Varför är spelledare så kåta på att döda spelarnas rollpersoner?

[Rymdhamster]

Det finns absolut spelare som vill att det ska vara riskabelt att slåss och så. Det säger jag inte emot. Men jag tycker nästan alltid att det är spelledare som gnäller om att spel inte är tillräckligt dödliga, och vill modda regler så att det är lättare för rollpersoner att dö. Väldigt sällan spelare (även om det också säkert händer ibland).

Jag fattar att folk vill att det ska finnas en risk att dö. Men varför är det så fruktansvärt hemskt när alla rollpersoner överlever trots den risken?

Vaddå bitter? Jag e inte bitter!

 

[nano]

För mig har det varit vanligare att spelare tycker det.


#inteallaspelledare

 

[Lemur]

Jag fattar att folk vill att det ska finnas en risk att dö. Men varför är det så fruktansvärt hemskt när alla rollpersoner överlever trots den risken?

Det är nog bara att risken ska kännas rimligt stor i förhållande till vad spelarna väljer att göra. Om dom gör något som borde vara helt livsfarligt, men reglerna fick det att kännas som en picknick - då är något skevt.

 

[Bifur]

Jag är nog också på linjen att det inte är något som bara SL vill.

Det sagt tänker jag som @Lemur både som spelare och SL. Risk i proportion till nivå på utmaning. Jag brukar ha ett "stadsvaktsmått" som ideal. Dvs en konfrontation med en patrull från ordningsmakten, säg dubbelt så många som RP, får aldrig vara helt ofarlig utan alltid ha en viss risk (10%?) för att en RP stryker med. Men det handlar så klart inte om att det är kul att min RP dör ibland utan att det främjar spel där våld inte är en given lösning (och gör även "dussinstrider" mer spännande när de inträffar).

 

[IcarusDream]

Jag är väldigt starkt emot konceptet att rollspel är en tävling mellan spelledare och spelare, där ena parten försöker "vinna" över den andra.

Jag själv försöker aldrig aktivt döda en spelare, på samma sätt som att jag aldrig fudge:ar tärningar för att "rädda" en spelare. Om man har otur med tärningarna eller gör något dumt, då dör man. Ingen skyddsängel som hittar på en husregel för att rädda spelaren.

För ett par år sedan spelade jag med en spelare som verkligen inte kunde förstå konsekvenser, han gjorde alltid konstant omöjliga saker, och dog hela tiden. Ett tag dog han 1-2 gånger per spelmöte...

Jag blev orolig att resten av spelgruppen skulle tro att jag mobbade honom så jag började rulla alla tärningar nästan övertydligt öppet så ingen skulle tro att jag mobbade honom. Han dog fortfarande regelbundet, bland annat gången han dog i samma fälla med två karaktärer efter varandra i 13th Age, eller i Symbaroum, där han fick slå ihjäl sig själv med tärningarna då SL inte rullar nåt alls

 

[Henke]

Det finns säkert undantag där en SL njuter av att ha ihjäl RP, men jag tror främst (och även i mitt eget fall) att det beror på att jag vill följa reglerna. Om tärningsslagen visar att någon dör av sina skador, så vill jag inte tweak:a reglerna för att låta RP:n överleva.

Just dödligheten har varit på tapeten en del när jag SL:at Konfluxsviten. Inledningsvis körde vi med gamla DoD Expert-reglerna och strax över 20 spelmöten så dog fyra RP (endast en överlevde). Vi bytte sedan till en WFRP-hack i cirka 10 spelmöten där ytterligare två RP dog (fortfarande överlevde samma original-RP). Därefter började vi speltesta Svavelvinter RPG och efter ytterligare strax över 20 spelmöten så har ingen RP dött. Visst kan erfarenheten från den initiala höga dödligheten gjort spelarna försiktiga/paranoida, men framförallt tror jag det handlar om att DoD Expert-reglerna var väldigt dödliga "out-of-the-box".

Jag tycker förövrigt väldigt illa om situationer i äventyr som SL försöker kommunicera som spännande och farliga, men där det i slutändan fuskas fram "sista-sekunden-räddningar" för att låta rollpersoner överleva. I så fall är det bättre att man är överens från början om att t.ex. bara spelarna får bestämma om deras rollpersoner ska dö. Spelar man t.ex. Alien RPG (cinematic) eller Call of Cthulhu (purist) så tycker jag spelet går sönder om spelarna inte får känna av dödligheten.

 

[Mogger]

Det är ju en delikat balansgång. Hur ska strider kännas spännande, farliga och utmanande? För mig är den uppenbara lösningen att göra dem dödliga. Det blir tydligt vad strid innebär.

Men vill man åt Indiana Jones eller James Bond så är inte strider farliga. Och går man in med uppfattningen att ens RP är Indy eller Bond så kan man bli lite missnöjd när det inte visar sig stämma (oftast iaf).

Men, jag vill nog mest säga att frågeställningen bygger på en halmgubbe som nog bygger på självupplevda anekdoter. Själv minns jag inte när (om) jag dödat något RP sist. Reglerna gjorde det för nått år sedan. Men jag var nog oskyldigt till det

 

[God45]

De svaga och dumma måste dö. Det skapar mening för de som är starka och smarta. Det gör alla smartare och starkare. Döden är den bästa läraren. Grymheten i att förstöra något vackert som spelaren investerat tid, känsla, tanke och en del av sin själ i är barbariet som gör överlevnad imponerande och segern söt. Överlevnad i sig är heroiskt men bara om det finns ett sannolika alternativ.

 

[Übereil]

Att döma av svaren hittils så är svaret på frågan "det handlar inte om att SL är kåta på att döda spelare, de handlar om att SL premierar 'realism' och den spänning som kommer av att det finns risk för negativa konsekvenser om det vill sig illa framför att spelarna ska kunna göra häftiga saker". Och det är väl inte något större fel på det i sig. Det jag undrar är hur uttlalat/medvetet det här är från SLs sida och om spelarna är medvetna om och håller med om den här prioriteringsordningen.

T ex exemplet med en spelare som dör typ hela tiden - hen kanske mest bara spelar i fel grupp?

Übereil

 

[Rymdhamster]

som nog bygger på självupplevda anekdoter.

Det är klart det är "självupplevda anekdoter". Jag har ju knappats gjort en jäkla opinionsundersökning på ämnet.

 

[Genesis]

Till stor del handlar det om hur man ser på spelet. Ser man det just som ett spel, med vinst och förlust, en skicklighetsprövning för spelarna, så måste det gå att förlora. Detta behöver inte innebära döden, men eftersom de flesta populära rollspel handlar om beväpnade människor som dödar andra så blir det den naturliga förlusten.

Att det tycks vara främst spelledare som tycker detta är nog en konsekvens av att det mest är spelledare som diskuterar på wrnu.

Själv spelar jag ju generellt spel som inte har spelledare, och där är regeln oftast att ingen rollperson dör utan spelarens medgivande. Så antingen bekräftar det teorin eftersom utan spelledare finns det ingen ofrivillig död, eller så motbevisar det teorin, eftersom spelarna gladeligen dödar sina egna rollpersoner.

 

[Rymdhamster]

Om dom gör något som borde vara helt livsfarligt, men reglerna fick det att kännas som en picknick - då är något skevt.

Risk i proportion till nivå på utmaning.

Jag tror ni missförstår, det är alltså inte insatser i specifika fall, utan genomgående förändringar. Strid (all strid) är nu 3X dödlig, istället för X dödlig. Försten, ni blir anfallna av en naken tiggare, hen krittar, du är nu död.

 

[Mogger]

Det är klart det är "självupplevda anekdoter". Jag har ju knappats gjort en jäkla opinionsundersökning på ämnet.

Well, nu har du gjort det

 

[Henke]

Att döma av svaren hittils så är svaret på frågan "det handlar inte om att SL är kåta på att döda spelare, de handlar om att SL premierar 'realism' och den spänning som kommer av att det finns risk för negativa konsekvenser om det vill sig illa framför att spelarna ska kunna göra häftiga saker". Och det är väl inte något större fel på det i sig. Det jag undrar är hur uttlalat/medvetet det här är från SLs sida och om spelarna är medvetna om och håller med om den här prioriteringsordningen.

T ex exemplet med en spelare som dör typ hela tiden - hen kanske mest bara spelar i fel grupp?

Übereil

För egen del är det här nog inte handskakat på något sätt, vilket det kanske borde vara. Den motstridiga känslan jag får i vår spelgrupp är att man vill att det ska vara spännande och dödligt, men man vill samtidigt inte behöva dö.

Sen beror det såklart jättemycket på vad det är man spelar. Tror de allra flesta i gruppen är ok med att dö i ett one-shot, men i kampanjspel där man investerar mycket tid (och ibland känslomässigt) i sina RP så blir det svårare att balansera.

 

[Bifur]

Jag tror ni missförstår, det är alltså inte insatser i specifika fall, utan genomgående förändringar. Strid (all strid) är nu 3X dödlig, istället för X dödlig. Försten, ni blir anfallna av en naken tiggare, hen krittar, du är nu död.

Ja det gör jag nog i så fall. Kan du ge något mer konkret exempel från faktiskt spel?

 

[Franz]

För mig beror det väldigt mycket på vilket slags spel man spelar. I heroisk fantasy, typ Kopparhavets Hjältar och Drakar och Demoner, föredrar jag att inte varje strid är dödlig utan att rollpersonerna oftast klarar sig ur de ”vanliga” striderna så länge de inte har extrem otur eller beter sig väldigt dumt. En strid kan ju få andra konsekvenser än att någon dör.

Sen kan jag också tycka om att både spela och spelleda spel där varje strid är med livet som insats. Men då tycker jag att varje slag ska vara dödligt åt både hållen, om fienden kan döda rollpersonerna med ett enda slag ska rollpersonerna kunna göra detsamma. Och jag brukar vara noga med att vara tydlig med spelgruppen innan vi börjar att striderna kommer vara väldigt dödliga så att de är beredda på det och inte känner att jag jävlas med dem.

 

[zo0ok]

Jag gillar långa kontinuerliga kampanjer, och rollpersoner som går från zero-to-hero.
Så jag betraktar en död rollperson som ett misslyckande.

Det finns mängder av kultur där huvudpersonerna överlever mot alla odds, och de flesta av oss gillar det: Frodo överlevde häxmästarens hugg på väderklint, han överlevde trollet i Moria (var det bara i filmen?), han överlevde Boromirs försök att ta ringen och orcherna som sedan jagade honom. Frodo överlevde vandringen genom dead marches, Shelobs stick och han ramlade inte ner i Mount Doom tillsammans med Gollum. Det är osannolikt, och det hade inte gått i ett dödligt/realistiskt rollspel.

Jag vill också att vårt rollspelande ska vara så. Det är inte meningen att rollpersonerna ska dö. Men de kan dö. Och det händer även när jag är spelledare.

En stor del av nöjet med en lång fantasykampanj är just illusionen av att det är riktigt farligt, och att rollpersonerna mot alla odds och för att de är modiga och har lite tur, överlever.

Jag tycker det är en av de viktigaste sakerna med rollspel (både för SL och spelarna), att göra vad de kan för att upprätthålla den känslan. Spelledare som låter rollpersonerna dö slumpmässigt förstör. Spelare som beter sig som deras rollpersoner är utvalda och ska få en röd matta utrullad förstör också.

Så är det såklart rimligt och roligt att det är liter mera dödligt i början, innan rollpersonerna är så utvecklade. Funnel, i DCC är jätteroligt, fast inte varje gång.

 

[Bifur]

En stor del av nöjet med en lång fantasykampanj är just illusionen av att det är riktigt farligt, och att rollpersonerna mot alla odds och för att de är modiga och har lite tur, överlever.

Så är det ju och det "kräver" på sätt och vis att någon av dem stryker med ibland. Eller? Och den nivån är inte alltid så lätt att mekanisera. Frodo överlever stora faror men hans och Sams slagstyrka fortfarande sådan att de i stort sätt aldrig väljer strid som lösning.

Men egentligen är det kanske inte det vi pratar om utan att ändra regelsystemet mitt i för att öka/bibehålla en nivå av dödlighet?

 

[Genesis]

Det finns mängder av kultur där huvudpersonerna överlever mot alla odds, och de flesta av oss gillar det: Frodo överlevde häxmästarens hugg på väderklint, han överlevde trollet i Moria (var det bara i filmen?), han överlevde Boromirs försök att ta ringen och orcherna som sedan jagade honom. Frodo överlevde vandringen genom dead marches, Shelobs stick och han ramlade inte ner i Mount Doom tillsammans med Gollum. Det är osannolikt, och det hade inte gått i ett dödligt/realistiskt rollspel.

Men liksom, i all denna kultur vet vi att hjälten egentligen inte hade kunnat stryka med. Vi läser inte Sagan om Ringen och tror att Frodo när som helst kan dö. Vi vet att i fiktionen är det så, men det är inte den typen av berättelse.

Så varför behöver det finnas en risk att rollpersonerna dör i rollspel? Varför kan man inte göra likadant, att i fiktionen är de nära att stryka med, men vi vet alla att det inte är den sortens berättelse?

Jag säger ”Varför kan vi inte”, men det kan vi, såklart. Det är så jag alltid spelar. I fiktionen kan rollpersonerna dö när som helst, men i spelet kan det inte hända utan spelarens direkta medgivande.

Jag fattar inte riktigt den här ”lura sig själv”-grejen, men oavsett så tycker jag inte att man kan motivera det genom att peka på film och litteratur. Där vet vi oftast vem som har plottrustning och vem som inte har det.

 

[luddwig]

Jag har ibland tänkt att jag har det omvända problemet, alltså att jag är en för snäll spelledare. I min fysiska spelgrupp spelleder jag uteslutande spel där världen är en farlig plats och där rollfigurerna absolut inte är några storslagna hjältar. En riskabel situation kan alltid resultera i att någon dör, och att det är så tycker jag tillför något viktigt. Trots detta räknar jag till bara 5 dödsfall på 131 spelmöten över alla våra kampanjer. Den egentliga förklaringen till den låga dödligheten torde dock inte vara att jag är snäll utan att strid är relativt ovanligt. @Gurgeh skrev här om strid "bara [...] en gång per spelmöte". Med mina mått mätt är det ofta. För oss är det snarare en strid per tre spelmöten, fast nu när vi bytt till renodlad OSR i form av Svärd & Svartkonst har det blivit fler strider på grund av slumpmöten och oförsiktigt agerande från rollfigurernas sida.