Mycket medhåll!
- Kan en person döda någon med magi?, frågade genralen
“Can a magician kill a man by magic?” Lord Wellington asked Strange. Strange frowned. He seemed to dislike the question. “I suppose a magician might,” he admitted, “but a gentleman never would.”
Jag tror till och med att orsaken var att det skulle göra den stackars magikern arbetslös. Vem vill ha magiska eldbollar när man kan bygga sin alldeles egna bomb? Detta var ju i någon Sinkadus, men trots det hade Granström redan etablerat cruta i spelvärlden.
Allt det som Måns skrev, och framförallt eftersom det är fräckt. Om någon undrar vad det är som coolt med galärstrid a la medelhavsrenässans föreslår jag att ni tar en titt på Hayreddin Barbarossas karriär, och särskilt hans tidiga kapningar med små galioter. Han vet hur man bucklar en swash!
Skiljelinjen går nog just där, tror jag. För de som tycker att krutvapen förstör stämningen hjälper det inte att vi förståsigpåare poängterar i hur hög grad hakebössor samexisterade med plåtrustningar, eller hur 1400-talet skiljer sig från 1700-talet – det centrala är inte historia, det är föreställd historia, och hur den föreställs är svårt att rucka på även med konkreta fakta.
Det här är väl lite utmaningen man har om man skriver fantasysetting med någon sorts historisk inspiration: hur skapar man något som är tillräckligt bekant för att spelgrupperna faktiskt skall ta det till sig och använda det i spel, samtidigt som det är tillräckligt olikt de typiska stereotyperna för att ha något mervärde eller verkshöjd.
Ja, och för egen del är det ett självändamål att inte reproducera konventioner jag uppfattar som tråkiga eller t.o.m hämmande. "Vi kan inte ha X för det känns Y säger dom" är liksom steg 1 i processen att utmana tänket. Sen kan det såklart finnas väldigt goda grunder att det ligger till på ett visst sätt men för mig är den innersta drivkraften att skapa något som kan kännas igen men som tidigare inte fanns. Och att det dessutom bygger på ett gott hantverk och god kunskap.
Och där kan vi ju byta ut krutvapen mot typ vad som helst som inte är kanon i vaniljfantasy.
En viktig grej att ha med här tror jag är att komma ihåg vilken stor skillnad det är på rollspelsfantasy och litterär fantasy. Det är faktiskt relativt lite korsbefruktning mellan de två, eller i vart fall mycket mindre än vad man skulle kunna föreställa sig. Även fast en del av de riktigt riktigt stora mastodontverken blivit rollspel tidigare (Wheel of Time, A Game of Thrones och The Witcher), och ett nytt är på gång (The Cosmere), så är ju den absoluta majoriteten av litterära fantasyadaptioner inom rollspel nya versioner av antingen Conan eller Sagan om ringen.
Nu är kanske den genomsnittlige rollspelaren en större medeltidsnörd än folk i allmänhet men det betyder inte att de pluggat medeltidshistoria och har koll på när olika vapen och föremål användes under den långa "medeltida" perioden i Europa utan det blir som många sagt Ivanhoe.
Men du kan väl inte mena att rollspelare skulle gilla att dividera om definitioner?
Nu tror jag du blandar ihop svärdets symboliska laddning med det tematiska paketet. Eller för att använda ett annat ord - genrekonventionen. Det är olika nivåer.
I det här sammanhanget är det lite intressant att notera att i den faktiska tidigmoderna perioden, när krutvapen definitivt var en grej och en bärande del av krigföringen, så var ju den här tematiska riddarkulturen fortfarande högst levande. 1500- och 1600-talets krigande kungar och adelsmän såg sig i stor utsträckning fortfarande som riddare, och legenderna om t ex kung Arthur och Robin Hood, liksom om mer antika hjältar, förblev närvarande. Notera också hur populärt det var att framställa samtida figurer i skepnad av antika hjältar och gudar. Så det är ju inte som att det inte skulle gå att gifta ihop det "tematiska och symboliska paketet" med eldvapen, det var ju precis vad man gjorde när det begav sig. Men den här sortens blandning av epoker - och varje epok, när den händer, är ju blandad med den föregående - är väl sådant som lätt försvinner när det betraktas på avstånd.
