Nekromanti Varför kan inte rollpersoner trappa ner?

[Sodivra]

Har ni också spelare som trappar upp konflikter men som inte trappar ner den?

I den kampanj jag spelleder just nu så är rollpersonerna ädlingar, magiska varelser. Alla ädlingar har tillgång till en magisk rit som gör att man kan stjäla kraft från en annan ädling ifall man perverterar något de bryr sig om. Rollpersonerna gör detta på en ädling eftersom deras "mamma" vill ha mer energi. Ädlingen hämnas till slut när hon avslöjat en av rollpersonerna - Inte lika hårt, men nästan.

För denna skymf så bestämmer sig rollpersonerna för att totalt smula sönder henne, hitta allt hon bryr sig om och pervertera det.

WTF?

Am I right, guys?
Berätta era egna anekdoter. Ge tips på hur man gör om man vill undvika det. Ämnet är fritt!

 

[Genesis]

Har ni märkt av något sådant här?

Ja.

Har ni några tips på hur man undviker det?

Skriv ett spel som inkluderar nedtrappning av konflikter som en central mekanism som inte går att ignorera.

Eller spela Utpost.

 

[Andy]

Har ni också spelare som trappar upp konflikter men som inte trappar ner den?

Ja, men vi kallar fenomenet för våldsspiralen, ett välanvänt uttryck i mina spelgrupper.

Ett exempel är att vi har under 3 års tid (vår riktiga tid) har skjutit oss igenom hela Undergångens Arvtagare till Mutant. Det började med regnbågsmarodörer i Muskö och har inte slutat än. Vi dödar alla, och är det något moraliskt problem (för det är aldrig regel- eller resursmässiga problem, alla är i stort sätt odödliga) så får min automat skära halsen av folk när dom sover.

Urtråkigt och ibland ganska obehagligt (på riktigt).

 

[Möller]

Jo. Jag har varit med om liknande (kanske tillochmed bidragit, minns inte riktigt)

Vi spelade Riotminds Vildhjarta. I nån grotta där en drake i urtiden lagt sig ner och dö hittade vi en enorm (ENORM!) skatt i guld och silver.

Spelledaren upptäckte dock att vi, enligt äventyrskonstruktören, aldrig borde få hitta denna skatt. Så SL lät en följeslagare till våra rollpersoner sno alltihopa. Trots tortyren lyckades vi bara få ur följeslagaren nått i stil med "jag grävde ner det".

Var på, håll i er nu, vi började svedjebränna urskogen Vildhjarta. Vi fick vår skatt, men vi återupptog aldrig spelandet igen.

 

[Genesis]

Det låter mer som att spelledaren och äventyrskonstruktören körde över er.

 

[wilper]

Det är väl bara att göra strids/konflikt-reglerna till vidriga långsamma as. Jag har aldrig spelat så konflikträdda RP som när jag spelat Eon och Dark Heresy.

 

[Andy]

Det är väl bara att göra strids/konflikt-reglerna till vidriga långsamma as. Jag har aldrig spelat så konflikträdda RP som när jag spelat Eon och Dark Heresy.

Det var den bästa! Haha.

Göra dåliga regler för att få spelarna att undvika en viss typ av handling. Så, vill man ha ett spel utan strid, kör med Eon (precis som du säger ) eller gör ett eget ännu större eller rent av kass system.

 

[Dilandau]

Alltid alltid alltid är det så. Eller har varit under större delen av mitt rollspelande liv.

Det beror nog, som redan sagts ovan, på att reglerna sällan belönar en nedtrappning. Och en upptrappning, ja vad är det värsta som kan hända? Att rollpersonen dör. Då rullar man ju bara fram en ny.

 

[DeBracy]

Är det verkligen rollpersonerna som är oförmögna? Är det inte möjligt att det är spelarna som inte hittat nöjet i att förlora? Att "vinna" och att spela "smart" har väl i mångt och mycket varit rollspelshistoriens stora mål och det lever kvar på alla möjliga ställen.

Sen föds det väl ofta en "vi mot dom"-mentalitet där spelarna ger sig den på att alltid få sista ordet när det gäller konflikter med SLP. Det är ju liksom ingen som blir glad när SLP:erna vinner, eller? Då kan man ju nedgöra dem totalt och känna sig stor och bra utan att nån blir upprörd. Men jäklar om du förlöjligar min rollperson!

 

[Guest]

Det är väl bara att göra strids/konflikt-reglerna till vidriga långsamma as. Jag har aldrig spelat så konflikträdda RP som när jag spelat Eon och Dark Heresy.

Till viss del har du rätt... men en konflikt kan trappas upp på andra sätt... bränna ner meningsskiljarens hus i lönndom tillexempel.
Det sagt så har jag dock inte haft stora problem med detta i just dessa spelen.

/Zorbeltuss

 

[Genesis]

Är det verkligen rollpersonerna som är oförmögna? Är det inte möjligt att det är spelarna som inte hittat nöjet i att förlora? Att "vinna" och att spela "smart" har väl i mångt och mycket varit rollspelshistoriens stora mål och det lever kvar på alla möjliga ställen.

Mycket bra sagt.

Såsom jag har uppfattat din Nobiliskampanj, Arvidos, så är det ganska mycket en problemlösarkampanj snarare än en stårycentrerad sådan. Det innebär att rollpersonernas förlust = spelarnas förlust. Om man skiljer mellan dessa tu så att spelarna kan glädjas åt deras rollpersoners förluster så kan nog problemet till viss del misnskas. Lösningen då blir att spela fler spel av Jason Morningstar.

 

[krank]

Och en upptrappning, ja vad är det värsta som kan hända? Att rollpersonen dör. Då rullar man ju bara fram en ny.

Det är det som brukar hindra mig från att trappa upp; jag spelar som en strykrädd hund eftersom jag är så förbaskat rädd om min rollperson. Det är inte bara att "rulla fram en ny"; dels använder jag i princip aldrig system med framrullning, men jag har svårt att hitta på rollpersoner i största allmänhet. Eller ja, jag kan väl hitta på rollpersoner - men eftersom inlevelse i karaktären är min heliga graal krävs det att det är en rollperson som "funkar"; i fantasy till exempel kommer jag nästan aldrig på några rollpersoner jag gillar att spela eller kan leva mig in i, så där eskalerar jag ALDRIG.

Jag är mer spelaren som bromsar och ber om ursäkt och slickar SLP:ers fötter. I Vampire brukar det bli extra tydligt, för där handlar så mycket om att hålla sig väl med överheten...

För mig är lösningen på det här klassisk: Jag spelar spel där det dels finns en överhet som är mäktig nog att helt enkelt ta sönder allt jag bryr mig om och sedan döda mig om jag gör fel, och där jag dessutom har rollpersoner vars väl och ve jag är mycket mån om.


Så lösningen är att ha en Krank i gruppen; genast ökar strykrädslan =)

 

[Mogger]

Lösningen är att spela passionerat.

Om rollpersonerna vill något, om de handlar om något och om spelaren känner starkt för det så blir övergripande metamål som att "totalt smula sönder henne, hitta allt hon bryr sig om och pervertera det" inte lika viktiga.

Möjligtvis kan det även uppstå för att spelarna inte riktigt vet vad de ska hitta på annars.

Det är iaf vad jag försöker göra - se till att spelarna vet vad deras karaktärer handlar om och se till så att det blir relevant så ofta som möjligt.

 

[Rickard]

Rollpersonerna gör detta på en ädling eftersom deras "mamma" vill ha mer energi. Ädlingen hämnas till slut när hon avslöjat en av rollpersonerna - Inte lika hårt, men nästan.

För denna skymf så bestämmer sig rollpersonerna för att totalt smula sönder henne, hitta allt hon bryr sig om och pervertera det.

Ok, de gjorde någonting och fick en konsekvens av det (ädlingen hämnades) vilket rollpersonerna reagerade på. När de smulat sönder henne, vad fick det för konsekvens?

/Han som att problemet ligger i att om man gör något slutgiltigt får det aldrig konsekvenser

 

[Svarte Faraonen]

Eller så ser man bara till att misslyckanden som föds av att trappa upp och ta risker är lika påtagliga som misslyckanden baserade på att trappa ned. Jag menar, jag spelade D&D igår, vilket verkligen är ett problemlösarspel, och där trappade vi ned en konflikt då vi beslöt oss för att inte ha ihjäl vår arbetsgivare. Faktum är att det som beskrivs här -- att rollpersoner och SLP nödgas retirera, omgruppera och liknande -- ju borde vara essentiella verktyg för varje strategiskt sinnad spelledare och spelare. Om spelarna inte använder sig av dessa metoder beror det helt enkelt på att de inte är strategiska nog, och förmodligen av att de i det förflutna fått lära sig att den sortens beteende belönas mer än att minimera sina förluster. "Samberättarspel" är alltså inte den enda lösningen här.

 

[Man Mountainman]

Egentligen är det väl inte svårare än att spelarna kommer att söka ett intensifierat drama varhelst det bjuds, och att det bästa sättet att uppmuntra spelarna att trappa ned är att göra detta, i sig, till ett dramatiskt intressant alternativ. Låter man exempelvis spelarna välja mellan att fortsätta sitt vendetta till stor personlig risk för sig själva (om nässlingsoffret skulle ha mäktiga allierade eller whatever), och att söka fred, tror jag det är viktigt att även det senare alternativet är förknippat med utmaningar, intriger och möjligheten till en tillfredsställande belöning (kanske en stor prestigevinst, då rollpersonerna får rykte om sig om återhållsamhet och diplomatisk finess).

 

[Sodivra]

Okej, jag har lite idéer till hur man kan analysera det här jag med, men först skulle jag vilja höra lite fler anekdoter och personliga historier. Vi ser nästan aldrig sådana trådar här på forumet längre, kommer ni ihåg hur anekdoter det var den stora grejen för länge sen?

 

[Sodivra]

Har ni också spelare som trappar upp konflikter men som inte trappar ner den?

Ja, men vi kallar fenomenet för våldsspiralen, ett välanvänt uttryck i mina spelgrupper.

Ett exempel är att vi har under 3 års tid (vår riktiga tid) har skjutit oss igenom hela Undergångens Arvtagare till Mutant. Det började med regnbågsmarodörer i Muskö och har inte slutat än. Vi dödar alla, och är det något moraliskt problem (för det är aldrig regel- eller resursmässiga problem, alla är i stort sätt odödliga) så får min automat skära halsen av folk när dom sover.

Urtråkigt och ibland ganska obehagligt (på riktigt).

Det låter ju asdrygt. Både du och moller verkar ha en del i det här även om ni inte gillar det egentligen.

Varför är det så?

Förresten, det värsta jag var med om var nog i Fireborn. Rollpersonerna ger sig ner i källarrummet hos en älva, väcker honom, lånar hans telefon och börjar diskutera hur de ska manipulera mänskligheten och älvafolket att börja kriga med varandra mitt framför honom. Han ber dom gå sin väg, och då ingen tar notis om honom så använder han sina jedi mind tricks för att få ut dom.

Då tar det hus i helsike, en av spelarna beslutar sig för att viga sin rollpersons liv åt att ha ihjäl den här älvan.

Det var lite läskigt, faktiskt.

 

[Genesis]

Jag brukar säga "Inga psykopater" när jag är spelledare. Folk försöker alltid skapa psykopater i alla fall, men då påminner jag dem. "Nej, du får inte spela in våldsporr med småflickor på fritiden. Inga psykopater."

Fast tyvärr så var det inte jag som var spelledare då, så "inga psykopater"-regeln fanns inte. Och vips hade vi en rollperson som på fritiden drogade småflickor och kedjade fast dem i källaren för att spela in våldsporr och bestialism.

Efter det säger jag ofta "inga psykopater" även när inte jag är spelledare.

 

[Big Marco]

Efter det säger jag ofta "inga psykopater" även när inte jag är spelledare.

Dito. Det blir oftast bara spekulativt (om det inte är American Psycho RPG). Samma sak när övergrepp generellt blir vardagsmat.