Varför gillar vi att gestalta roller?

[Rangertheman]

Jag är helt ärligt inte så förtjust i det. Gillar bäst att spela rollpersoner som är ganska lika mig själv i karaktär.

Samma här! Jag känner inget behov av att ta ut svängarna och testa andra roller. Ibland är jag en missla, ibland en ponny, ibland en anka och ibland en halvalv. Men jag är ändå alltid jag.

Tillägg: Jag kan lägga in mindre delar som bara är rollpersonen, men inget stort.

 

[Swedish Chef]

Jag tycker inte att samhället är lögner eller att någon tuktas. Våra omgivningar kan lika mycket vara tundran för 2000 år sedan där man jagar och samlar. Men nej, det finns inte någon person som intar rollerna. Vi är bara och endast rollerna. Så när jag rollspelar spelar jag en person som rollspelar. Det är ungefär så sant som något är. Ingen är ett jag, känslan att vi är det är en illusion för att vi ska fungera bättre.

Jag brukar vara värst i skrivcirklar för jag hävdar att om du inte skriver på något just nu är du inte en författare. Att låtsas som att författare är en särskild sorts person är trams essensialism. Du är en författare NÄR du dkriver. Du har inte writters block, du ÄR inte en författare.

Den andra biten du citerar har min brasklapp inramad mellan (). Jag tror inte på ett faktiskt jag, men jag tror folk tror på ett faktiskt jag.

Jag vet inte riktigt vad du menar med ett faktiskt jag, pratar du personlighet eller medvetenhet? Tänker du på det fenomenologiska fältet?. Menar du att vi endast är våra beteenden och roller och inget annat?
Människor är mångsidiga och definitivt kopplar vi på roller utifrån miljö.Att vi agerar olika i olika situationer förändrar inte vilka vi är, snarare så är vi det som uppstår när vårt "jag" möter den omgivande miljön. Att vi inte är likadana i alla i situationer förändrar ju inte att vi har ett faktiskt jag.

 

[God45]

Jag vet inte riktigt vad du menar med ett faktiskt jag, pratar du personlighet eller medvetenhet? Tänker du på det fenomenologiska fältet?. Menar du att vi endast är våra beteenden och roller och inget annat?
Människor är mångsidiga och definitivt kopplar vi på roller utifrån miljö.Att vi agerar olika i olika situationer förändrar inte vilka vi är, snarare så är vi det som uppstår när vårt "jag" möter den omgivande miljön. Att vi inte är likadana i alla i situationer förändrar ju inte att vi har ett faktiskt jag.

Jag menar precis vad jag säger. Vi har inget jag. Det är en illusion.

 

[Swedish Chef]

Jag menar precis vad jag säger. Vi har inget jag. Det är en illusion.

Fast du svarar inte på vad jag sa alls. Vad menar du med ett jag?

 

[God45]

Fast du svarar inte på vad jag sa alls. Vad menar du med ett jag?

Jag menar att vi inte har ett jag. Det är inte att jag inte skulle kunna gå in på definitioner av jaget eller skapa annat utrymme för att dra i det och ifrågasätta och plocka isär saker och se fingret istället för vad det pekar på. Det är att jag finner det en meningslös distraktion från min huvudsakliga poäng. Ingen är någon. Ingen är något. Ingen är.

 

[Swedish Chef]

Jag menar att vi inte har ett jag. Det är inte att jag inte skulle kunna gå in på definitioner av jaget eller skapa annat utrymme för att dra i det och ifrågasätta och plocka isär saker och se fingret istället för vad det pekar på. Det är att jag finner det en meningslös distraktion från min huvudsakliga poäng. Ingen är någon. Ingen är något. Ingen är.

Ok, jag tänker helt annorlunda. I min värld är em upplösning av jaget första tecknet på en psykos. Att jaget fluktuerar tyder på borderline. Jag misstänker att du inte använder den psykologiska definitionen dock. Eftersom grund definitionen är helt olika tänker jag att vi får ge upp det här