Nekromanti Varför just på 70-talet?
- Thread starter Dilandau
- Start date
kanske var det fantasyimpulsen och nörderiet kring det som avgjorde? Att nya spelare kom in som inte satt fast i det rena strategispelandet?
Sen var det nya tider, massor med nya impulser... som startade med ungdomskulturens genombrott på 60-talet.
Har ingen aning. Tiden var väl mogen...
Sen var det nya tider, massor med nya impulser... som startade med ungdomskulturens genombrott på 60-talet.
Har ingen aning. Tiden var väl mogen...
Fast det uppfanns väl inte på 70-talet? Det blev ju dock en kommersiell och spridd aktivitet då. Jag vill minnas att det åtminstone var inne bland unga adelsmän och -kvinnor för några hundra år sedan med aktiviteter liknande rollspel.
När blev fantasy en stor grej förresten? Det kanske hörde ihop med det?
När blev fantasy en stor grej förresten? Det kanske hörde ihop med det?
DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,856
Det beror på när "fantastisk litteratur" muterade till fantasy. Det fanns en del böcker på 1800-talet som hade en hel del fantastisk och sålde riktigt bra vad jag förstår. Och då bortser vi helt från myter och folksagor t.ex.Zire said:
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Det är intressant det där, i och med att det tycktes ske någon form av parallell evolution där. Samtidigt som Gygax och Arneson petade runt tennfigurer i Chainmail skrev ju MAR Barker på sitt Tekumel, och Greg Stafford hittade på grejer om drakpass och röda månar. I Gregs fall kan vi nog hitta förklaringen i kombinationen av en livaktig krigsspelshobby och lättillgängliga droger, men sammantaget får man ändå en bild av att rollspelen var något som väntade på att bli uppfunnet -- hade inte D&D varit först, hade något annat tagit dess plats.
Oscar Silferstjerna
Doktor Snuggles urmakare
Hm. Exakt vilken som är den första fantasyromanen - alltså romanfiktion i en sagovärld - kan man förstås diskutera. Men jag skulle gissa på något anglosaxiskt, 1800-tal. Den gotiska skräckromanen med vampyrer och varulvar var ju stor då. Det är ju en sorts fantastik.
Skulle även vara intressant att gå till botten med rollspelshistorien. Att Gygax & co gjorde banbrytande insatser på 70-talet är ett faktum, men egentligen borde liknande spel ha kunnat finnas oerhört långt tidigare. Det krävs ju inte precis nån högteknologi. Schack är ju till exempel en form av strategispel. Utan att kunna särskilt mycket om spelhistoria gissar jag att kineserna redan för tusentals år sedan spelade avancerade spel. Rollspel är ju egentligen en blandning av strategispel och improvisationsteater.
Nån som vet mer? Jag tror absolut att rollspel, i en eller annan form, kan ha dykt lite varstans i historien.
Skulle även vara intressant att gå till botten med rollspelshistorien. Att Gygax & co gjorde banbrytande insatser på 70-talet är ett faktum, men egentligen borde liknande spel ha kunnat finnas oerhört långt tidigare. Det krävs ju inte precis nån högteknologi. Schack är ju till exempel en form av strategispel. Utan att kunna särskilt mycket om spelhistoria gissar jag att kineserna redan för tusentals år sedan spelade avancerade spel. Rollspel är ju egentligen en blandning av strategispel och improvisationsteater.
Nån som vet mer? Jag tror absolut att rollspel, i en eller annan form, kan ha dykt lite varstans i historien.
solvebring
Superhero
Jag kan inte annat säga än att jag håller med Artfert i hans resonnemang, och efter att förra året ha gjort en uppsats om Tolkien för ett Eng C betyg så mjo... Sagan Om ringen blev startskottet för den officiella fantasykulturen. Men ordet "officiella" kan man säga att jag talar om den kända fantasyn som vi relaterar till idag. Sjuttiotalet var dessutom en tid av mycket tankar, åsikter och försök till revolutionerande prylar i allmänhet - nytänkande var något populärt och possitivt.
Teater, låtsade karaktäruttryck, masskerader i olika former är något som varit populärt i alla tider, spel och lek kanske man kan kalla det. Under romantiken var sådant mycket poulärt, och jag har för mig att några utav de mer kända och flummiga författarna från den tiden ägnade sig åt sådana lekar, och rent spånande över olika karaktärer, beteenden etc. Sedan har vi spel i allmänhet som funnits så länge att det kan vara svårt att ge något faktiskt årtal. Man vet i alla fall efter fynd att man redan i Egypten och och det antika Grekland använda tärningar med fler sidor än den klassiska T6:an som de flesta tänker på i tärningsväg.
Vad kan då vara mer lämpligt tid än 70-talet för att skapa en sådan annorlunda mix av lek och spel. Sedan tror jag också att det var lika mycket slump som sammanträffande att Mr Gygax just fick idén till D&D under sjuttiotalet. Star Wars gjorde entré i slutet där, och Sience Fiction och Fantasy var som vi redan nämnt något som revolutionerat bland unga nördskallar. Ta bara alla de serietidningar som började florera under 70-talet. Ett praktexempel. En av dem som ägnade sig åt sådana hobbys, relaterade till SF och Fantasy, var just Gygax, och han gillade också de strategiska spel som under sjuttiotalet kom att baseras på dessa nördstämplade genrer. Så, att spela teater och gå in i en annorlunda karaktär som föreställs leva i någon typ av dessa underbara fiktiva världar var något som var en mycket fascinerade lek/spel. Det kan vi alla erkänna, att få leka/spela/utagera det är en kul tanke och sysselsättning. Mycket underhållande.
Att då sätta ett system på leken och också blanda in strategi, vinst och förlust gör det ännu bättre. Saken är väl just den att som vuxen kräver man högre kvalitet och detaljrikedom av en lek eller ett spel för att det skall roa tillräckligt. Att då bara sitta och köra manuslös teater lockar kanske inte så många, eller kan kännas lite löjligt kanske... Om man då lägger till regler som tar det hela till en mer "vuxen" nivå, och som också bidrar till en större kvalitet känns väl kanske rent naturligt bättre. Tja, nu spånar jag bara över vad jag tror. Det kan ju vara så. Det kan ju också vara så att Gygax rentav hade en högre kärlek till rena spel före den teaterinfluerade delen av rollspel, och att han helt enkelt ville ta spelen till en högre nivå, före att ta agerandet till en högre nivå.
Kort och gott handlar det om att upptäcka något tillsammans, något man delar. Man gillar t.ex. fantasy och häftiga berättelser i detta tema är ju därför något som fängslar en. Så att göra en egen berättelse tillsammans (för de flesta rpg är ju sociala), samtidigt som man då spelar ett spel där man får göra lite utmanande prylar som att syssla med strategi och räkna runt och rulla runt med tärningar... Ja, det blir bara en högre och högre kvalitativ nivå av att umgås och ett kreativare sätt att nå sina hobbys och intressen - som t.ex. fantasy - samtidigt som något kreativt - strategiska speldrag och dylika - äger rum.
Ja, nu var det här sista kanske långt utöver svaret på frågan, men om man skummar min text och plockar lite av varje kan man nog förstå vad jag tror på. Helt enkelt, det låg i tiden och "rätt" man med "rätt" intressen råkade just få den idé som skulle bli rollspel.
Så, tacka denna hunger efter det fiktiva som uppstod genom böcker och serietidningar under sjuttiotalet, och Gygax stora intresse för spel...
Teater, låtsade karaktäruttryck, masskerader i olika former är något som varit populärt i alla tider, spel och lek kanske man kan kalla det. Under romantiken var sådant mycket poulärt, och jag har för mig att några utav de mer kända och flummiga författarna från den tiden ägnade sig åt sådana lekar, och rent spånande över olika karaktärer, beteenden etc. Sedan har vi spel i allmänhet som funnits så länge att det kan vara svårt att ge något faktiskt årtal. Man vet i alla fall efter fynd att man redan i Egypten och och det antika Grekland använda tärningar med fler sidor än den klassiska T6:an som de flesta tänker på i tärningsväg.
Vad kan då vara mer lämpligt tid än 70-talet för att skapa en sådan annorlunda mix av lek och spel. Sedan tror jag också att det var lika mycket slump som sammanträffande att Mr Gygax just fick idén till D&D under sjuttiotalet. Star Wars gjorde entré i slutet där, och Sience Fiction och Fantasy var som vi redan nämnt något som revolutionerat bland unga nördskallar. Ta bara alla de serietidningar som började florera under 70-talet. Ett praktexempel. En av dem som ägnade sig åt sådana hobbys, relaterade till SF och Fantasy, var just Gygax, och han gillade också de strategiska spel som under sjuttiotalet kom att baseras på dessa nördstämplade genrer. Så, att spela teater och gå in i en annorlunda karaktär som föreställs leva i någon typ av dessa underbara fiktiva världar var något som var en mycket fascinerade lek/spel. Det kan vi alla erkänna, att få leka/spela/utagera det är en kul tanke och sysselsättning. Mycket underhållande.
Att då sätta ett system på leken och också blanda in strategi, vinst och förlust gör det ännu bättre. Saken är väl just den att som vuxen kräver man högre kvalitet och detaljrikedom av en lek eller ett spel för att det skall roa tillräckligt. Att då bara sitta och köra manuslös teater lockar kanske inte så många, eller kan kännas lite löjligt kanske... Om man då lägger till regler som tar det hela till en mer "vuxen" nivå, och som också bidrar till en större kvalitet känns väl kanske rent naturligt bättre. Tja, nu spånar jag bara över vad jag tror. Det kan ju vara så. Det kan ju också vara så att Gygax rentav hade en högre kärlek till rena spel före den teaterinfluerade delen av rollspel, och att han helt enkelt ville ta spelen till en högre nivå, före att ta agerandet till en högre nivå.
Kort och gott handlar det om att upptäcka något tillsammans, något man delar. Man gillar t.ex. fantasy och häftiga berättelser i detta tema är ju därför något som fängslar en. Så att göra en egen berättelse tillsammans (för de flesta rpg är ju sociala), samtidigt som man då spelar ett spel där man får göra lite utmanande prylar som att syssla med strategi och räkna runt och rulla runt med tärningar... Ja, det blir bara en högre och högre kvalitativ nivå av att umgås och ett kreativare sätt att nå sina hobbys och intressen - som t.ex. fantasy - samtidigt som något kreativt - strategiska speldrag och dylika - äger rum.
Ja, nu var det här sista kanske långt utöver svaret på frågan, men om man skummar min text och plockar lite av varje kan man nog förstå vad jag tror på. Helt enkelt, det låg i tiden och "rätt" man med "rätt" intressen råkade just få den idé som skulle bli rollspel.
Så, tacka denna hunger efter det fiktiva som uppstod genom böcker och serietidningar under sjuttiotalet, och Gygax stora intresse för spel...
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Jag har för mig att Beyond Role and Play den antologi som gavs ut efter något Knudepunkt-evenemang, innehöll en essä kring den ritualiserade "reenactment" egyptierna enligt Herodotos sysslade med. Enligt Herodotos var föreställningens final en stor batalj där de båda sidorna slog varandra med käppar, något essäns författare ej helt allvarligt betecknade som historiens första bofferslutstrid.
Well, antar att det inte var mer än en slump att det ploppade upp just på 70-talet. Antar att det bara blev så, eller hur nu man ska säga. Kunde säkert lika gärna varit på 60-talet eller på 8-talet som just rollspel kom i dagens ljus.
/ Johan K, som gissar lite vilt här.. =)
/ Johan K, som gissar lite vilt här.. =)
Slartibartfast
Veteran
- Joined
- 16 Aug 2007
- Messages
- 9
Som med de flesta av människans upptäckter mao. Kanske behovet av "verklighetsflykt" som vuxit sig stort nog hos tillräckligt många. Lägg till lite droger i mixen, och voila!Bobby Magikern said:
Man ska nog inte underskatta den sociala ungdomsrevolutionen som skapat en viss kultur av kreativitet i amerikanska universitetskorridorer... Alltså, revolt mot ett förtryckande system ger kreativitet.Fiskrens said:Som med de flesta av människans upptäckter mao. Kanske behovet av "verklighetsflykt" som vuxit sig stort nog hos tillräckligt många. Lägg till lite droger i mixen, och voila!
Jag skulle säga att den springande punkten är bordsrollspelandet tar sin form då. Lajv (och även friformande) kan man hitta tidigare versioner. Och bordsrollspelet är knepigare som produkt, så jag tror att det kan ligga lite med tiden, det och att rätt kanaler började vara stora. Kollar man på hur fandom har utvecklats (som i många lägen är samma kretsar) så verkar det ha sin grund där också. Och rollspelen är väldigt ungdomsinriktade och ungdommar utan mycket att göra är ju också en förhållandevis ny företelse... typ den tiden...
-Gunnar
-Gunnar