 

[Rickard]

Jag håller mycket i samberättande och då är det den spelare som har mest gonzo som också lägger ribban. Spelgruppen kan (och bör) komma överens om en standard från start. Vad gäller andra spelledare så håller jag mig till den personens nivå. Om jag köper vad spelledaren vill spela så kan det vara hur gonzo som helst.

Jag spelar dock mycket för att skapa historier eller skapa en upplevelse mellan deltagarna. Är inte så mycket för rollgestaltning längre.

 

[Henke]

Tänker att frågan egentligen är större än rollspel utan hur jag ser på berättande generellt. Jag är ju inte speciellt förtjust i filmer eller böcker där man vispar i för mycket "vampyr-aliens" heller. När jag läste filmvetenskap för många år sedan så minns jag ett stycke kring genres och hur människor har en tendens att vilja ha mer av samma och se liknande typ av berättelse om och om igen (även om små justeringar görs). Det är väl också därför jag oftast inte är så förtjust i filmer med surrealistiska inslag (t.ex. det mesta från David Lynch) eller när man bryter totalt med filmens initiala-genre (t.ex. när From Dusk till Dawn går från thriller till vampyraction). Är det däremot uttalat från start att den här filmen är surrealistisk så tycker jag snarare det är spännande (t.ex. Meshes in the afternoon eller Den andalusiska hunden).

Med andra ord så funkar Itras By troligtvis för mig utifrån (som flera nämner i tråden) en inre slags logik, men också utifrån att de underliga förutsättningarna fastställts från start.

Fånigt? Javars, men det behöver inte vara ofånigt för att vara roligt, bra eller leva sig in i. För mig.

...och ja, jag har svårt för när det känns alltför fånigt eller dåligt i spel. Då prioriterar jag hellre att ägna tiden åt något jag gillar. Sen finns det såklart situationer där det är svårare att bara "hoppa av", och där tycker jag ditt tidigare svar om att utmana sig själv att ändå ha roligt är väldigt nyttig och tänkvärd.

 

[entomophobiac]

Ju mer udda, dess bättre. I alla fall som konsument av media.

Men faktum är att jag föredrar saker som är lättare att relatera till när det kommer till spel egentligen. Jag spelar nog inte så mycket det som är mitt ideal, egentligen, utan det blir mer scifi och fantasy av standardmodell för att det är såna spel som finns och det kräver för mycket förberedelser att göra det jag egentligen vill göra. Får spela de spelen på servicehemmet i framtiden istället.

Egentligen tycker jag som mest om när saker handlar om människor i verkligheten. Historiskt, nutida, eller rent spekulativt. Älskar exempelvis Mouse Guard, men jag tror inte jag skulle kunna spelleda det. Egentligen är alver och dvärgar också "för mycket".

Men i praktiken är det skillnad på ideal och verklighet, så jag spelar det som erbjuds. Och när det blir mer äventyrligt och/eller pulpigt kan jag ha roligt med vad som helst — både i kampanjer och i one-shots.

 

[Henke]

Egentligen tycker jag som mest om när saker handlar om människor i verkligheten. Historiskt, nutida, eller rent spekulativt. Älskar exempelvis Mouse Guard, men jag tror inte jag skulle kunna spelleda det. Egentligen är alver och dvärgar också "för mycket".

Det här påminner mycket om hur jag också ser på det. Givetvis kan jag fortfarande tycka det är kul med rymd, fantasy och skräckrollspel men känner mer och mer att jag gärna vill spela människor i verkligheten och att t.ex. skräckscenarion som inte bygger på Cthulhu eller gotisk skräck utan skräck ur det verkliga perspektivet eller att mordutredningar sker i vår värld och inte i en herrgård i Mutant eller på ett värdshus i Kandra.

 

[God45]

Det finns ingen gräns alls. Less is not more. MORE IS MORE!!! Jag vill ha allt. Blandat. Sammtidigt. Kört in i mitt blodsomlopp med en laser magisk trollstav använd av en dinosaurie formbytare!!! AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH

 

[Minimoni]

Jag gillar orealistiska världar i rollspel lika mycket som jag gillar realistiska. Min regel för hur ”gonzo” något får vara beror snarare på om spelvärlden är logisk eller inte. Star Wars tex är galet orealistiskt men så länge spelets ”naturlagar” är konsekventa och inte varierar från scen till scen så är det ok med mig. Men jag skulle garanterat ha svårt att acceptera dinosaurier från månens baksida som har skjuter nukleära missiler ur sina kroppsöppningar, detta då jag inte kan se hur någon kan skapa en värld där dessa nämnda saker upplevs logiskt utifrån spelvärldens förutsättningar.

 

[Mogger]

Om det fortfarande är gonzo efter att jag har skrapat på ytan så går det bort. Då är det bara effektsökeri. ingen mening, ingen finess, ingen eftertanke. Det är bara ett youtubeklipp med fånar som fånar sig. Om det under ytan visar sig att det som vid första anblicken verkade gonzo faktiskt är lite smartare än så är det mer än välkommet!

 

[God45]

Om det fortfarande är gonzo efter att jag har skrapat på ytan så går det bort. Då är det bara effektsökeri. ingen mening, ingen finess, ingen eftertanke. Det är bara ett youtubeklipp med fånar som fånar sig. Om det under ytan visar sig att det som vid första anblicken verkade gonzo faktiskt är lite smartare än så är det mer än välkommet!

Fast det här är ju att bara inte förstå surrealism eller absurdism. Avsaknaden av mening kan vara ett filosfiskt påstående i sig. Att gå ”Om det inte är modernism som ser konstigt ut så är det dumt” är... dumt.

 

[Mogger]

Fast det här är ju att bara inte förstå surrealism eller absurdism. Avsaknaden av mening kan vara ett filosfiskt påstående i sig. Att gå ”Om det inte är modernism som ser konstigt ut så är det dumt” är... dumt.

Nej, men allt som är "KÅÅNSTITTT" är inte abdurdism eller surrealism. Det krävs lite verkshöjd med. Att utforska det tillsynes meningslösa är inte meningslöst. Det är ju exakt det jag pratar om.

 

[Zire]

Jag har inget emot att spelledaren designar sin spelvärld efter subjektiva estetiska preferenser före spelvärldens interna logik. Åtminstone om det är bra gjort. Men när gonzo enbart används för att maskera bristande logik av någon som varken orkar tänka igenom en konsekvent spelvärld eller anstränga sig för att skapa en estetiskt tilltalande upplevelse så kan jag avstå.

Ungefär som skillnaden mellan att skriva en dikt i skolan och man tar en vecka på sig att formulera fjorton genomtänkta rader. Eller upptäcka det tio minuter före den ska in, och kastar ihop ett osammanhängande svammel som man tycker låter "diktaktigt" bara för att inte bli underkänd.

Gonzo för att SL vill förmedla något = bra.
Gonzo för att SL inte har gjort läxan = dåligt.

 

[zonk]

Jag tycker nog ofta att det knasiga är skönt, som fabriken i form av ett jättelikt strykjärn i FLCL eller de sexuellt smeksamma biffarna i Svankmajers Meat Love, eller varför inte när Moebius Arzach glider fram på en pterodaktyl över ett hav av tentakler. Jag har ingen gräns eller några villkor för gonzo annat än den jag har för allt annat - gillar jag det, är det bra. Ofta kan det fantastiskt surrealistiska dra mig in lite extra i en värld, göra den lite större och djupare.

 

[Staffan]

Jag älskar genreblandningar och annat konstigt. TORG är för mig ett fruktansvärt härligt spel just för att jag kan se vad som händer om en helig ödleman från stenåldern, en cyberhäxa, en slav med psykiska krafter på rymmen från teknodemonerna, och en ninja ska infiltrera den lömska Wu-Hans bas under Kairo och stoppa hans experiment med krokodilkrigare. Shadowrun hade varit ett lysande spel för mig om de kunnat fixa ett system som var värt något. Hade någon kunnat fixa ett vettigt Sword & Planet-system hade jag förmodligen varit eld och lågor för det.

Denna smak sprider sig även till andra områden. På seriefronten så är Excalibur #1-50 bland mina favoriter, för saker är galna på ett charmigt sätt. Asgardian Wars, där New Mutants blir kidnappade av Loki och X-Men åker till Asgard för att rädda dem, är fantastisk, och likaså Uncanny X-Men 190-191 där Kulan Gath Conanifierar Manhattan med alla dess superhjältar.

 

[entomophobiac]

MORE IS MORE!!!

https://www.youtube.com/watch?v=QHZ48AE3TOI

Tror egentligen, när jag tänker närmre på det, att det är väldigt olika i olika sammanhang.

Det jag konsumerar får gärna vara gonzo.

Det jag själv skriver är sällan särskilt gonzo, för jag har upptäckt att det gamla tramset om att verkligheten överträffar dikten rätt ofta stämmer. Men å andra sidan kan ju bra gonzo förmedla saker du annars inte förstått.

 

[luddwig]

Jag både gillar och ogillar gonzo, helt beroende på hur det görs. För mig handlar det mycket om vad som mixas, och hur det kommuniceras. Som exempel är Spelljammer "rätt" och Shadowrun "fel". Mer exakt än så kan jag nog inte precisera min gonzo-gräns.

 

[Lupus Maximus]

Eftersom frågan är var min gräns går, inte vad jag föredrar. Och eftersom jag skulle kunna tänka mig att köra något kortare i stil med Kung Fury, så... "Viking age? That explains the laser raptors." :grin:

 

[Dr_Dängrot]

Jag varken ogillar eller gillar gonzo och det är ifrån fall till fall hur jag känner inför det.

Nazister med laserpistoler som rider på dinosaurier i Amazonas = helt rätt .

Rifts,Torg = helt fel (ser på med avsky)