Nekromanti Varför gillar vi fantasy?

[Anchorman]

Drakar och Demoner, Dungeons and Dragons, EON, Fantasy! listan kan göras hur lång som helst, varför gillar vi fantasy så mycket?

Jag köpte själv Fantasy! häromdagen, efter att ha haft en paus ifrån att spelat fantasy spel, jag bestämde mig för att ta den pausen för att fokusera på andra spel, bredda mitt rollspelande, spela i andra tidsåldrar och spel med fokus på andra saker.

Men pausen blev inte lång, och jag började längta efter att spelleda ett tappert gäng ner i någon grotta och dräpa ett monster.

Vad är det då som lockar? Jag har några teorier hur det är i min egen synpunkt.

För det första, monster och raser, det här är nog den främsta anledningen, bara att så upp en monsterbok och se något underligt/stort/fult/hemskt/häftigt och vipps har man ett äventyr.
Spel där man bara spelar människor som slåss mot andra människor får liksom aldrig den charmen.


Sen så har vi vapnen, själv är jag inte jätteintresserad av moderna vapen. "Jaha det där är en MP5 och det där en M4..."
Nepp inte så intressant, däremot:
"Jäklar vilket coolt svärd! Den där tvåhandsyxan ser brutal ut!"


Det goda och det onda är väldigt enkelt i ett fantasyspel:
"Den ondskefulla magikern använder sin nekromantik för att väcka upp hundratals döda som han ska använda för att ta makten över landet och förslava folket."
Yeah!


Variation i miljöer:
Slåss nere i en mörk grotta, spåra en grupp banditer i en skog, vandra med en stor arme ute i öknen, smyg runt inne i staden.
Ni fattar.


Varför tror ni att fantasyspel är så stort?

 

[Ymir]

Fantasy låter mig gestalta historiska miljöer, men utan att göra research. Jag kan blanda allt jag tycker är koolt från femtielva olika epoker och platser, och strössla med godawesome mytologi och annat hokus-pokus, men samtidigt fortfarande få behållningen av den intellektuella och kreativa utmaningen att pussla ihop det hela till något trovärdigt, koherent och konsekvent. Fantasy låter mig använda allt jag kan av det samlade mänskliga kulturarvet för att skapa en koncentrerad massa av ofattbar awesome.

Also, alver är fucking hotness:

 

[Rymdhamster]

Jag har alltid tyckt att det är lite elakt att nekromantiker alltid betraktas som automatiskt onda. Vad är det för fel att titta på döden liksom. Om jag någonsin skriver en högfantasysetting så kommer jag baka in den helande magin i nekromantikerns ämnessfär och göra dem till en helt okej del av magin.

Sen kan nekromantiker slå över och använda sin krafter till onda ting, precis som eldmagiker kan löpa amok och bränna ner barnhem.

Men vad gäller just fantasyn så tycker jag att den största poängen är att det är enkelare att sätta sig in i det. I Sci-Fi är det alltid snack om "finns den här tekniken?" "Hur vanligt är laserövervakningssystem?" "Kan jag bygga en robot?".

I fantasy känns det oftast lite lättare att hitta nivån. Och man behöver inte hålla koll på förändringar och nutida teknologi som när man spelar i nutiden.

 

[God45]

Det finns ett citat som jag gillar som beskriver fantasy:

“The best fantasy is written in the language of dreams. It is alive as dreams are alive, more real than real ... for a moment at least ... that long magic moment before we wake.

Fantasy is silver and scarlet, indigo and azure, obsidian veined with gold and lapis lazuli. Reality is plywood and plastic, done up in mud brown and olive drab. Fantasy tastes of habaneros and honey, cinnamon and cloves, rare red meat and wines as sweet as summer. Reality is beans and tofu, and ashes at the end. Reality is the strip malls of Burbank, the smokestacks of Cleveland, a parking garage in Newark. Fantasy is the towers of Minas Tirith, the ancient stones of Gormenghast, the halls of Camelot. Fantasy flies on the wings of Icarus, reality on Southwest Airlines. Why do our dreams become so much smaller when they finally come true?

We read fantasy to find the colors again, I think. To taste strong spices and hear the songs the sirens sang. There is something old and true in fantasy that speaks to something deep within us, to the child who dreamt that one day he would hunt the forests of the night, and feast beneath the hollow hills, and find a love to last forever somewhere south of Oz and north of Shangri-La.

They can keep their heaven. When I die, I'd sooner go to middle Earth.”
― George R.R. Martin

Vad som får mig att tänka på det här citatet är att killen som sade det skriver inte high fantasy, han skriver inte historier om gott och ont, han skriver Game of fucking thrones! En serie där en av de mer sympatiska karaktärerna puttar ut barn ur fönster och ligger med sin syster! Men även hans fantasy är... Större? Mer gripande på något odefinierbart sätt. Det är någonting med arketyper som bara fungerar i fantasy.

Annars älskar jag magi. Det är magi, divine, arkane... Det är fascinerande.

Så när någon gör ett spel där man spelar karaktärer som uppfyller, vänder på huvudet eller leker med arketyper och är driva av allt från girighet till mod att möta det övernaturliga, och det finns magi med i bilden. Hur kan jag inte älska det?

Sedan finns det någonting enkelt och lätt fattat i fantasy som gör att alla är med direkt, det talar till oss över generationsgränserna. Jag har suttit i en soffa med medlemmar av fyra generationer av min släkt i rummet och vi har alla sett på sagan om ringen. Och alla gillade filmen.

 

[Ond bråd död]

För min del handlar det mer om vana. Egentligen är fantasy rätt trist i sig, men man behöver inte läsa på utan kan komma igång och spela snabbt i standard-fantasyn.

Fantasy skulle antagligen bli bättre utan icke-människor, monster och magi. Däremot skulle jag inte orka spela i en rent historisk miljö för då skulle jag få prestationsångest över att allt ska vara historisk korrekt.

Edit: En sak som dock är till fantasys fördel: Bilderna är ofta väldigt direkta och ibland inspirerande. Jämför med Sci-fi som 99% av fallen är dödligt tråkiga.

 

[Ulfgeir]

Tror en av grejerna är att man kan göra vad som helst. Man behöver liksom inte anstränga sig för att komma på hur allt verkligen fungerar, utan kan säga att det är magi eller att gudarna gjort det.

Dessutom så har vi nog alla någon sorts refernspunkter så vi inser hur tuffa folk verkligen är. Menar om någon springer omkring med ett tvåhandssvärd på ryggen så vet man att denne antagligen är hårdare än killen som springer omkring med en trästav.

/Ulfgeir

 

[krank]

Varför tror ni att fantasyspel är så stort?

För att det är lättillgängligt. Väldigt mycket fantasy kräver inte speciellt mycket fantasi, liksom. Du har alver och dvärgar, Ont och Gott och ett ballt svärd. Kräver inte speciellt mycket jobb.

Därmed inte sagt att det inte finns bra fantasy, som är mer komplext än så. Men jag tror att det krävs att det görs till TV-serie eller film för att det ska locka mainstreamen =)

 

[slanfan]

Varför tror ni att fantasyspel är så stort?

Av tradition tråkigt nog. Spelskapare saknar fantasi. Samma med de andra stora genrerna SF och skräck.

(slnafan gillar alla tre skarpt)

 

[Leon]

Jag har alltid tyckt att det är lite elakt att nekromantiker alltid betraktas som automatiskt onda. Vad är det för fel att titta på döden liksom. Om jag någonsin skriver en högfantasysetting så kommer jag baka in den helande magin i nekromantikerns ämnessfär och göra dem till en helt okej del av magin.

Sen kan nekromantiker slå över och använda sin krafter till onda ting, precis som eldmagiker kan löpa amok och bränna ner barnhem.

Jag skrev Palinor till erebaltor.se projektet med just nyansering av Nekromanti i bakhuvudet. Var går gränsen mellan helgon- och förfädersdyrkan och Svartkonst, liksom? (Okej, det kanske inte var en så retorisk fråga som jag trodde - när du börjar sända dina förfäder ut i strid som odöda riddare har du nog gått över den gränsen... )

Ta en titt

 

[God45]

Var går gränsen mellan helgon- och förfädersdyrkan och Svartkonst, liksom?

Protestanter brukade hävda att katolikernas helgondyrkan var necromancy så det är inte mycket till gräns alls mellan de två

 

[Necross]

Jag har alltid tyckt att det är lite elakt att nekromantiker alltid betraktas som automatiskt onda. Vad är det för fel att titta på döden liksom. Om jag någonsin skriver en högfantasysetting så kommer jag baka in den helande magin i nekromantikerns ämnessfär och göra dem till en helt okej del av magin.

Sen kan nekromantiker slå över och använda sin krafter till onda ting, precis som eldmagiker kan löpa amok och bränna ner barnhem.

Jag har alltid tyckt att det är lite elakt att nekromantiker alltid betraktas som automatiskt onda.

Jag skrev Palinor till erebaltor.se projektet med just nyansering av Nekromanti i bakhuvudet. Var går gränsen mellan helgon- och förfädersdyrkan och Svartkonst, liksom? (Okej, det kanske inte var en så retorisk fråga som jag trodde - när du börjar sända dina förfäder ut i strid som odöda riddare har du nog gått över den gränsen... )

Ta en titt

Alverna i Eberron har en annorlunda syn nekromanti. Kan vara värt att ta en titt på, som inspiration kanske.

 

[Memorias]

Jag gillar fantasy för att det är mer kontraster i miljön än på något annat rollspel. Man vet aldrig vad som ligger och lurar i nästa skog eller gömmer sig i grottan man slår läger i eller vilka mörka hemligheter byn man är på väg till ruvar på. När det kommer till rollspel föredrar jag fantasy men när det kommer till TV spel, Tv serier eller filmer ligger sci-fi högst.