Nekromanti Var går gränsen mellan laid back och oseriöst?

[IcarusDream]

Detta är en spirituell uppföljare på tråden om respekt under rollspel, så det finns viss överlappning.


Men, till ämnet. Var går gränsen mellan avslappnat spel och oseriöst spel?

Vad menar jag med det?
Jag menar inte automatiskt att "oseriöst" spel nödvändigtvist är dåligt som så. Utan jag menar när det oseriösa skadar upplevelsen. Var tycker folk att gränsen går?
Jag menar heller inte saker som "han röstar inte på samma parti som jag, det finner jag väldigt oseriöst och det förstör upplevelsen för mig!!!!".


Några exempel:

Jag har inga problem med spelare som kan läsa av när spelet tillåter att man kanske skämtar lite, eller gör en Monty Python-referens. Så länge det inte kommer en "It's just a flesh wound" under den otroligt tragiska scenen när en karaktärs make mördats, eller liknande.

Jag har heller inga problem med att folk kollar FB på mobilen vid spelbordet om det är en scen som de inte är involverade. Detta är nåt som jag vet delar många, jag hade en SL som blev sur och arg om man så mycket som kollade klockan på mobilen, även om han spelade en scen med en annan spelare och vi andra satt i en halvtimme/timme och bara väntade på att få komma in i scenen igen.

Där jag drar gränsen är om man är med i scenen och missar information pga telefonen eller så. Exempel: "Orchen slår dig! Va? Ja, orchen slår dig. Är vi i strid? Ja. Ockay, vänta, jag ska bara få High score i Candy Crush..".

Så, var drar ni era gränser?

 

[krank]

För mig beror det EXTREMT mycket på vilket spel och vilken sorts kampanj vi kör.

Om vi t.ex. kör en stämningsfull och inlevelsefokuserad angst-skräck-kampanj så har jag väldigt låg tolerans för Monty Pythonreferenser.

Men om vi spelar D&D4 - som ju jag spelar i princip som ett brädspel - så är det skit samma. Folk ska inte spela mobilspel i väntan på sin tur i striden, det är väl det enda.

Däremellan finns ett brett kontinuum. Spelar vi Null State ligger jag nog ganska nära det du beskriver, till exempel.

 

[Genesis]

Ja, väldigt spelberoende. I Nerver av stål är det inskrivet i reglerna (eller skulle vara det om reglerna fanns nedskrivna) att medan en scen pågår så får man inte säga något som inte är en del av spelet, alltså beskrivning eller dialog. Inte så mycket som "Haha, coolt!" eller "Kan vi ta en toapaus?". Mellan scener är det dock fritt fram att dra pruttskämt om man vill. Drakar & bananer är väl i andra änden av skalan, men om man kollar Facebook på mobilen under en scen där man inte är med så betyder det att man inte är särskilt intresserad av vad som händer när ens rollperson inte är med. Det är dålig stil, men det är också ett misslyckande för gruppen som helhet och kanske för spelkonstruktören. Om min rollperson inte är med i scenen så är det förhoppningsvis fortfarande så att jag sitter på helspänn och lyssnar, för det som händer är så spännande.

 

[Lupus Maximus]

Så länge folk hänger med, är aktiva när de skall vara aktiva, och inte stör någon annan p.g.a. en massa ljud eller liknande så bryr jag mig inte.

Är det för att de funkar bättre för dem om de har något att distrahera sig med vid varje tillfälle då de behöver vänta, då är det nog bara positivt.

Om de sitter och leker med telefonen, för att de är uttråkade, blir det knappast bättre att de är uttråkade utan mobiltelefonen. Då är det snarare att det är dags att se över situationen och kolla om det finns något som behövs och kan lösas.

Så... Situationsspecifikt.

 

[Rymdhamster]

Så länge folk hänger med, är aktiva när de skall vara aktiva, och inte stör någon annan p.g.a. en massa ljud eller liknande så bryr jag mig inte.

Är det för att de funkar bättre för dem om de har något att distrahera sig med vid varje tillfälle då de behöver vänta, då är det nog bara positivt.

Om de sitter och leker med telefonen, för att de är uttråkade, blir det knappast bättre att de är uttråkade utan mobiltelefonen. Då är det snarare att det är dags att se över situationen och kolla om det finns något som behövs och kan lösas.

Så... Situationsspecifikt.

This.

 

[Sir Alex]

Jag vill gärna att alla ska vara involverade som en grupp i det som händer. För mig är det i princip inte ok med FB och liknande under spel, även om det inte är din karaktärs tur kan scenen innehålla information som du som karaktär kan få nytta av, både speltekniskt och inlevelsemässigt, vid ett senare tillfälle. Det signalerar ointresse och att den rollperson som agerar inte är värd din uppmärksamhet helt enkelt. Om man bara agerar vid ens tur får man ju en bakvänd situation där din rollperson egentligen vet mer än dig som spelare eftersom du inte följt med i handlingen.

Vad gäller kommentarer så styrs väl det av gruppens gemensamma toleransnivå i det långa loppet. Gillar folk Monty Python och liknande humor är det ok med det typen av humor och referenser emellanåt, man spelar ju för att ha roligt och när man är lite trött kan vissa one-liners vara en klar stämningshöjare.

Jag ser det som mer oseriöst än laid back när det är off topic och sånt som inte har med själva spelandet att göra. Det är ok att skoja till det med fantasyskämt om nån situation som händer i spelet om man spelar fantasyrollspel t ex, men att 2 spelare börjar diskutera hur nyss gjorda situation påminde om något de gjorde i WoW, när alla i gruppen inte spelar det, är för off för min del; det blir exkluderande och har inget att göra där. Att 2 st börjar diskutera vilka vitvaror de ska skaffa har heller inget i spelvärlden att göra, även om deras rollpersoner inte är aktiva just nu. Oseriöst är för mig också att välja namn som Janne Banan på sin rollperson.

Lång wall of text, men slutsatsen är i princip att saker som sägs och görs som har koppling till det man spelar och dess scener är rätt ok för min del.

 

[obak]

Jag kan få psykbryt när man sitter och spelar upp en viktig scen och någon plöttsligt börjar prata högt om något helt orelaterat, speciellt med en spelare som just är inbegripen i scenen.
Oseriöst är också nån som hela tiden måste sitta och flika in ordvitsar, memes eller bara sitta och försöka vara rolig åt exakt allt.
Playerkiller eller bara vanliga rövhål som måste kasta en bomb om dom inte fått vara i rampljuset på mer än tio minuter.
Värst av allt är dock oseriösa spelledare som plötsligt får för sig att spelarna har för rolot och därför måste förnedras lite.

 

[Vimes]

Alltså, Monty Python-referenser. En gång när jag var kanske femton och spelade Magic på den lokala nördklubben började en äldre snubbe plötsligt sjunga hela Brave Sir Robin-visan. Oklart varför. För att han kunde antagligen. Spelet stannade upp och han liksom krävde allas uppmärksamhet med menande blickar och fotstampad takt.

Jag gick aldrig dit igen. Och slutade med Magic samma år.

 

[w176]

Jag tycker det här är ett jätte intressant ämne. För det är inte så enkelt att man kan dra någon gräns vid hur mycket det skämtas heller. För ibland är skratten och skämten en ventil man behöver.

När vi spelar spel som är riktigt psykologisk tunga, eller skräck som gör en riktigt spänd kan vi mellan varven skrämta och skratta så mycket att vi nästan gråter, för att då fungerar skratta och skämta som en ventil för att orka med och hantera det tunga.

Jag tror att det blir oeriöst när det görs på ett sätt som motverkar syftet.