Re: Ondskan och mörkret!
Meningen med all litteratur, i mina ögon, är att på olika sätt spegla vår egen värld; fantasy som bara tilltalar folks känsla för konservatism eller vilja att se världen i Svart och Vitt ger jag egentligen inte mycket för. Fantasy är mest intressant, tycker jag, när den inte har svartvit ondska, när existerande stereotyper utmanas - inte när de bejakas.
Jag håller med om allt du skriver här.
I sammanhanget vill jag bara inflika att Tolkiens böcker visserligen gör tydligt att det finns goda och onda varelser, men det är inte fullt så svartvitt som många fått för sig. Jag diggar Peter Jacksons filmatisering, men i filmerna har man uppenbart förstärkt kontrasterna i det svartvita för att det ska bli lättsmält för publiken. Jag vänder mig inte bara till dig Krank utan till alla i tråden.
Några exempel:
I böckerna var Midgårds alver överlägsna typer som inte brydde sig särskilt mycket om människornas öde, de var upptagna med att lämna kontinenten. Ändå har Tolkienalver alltid haft en sorts good guy-gloria som återkommer i nästan alla traditionella fantasyrollspel. I filmerna framstår alverna som betydligt mer ansvarstagande både för Midgård och de övriga "fria folken".
(Vissa rollspelsmakare har flippat ur fullständigt och gett alverna alla möjliga koboldiga bonusar, bara för att de är alver juh)
Orcherna och framför allt Uruk-Hai är helt klart elaka typer i böckerna. Men i böckerna kan även Uruk-Hai uttala kompletta meningar och konversera med tex Aragorn istället för att bara bröla fram enstaka ord. Orcherna i böckerna är slavar som hatar Sauron och nazgûlerna, de vill visserligen fortfarande plundra och slåss men de vill göra det på sina egna villkor. I filmerna är de bara monster och kanonmat. Litegrann som stormtroopers, fast fulare.
Dunlänningarna ("wild men" i Sagan om de två tornen) som hjälper Saruman storma Helms klyfta har i filmerna blivit dreglande håriga barbarer som alla ser ut som en korsning mellan en Hell´s Angels-medlem och någon från Grottbjörnens folk.
I boken: Efter att Helms klyfta befriats låter rohirrim dunlänningarna gå fria, varpå dunlänningarna förundras, eftersom Saruman lurat i dem att Rohirrim är läskiga typer som äter sina egna spädbarn. Typ.
I filmen:Jag såg inget som tydde på annat än att fiendehären mejades ned till siste man. Och varför inte? De är ju monster ju...
Det hade nog blivit jobbigt för biopubliken om dunlänningarna hade framställts som människor.
Saurons språkrör: I den förlängda versionen av Sagan om konungens återkomst finns bla scenen då Aragorn, Gandalf mfl möter Saurons språkrör utanför Mordors portar.
I boken: Saurons språkrör är en av de så kallade svarta numenoriterna, alltså som ni alla vet en människa som avlägset tillhör samma folkslag som Aragorn. Han påtalar att Sauron inte alls är så tokond som våra hjältar påstår, tvärtom tänker Sauron lämna över delar av styret över Midgård till en lämplig underordnad. Våra hjältar fattar enkelt vem Saurons språkrör förväntar sig ska bli den ledaren...
I filmen: Filmmakarna väljer att tolka språkrörets namn (the Mouth of Sauron) så bokstavligt som möjligt. Språkröret bär en hjälm med ett ogenomskinligt visir av plåt, det enda man ser av honom är munnen, som är monstruös och omänsklig. Flera gånger visas den äckliga munnen i närbild. Jag tror inte att Peter Jackson & co missförstått boken utan det är antagligen ett medvetet val att porträttera ondskans tjänare som ett monster istället för en människa som lurats av löften om makt.
Denethor! I boken var han mer galen och vilseledd än en skurk. I filmen är han ett riktigt praktarschle och inget annat.
Gordeg
