Nekromanti Varför är likformighet = med bra.

[afUttermark]

När man skapar karaktärer i en spelgrupp så börjar man nästan alltid på samma nivå.
Varför är det så?
Jag har aldrig varit med om att ålder egentligen påverkat karaktärsskapande stort.
Inte heller bakgrundsstorys påverkar nämnvärt.

En spelgrupp som består av både nybörjare och avdankade hjältar skulle kanske vara rolig att spela i
tänker att, unga karatärer kan ha mer lyckokast/omslag och äldre karatärer högre färdighetsvärden.

 

[krank]

En spelgrupp som består av både nybörjare och avdankade hjältar skulle kanske vara rolig att spela i
tänker att, unga karatärer kan ha mer lyckokast/omslag och äldre karatärer högre färdighetsvärden.

Om jag minns rätt finns en motsvarande mekanik i till exempel Buffy the Vampire Slayer-rollspelen, även om det där istället är så att vissa karaktärer har balla förmågor medan andra har just mer omslag eller så. Samma princip bör ju inte vara omöjlig att applicera på till exempel ålder.

Det känns åtminstone som att det borde finnas spel som hanterar det här. För egen del spelar jag ju mest spel som inte styr ålder alls, utan bara ger poäng som man spenderar som man vill… Och då kan man ju spendera mer på färdighetsvärden om man vill simulera en äldre person till exempel.

 

[ceruleanfive]

Jag tycker att din iakttagelse mest gäller traditionellt rollspelande och OSR.

Jag tänker så här: Tradd och OSR går i grunden ut på att "vinna". Besegra fienden, få skatter, klara grottan, slutföra scenariot, etc. Om man är den spelare som får en rollperson som är objektivt sämre på att bidra till "vinsten" är det stor risk för att det blir urtrist.

Spelar man typ Apocalypse World är balansen fullkomligt skev – en rollperson kan vara mäktig diktator med ett stort gäng underhuggare, medan en annan är bra på att köra bil eller kan sjukvård. Spelar man något indieflummigare finns det eventuellt inte några färdigheter eller tärningsslag alls. Men de spelen går inte ut på att "vinna", utan mer att bara se vad som händer och hur narrativet utvecklas. Alltså är det inte viktigt att alla rollpersoner ska vara lika "bra" – en misslyckad handling kan rentav tillföra mer till berättelsen än en lyckad handling gör.

Sen finns det säkert en och annan som skulle tycka att det var roligt att spela en inkompetent rollperson i tradd och OSR också. Men då tror jag att det är trots spelet – att man ägnar sig åt någon egen aktivitet som egentligen ligger utanför själva tanken med spelet. Det är alltså ett undantag. Och därför tror jag att det är en bra riktlinje att alla rollpersoner ligger på samma nivå.

 

[afUttermark]

Precis men i spel spelar man oftast likvärdiga rollpersoner.
Har inte varit med om att någon är professor och en annan är student när vi spelat CoC.
Jag har varit med om att trollkarlen i gruppen har varit femtio år äldre än krigaren men det resulterade endast i att han fick tre besvärjelser med 75% i stället för en(här tänker jag att en femtioår äldre trollkarl skulle kunna ha tolv besvärjelser på 75%).
I soldat äventyr har jag varit med om att vi alla spelar soldater men att kaptenen är slp

 

[kwarnberg]

När man skapar karaktärer i en spelgrupp så börjar man nästan alltid på samma nivå.
En spelgrupp som består av både nybörjare och avdankade hjältar skulle kanske vara rolig att spela i
tänker att, unga karatärer kan ha mer lyckokast/omslag och äldre karatärer högre färdighetsvärden.

Ur Varselklotet har väl något sånt. Där avgör åldern hur många poäng man får i Grundegenskaper har jag för mig Hög ålder ger högre stats, men låg ålder ger mer Turpoäng som kan användas för att slå om slag.

I övrigt håller jag med till stor del. Jag gillar asymmetriska grupper, där en del har makt över de andra. Jag gillar chain of commands och att vissa rollpersoner har högre rang än någon annan. Jag spelar nästan alltid någon form av outsider som inte riktigt platsar i den situationen där den befinner sig, och lägger ofta aktivt till svagheter som gör den "sämre" än vad spelet tänkt. I Coriolis valde jag helt själv att min rollperson inte hade kontroll över sina mystiska krafter. Varje gång hon upplevde starka känslor slog jag 1T6. Om jag slog 4+ lyckades jag behålla kontrollen, annars tappade jag den. Finns inget regelstöd för det i spelet, och det är inte så spelet är tänkt att spelas. Men det funkade bra ändå.

 

[afUttermark]

Men säg att man gör ett tjuväventyr i Chronopia.
Hade det inte varit coolt om den unga tjuven är asbra på att klättra.
Men hen har inget kontaktnät än för hen är 17 år.
Medans en äldre tjuv inte kan klättra längre men har fixare och hälarkontakter dock (inga omslag)
Så finns det en mittengubbe som kan slåss

 

[ceruleanfive]

Men säg att man gör ett tjuväventyr i Chronopia.
Hade det inte varit coolt om den unga tjuven är asbra på att klättra.
Men hen har inget kontaktnät än för hen är 17 år.
Medans en äldre tjuv inte kan klättra längre men har fixare och hälarkontakter dock (inga omslag)
Så finns det en mittengubbe som kan slåss

Det låter väl i linje med de flesta traddiga spel? Det finns olika klasser, man kan höja olika färdigheter, skaffa olika förmågor och i slutändan bli bra på olika saker.

Det finns väl framför allt inget som hindrar en från att föreslå erfarenhetsobalans eller kompletterande rollpersoner i sin spelgrupp, för att se om man gillar det.

 

[ÅkeZorkh]

Men säg att man gör ett tjuväventyr i Chronopia.
Hade det inte varit coolt om den unga tjuven är asbra på att klättra.
Men hen har inget kontaktnät än för hen är 17 år.
Medans en äldre tjuv inte kan klättra längre men har fixare och hälarkontakter dock (inga omslag)
Så finns det en mittengubbe som kan slåss

Så där kör vi ofta. Att rollpersonerna är på helt olika nivåer när det kommer till olika aspekter. Känner inte alls igen den initiala frågeställningen, och då kör vi "trad", som detta tydligen ska gälla för så...

 

[Bolongo]

När man skapar karaktärer i en spelgrupp så börjar man nästan alltid på samma nivå.
Varför är det så?

För att du spelar fel spel.

Alltså, de flesta rent färdighetsbaserade spel jag kan komma på har mekanik för att börja med äldre karaktärer som kan mer men är skröpligare.

N.B. att "rent färdighetsbaserad" utesluter alla varianter med point-buy eller templates. Men även vissa av dem har tweaks för detta (se kommentaren om Varselklotet ovan).

 

[anth]

Nja, det är väl mest frågan om att i tradspel är man fixerad av balans.
Om två rollpersoner inte är lika bra är spelet obalanserat och därför dåligt - tillbaks till ritbordet, gör om, gör rätt.

Man får försöka fokusera på att alla ska ha lika roligt istället - men hur gör man det roligt för alla om alla är olika bra?
Som jag ser det måste det vara ett spel där det inte är så viktigt hur bra man är.

Jag har för mig att det finns något superhjältespel där man är tänk att spela par (som Batman och Robin), där det är meningen att sidekicken ska vara sämre.

Jag har även för mig att Ars Magica är tänkt att spelas med rollpersoner som är extremt olika: Magikerna och deras följeslagare.

Kort sagt verkar den bästa lösningen vara spel där obalansen är inbyggd - det ska helt enkelt vara skillnad mellan rollpersonerna.

 

[Swedish Chef]

Det är också skillnad på niche protection som man har i D&D det vill säga att olika RP är bra på olika saker och obalans där vissa RP är bättre än andra.

När man har obalans inbjuder det till en annan sorts spel, det viktiga där är att allt inte handlar om utmaningar som en av RP klarar själv och de andra tittar på utan att det blir lika mycket ”scentid” för alla. Dessutom inbjuder obalans till mer konflikter inom gruppen.

Balans och nicheprotection är bara viktigt om allt spel handlar om pilarna utåt och att klara äventyret är målet IMO. Annars är det skitsamma.

PS. Nordnordost har ett grymt bra avsnitt om detta.

 

[entomophobiac]

Jag tror roten till detta är tron att “balans” har betydelse. Rättvisa system som både mål och syfte. Men jag håller helt med.

Enda gången jag spelledde mitt egna The Dead and the Dying så var en av rollpersonerna uppdragsgivare till övriga gruppen, som mest ägnade sig åt att försöka lura folk på gatan genom mygel och spel om pengar. Men de var bra på det, så uppdragsgivarrollpersonen fick dem intresserade och gick tillbaka till sin kanalbåt. De andra földje efter, bröt sig in, och “jag har ett jobb till er”.

Det var riktigt kul med den här obalansen och kan nog vara den kampanj som hade allra bäst motivation till varför spelarna blev en grupp.

Enda skälet att det blev så var dock rollpersonsskapandet, där valen gjort att en av dem hade betydligt högre status.

Sen vet jag inte om spel med framrullade grundegenskaper (typ trad/OSR) egentligen orsakar detta problem i så stor utsträckning. Du kan ju vara krigaren som är sämst på allt trots allt—hur du väljer att tolka det är ju upp till dig.

 

[Mogger]

afUttermark Mouse Guard är ett av de bättre spelen här. Det har vi ju spelat lite och där hade vi allt från rookies till gammelmöss i patrullen. Vilket också är poängen med spelet och något som det aktivt uppmuntrar/belönar. De flesta andra spel gör inte det så där måste man självmant välja att ge sig själv mindre chans att påverka, och det är inte speciellt kul.

 

[afUttermark]

Nä såklart men jag tänker ju att jag ska vara bäst( och Per-Anders och Johan ska vara sämst)

 

[Zire]

Jag minns att jag blev chockad när jag för en massa år sedan läste i Västmark och det föreslogs att man kunde skapa en grupp där en rollperson var riddare som skapades på högre nivå än de andra.

Det kan vara kul för att det skapas en obalans i gruppen som kan vara intressant. Typ riddaren har större möjligheter att göra saker och är awesome på en massa områden, men får också en massa ansvar och uppdrag, medan de andra kan röra sig lättare i spelvärlden utan att väcka uppmärksamhet. Dessutom är det ju riddaren som får ta ansvar för det entouraget hittar på!

Men det kan också missbrukas av en spelare som skapar en rollperson som gör annan rollperson tråkigare att spela.

 

[Leon]

Jag har även för mig att Ars Magica är tänkt att spelas med rollpersoner som är extremt olika: Magikerna och deras följeslagare.

Ja, Ars Magica är ju ett bra exempel. Fast där finns det en inbyggd balans trots allt i Troupe play. Spelarna har flera rollpersoner, tror vanligtvis en på varje nivå (magiker, följeslagare, tjänare), och man turas om om vem det är som är magikern, och vem som spelar de stödjande rollerna.

 

[Mogger]

Nä såklart men jag tänker ju att jag ska vara bäst( och Per-Anders och Johan ska vara sämst)

Och det är då det inte funkar Men på många sätt är det en designmiss. Spel, tycker jag, ska innehålla meningsfulla val, inte optimala val. För att avsiktligt välja det dåliga alternativen är det få som gör.

 

[Staffan]

I många av Äventyrsspels spel (med Expert i frontlinjen) så fick man välja vilken åldersgrupp (ung, mogen, medelålders, eller gammal) man tillhörde, och äldre rollpersoner fick fler EP att börja spelet med, mer startkapital, sämre på fysiska värden, och något bättre på mentala värden. De extra EP man fick var dock inte i närheten av att motsvara den erfarenhet man hade fått av att spela en kampanj som varat i motsvarande mängd år.

Ett annat exempel är Traveller och diverse spel som härstammar därifrån (t ex Twilight 2000, Traveller The New Era, eller Dark Conspiracy). När du gör din rollperson där så genererar du rollpersonens bakgrund en period (oftast 4 år) i taget. Varje period så får du välja vad rollpersonen har sysslat med den här perioden, och får skills och annat utifrån det. Efter ett visst antal perioder börjar ålderskrämpor sätta in och ge minus på stats, och i vissa versioner så finns det risk att du dör eller råkar ut för andra tråkigheter. I andra så slår du efter varje period för att se om det är så här långt du hinner innan spelet börjar