Erik Brickman
Veteran
Först en fråga:
Varför är så många spelare rädda för att deras karaktärer ska dö? Nu lite historia.
Jag började spela rollspel 1984. Då spelade jag bara "hack&slash"-rollspel som AD&D och annat tjafs. Men vintern 1985 upptäckte jag nåt underbart, nämligen Call of Cthulhu. Den var en kompis till mig som tyckte att det här med AD&D var lite löjligt, och ville prova lite modernare RPG (det var det då). Alltså provspelade jag Call några gånger med honom och några andra buddisar och märkte den stora skillnaden mellan denna typ av (skräck-)rollspel och det fantasy-baserade AD&D och liknande:
det var FARLIGT att vara karaktär i Call of Cthulhu!!!
Och det som gjorde detta möjligt, var den genialiska uppfinningen "Sanity". Nu hade man inte längre bara kropps-poäng som kunde skadas, utan ett psyke som också kunde slaktas om man inte spelade försiktigt och TÄNKTE innan man hackade och slog (en helt ny spelstrategi).
Men jag märkte också att det uppstod två stora olika spelar-typer. Nämligen dom som tyckte det var fasansfullt och FÖR farligt att spela såna RPG som Call of Cthulhu för att karaktären helt enkelt var för hotad. Och den andra typen som tyckte att det var helt underbart för att riktig spänning hade hittat in i rollspelsvärlden!
Och dom två spelartyperna finns fortfarande i denna dag representerade bland dom spelare jag känner.
Varför, undrar jag? Varför är vissa människor helt enkelt "chickens" (alltså fegisar) när det kommer till att spela sin karaktär. En del människor vill att karaktären ska vara bepansrad till tänderna och fullständigt super-beväpnad, eller om det är en magiker, överöst med magiska skydd i form av böcker, ringar, stavar, etc. etc. Eller att pc:n kan teleportera bort från all verklig fara så fort det börjar brännas lite... Fegt! Jag tycker att det ska vara ett vågspel att spela rollspel. För det är ju dock ett spel om personer och platser som inte finns, alltså kan man ta ut svängarna lite. Det ska, tycker jag, vara farligt nästan hela tiden. Och alla typer av karaktärer ska kunna dö, försvinna eller sluta fungera, även om dom är jättemäktiga i vanliga fall. Det är det som är kryddan i rollspel (och till exempel i filmer också) tycker jag!
Vänta dig ingen rättvisa när din fiende
är din domare (gammalt arabiskt ordspråk)
Varför är så många spelare rädda för att deras karaktärer ska dö? Nu lite historia.
Jag började spela rollspel 1984. Då spelade jag bara "hack&slash"-rollspel som AD&D och annat tjafs. Men vintern 1985 upptäckte jag nåt underbart, nämligen Call of Cthulhu. Den var en kompis till mig som tyckte att det här med AD&D var lite löjligt, och ville prova lite modernare RPG (det var det då). Alltså provspelade jag Call några gånger med honom och några andra buddisar och märkte den stora skillnaden mellan denna typ av (skräck-)rollspel och det fantasy-baserade AD&D och liknande:
det var FARLIGT att vara karaktär i Call of Cthulhu!!!
Och det som gjorde detta möjligt, var den genialiska uppfinningen "Sanity". Nu hade man inte längre bara kropps-poäng som kunde skadas, utan ett psyke som också kunde slaktas om man inte spelade försiktigt och TÄNKTE innan man hackade och slog (en helt ny spelstrategi).
Men jag märkte också att det uppstod två stora olika spelar-typer. Nämligen dom som tyckte det var fasansfullt och FÖR farligt att spela såna RPG som Call of Cthulhu för att karaktären helt enkelt var för hotad. Och den andra typen som tyckte att det var helt underbart för att riktig spänning hade hittat in i rollspelsvärlden!
Och dom två spelartyperna finns fortfarande i denna dag representerade bland dom spelare jag känner.
Varför, undrar jag? Varför är vissa människor helt enkelt "chickens" (alltså fegisar) när det kommer till att spela sin karaktär. En del människor vill att karaktären ska vara bepansrad till tänderna och fullständigt super-beväpnad, eller om det är en magiker, överöst med magiska skydd i form av böcker, ringar, stavar, etc. etc. Eller att pc:n kan teleportera bort från all verklig fara så fort det börjar brännas lite... Fegt! Jag tycker att det ska vara ett vågspel att spela rollspel. För det är ju dock ett spel om personer och platser som inte finns, alltså kan man ta ut svängarna lite. Det ska, tycker jag, vara farligt nästan hela tiden. Och alla typer av karaktärer ska kunna dö, försvinna eller sluta fungera, även om dom är jättemäktiga i vanliga fall. Det är det som är kryddan i rollspel (och till exempel i filmer också) tycker jag!
Vänta dig ingen rättvisa när din fiende
är din domare (gammalt arabiskt ordspråk)
Speciellt i CoC. Lys med ficklampan på Yog-Sothoth bara, så att han blir riktigt arg... 
