Nekromanti Varför ser inte rollspel ut som romaner?

[Mogger]

Medan jag layoutade Zonen, och lekte med omslaget, slog det mig att rollspel inte ser ut som romaner. De har en egen grafisk stil, som nog ligger närmre datorspel och inte minst figurspel (tänker regelböckerna och sånt). Och när Rymdhamstern nämnde just "roman" i min omslagstråd så började jag fundera lite på varför det är så?

Vad finns det för spel som mer påminner om en roman till form och utseende? Saga har ju "hårdpärm" (ja, jag vet) men klassiskt omslag med riddare och sånt. Just nu kommer jag inte på några andra.

Det gäller alltså både illustrationer, utsida och typografi. Jag förstår ju att traditionens makt är stor, men jag tänker att någon har utforskat det här lite närmre i något spel. Eller?

 

[Dante]

En roman är tänkt att sträckläsas från början till slutet.

Ett rollspel är ett referensverk som man behöver slå upp saker i under pågående spel.

Dessa två ändamål kräver helt olika egenskaper i formgivningen.

(Detta gäller förstås bara inlagans beskaffenhet. Omslagets och illustrationernas manér är en annan sak.)

 

[Mogger]

En roman är tänkt att sträckläsas från början till slutet.

Ett rollspel är ett referensverk som man behöver slå upp saker i under pågående spel.

Dessa två ändamål kräver helt olika egenskaper i formgivningen.

Jo, men det är ändå inte helt sant. Akademisk litteratur av typen referensverk ser ofta ut som romaner med.

 

[kwarnberg]

Jo, men det är ändå inte helt sant. Akademisk litteratur av typen referensverk ser ofta ut som romaner med.

Tycker du? Har svårt att komma på några akademiska publikationer som skulle kunna misstas för skönlitterära verk. Har du några exempel?

 

[Mogger]

Tycker du? Har svårt att komma på några akademiska publikationer som skulle kunna misstas för skönlitterära verk. Har du några exempel?

Massor. På mitt skrivbord framför mig ligger exempelvis Marcus Gärdes Typografins väg, som inte direkt ser ut som Drakar och Demoner. Jag har fler hemma. Montgomerys Medelhavsvärldens historia exempelvis och Englunds Det hotade huset.

Edit: Sedan kanske jag bör påpeka att jag inte har sagt att de kan misstas för skönlitterära verk, utan att de ser mer ut som romaner än ex regelboken till Warhammer 40k.

 

[Mogger]

Dessa två ändamål kräver helt olika egenskaper i formgivningen.

Exempel: Väldigt många rollspel har blankt papper, vilket ju inte alls är optimalt för läsning. Däremot så ser ju bilder bättre ut (många gånger åtminstone, och speciellt bilder av den typ som brukar finnas i rollspel), vilket får mig att tro att det nog finns någon coffee table book-inflation när det gäller rollspel.

(Detta gäller förstås bara inlagans beskaffenhet. Omslagets och illustrationernas manér är en annan sak.)

Men i den här tråden är jag precis lika intresserad av dem Den handlar alltså bara till viss del om formgivning av textblock.

 

[Rhodryn]

Ger det inte liksom en snabb inblick i hur spelvärlden är tänkt att se ut?

Som exempel: första gången jag såg framsidan till Drakar och Demoner från 2000 så förstod jag direkt hur den världen såg ut, tanken bakom hur världen såg ut, etc. De bilderna som har använts till Trudvang sa/säger direkt till mig "Nordisk mytologi". De nya DoD versionerna är ju några av extrem exemplen av detta, för inte alla rollspels omslag är så lätta att tyda ju. Men jag tror detta är grejen med varför det är så här i vanliga fall.

Romaner har inte alltid samma behöv av att "sälja sig själva" vid första ögonblicken, inte på samma nivå som rollspel har i alla fall. För annat runtomkring romanen är oftare viktigare för den större massan av läsare, vem författaren är, genren av romanen, etc.

De där runtomkring liggande grejerna (plus regelmässiga grejer mm) har ju betydelse för rollspel också så klart, men på många sätt och vis så tror jag att säljandet av världens utseende i spelet är en väldigt viktig grej.

 

[Vimes]

Och det är väl heller inte helt sant att alla rollspel är tänkta att vara referensverk heller.

Sen tror jag att det här med funktionalitet är stenhårt underordnat vad som är "rätt" (d.v.s. genreriktigt) i 99 fall av 100. Även om vi säkert gärna tror något annat. (Dessutom är det kanske inte ens säkert att det här är olika saker.)

 

[Mogger]

Och det är väl heller inte helt sant att alla rollspel är tänkta att vara referensverk heller.

Nej. Regelbok slår mig som mer passande. Och om vi kikar på hur många andra regelverk ser ut så skiljer de sig rejält från hur ett rollspel ser ut.

Sen tror jag att det här med funktionalitet är stenhårt underordnat vad som är "rätt" (d.v.s. genreriktigt) i 99 fall av 100. Även om vi säkert gärna tror något annat. (Dessutom är det kanske inte ens säkert att det här är olika saker.)

Ja, jag har ju väldigt svårt att tro att fyrfärg, illustrationer, bårder, stora format, tyngd, blankt papper m.m. är optimalt för funktionaliteten, alldeles oavsett om det är ett referensverk eller inte.

 

[Mogger]

Ger det inte liksom en snabb inblick i hur spelvärlden är tänkt att se ut?[...]på många sätt och vis så tror jag att säljandet av världens utseende i spelet är en väldigt viktig grej.

Det tror jag med. Och jag menar inte med den här tråden att alla andra alltid har haft fel, utan mer att fråga sig om det går att göra på ett annat sätt. Och, det gör det ju. Oktoberlandet har ingen bild på hur spelvärlden ser ut på framsidan, och kickstarten börjar närma sig 80 000kr.

Romaner har inte alltid samma behöv av att "sälja sig själva" vid första ögonblicken, inte på samma nivå som rollspel har i alla fall. För annat runtomkring romanen är oftare viktigare för den större massan av läsare, vem författaren är, genren av romanen, etc.

Det finns nog en generell sanning där med. Men också för att vi, när vi plockar upp en roman, förväntar oss att det är vi själva som ska stå för fantasin. Det kan jag faktiskt uppleva som lite märkligt att vi inte försöker utnyttja i rollspel.

 

[nyvinter]

Ger det inte liksom en snabb inblick i hur spelvärlden är tänkt att se ut?

Som exempel: första gången jag såg framsidan till Drakar och Demoner från 2000 så förstod jag direkt hur den världen såg ut, tanken bakom hur världen såg ut, etc. De bilderna som har använts till Trudvang sa/säger direkt till mig "Nordisk mytologi". De nya DoD versionerna är ju några av extrem exemplen av detta, för inte alla rollspels omslag är så lätta att tyda ju. Men jag tror detta är grejen med varför det är så här i vanliga fall.

Sant på sätt och vis, men samtidigt är det oftast inuti böckerna som funktionaliteten brister och inte i omslaget. Du hade kunnat ha Trudvangs illustrationer i litet behändigare format, matt papper utom för bild-uppslagen, och en mer genomtänkt disposition utan att det påverkat intrycket av världen till det sämre.

För att ta två exempel som båda har problem med pedagogiken och att förklara reglerna på ett bra sätt: Changeling the Lost och Burning Wheel Gold,.CtL är standardfoliant och massor med illustrationer och så vidare medan BWG är tjock a5igt i svartvitt. Det är enklare att använda BWG som referensbok än CtL. (Att sedan förstå reglerna är ett problem i båda men i den ena kan man åtminstone hitta dem.)

För förr eller senare måste man sluta titta på bilderna och faktiskt ta sig in i texten och foliantformatet som det mest används i rollspel tjänar bara illustrationerna IMO. Och då är det inte längre referensverk och man kan i stort sett skippa reglerna och bara ha kvar bilder och stämningstexter.

 

[pappa]

För att rollspels grafiska form också har till uppgift att inspirera och ge en känsla om settingen, spelvärlden och grejen med spelet på ett sätt som kanske traditionella romaners formgivning inte har. Är lite osäker faktiskt, men det är en teori. Däremot tycker jag inte att det måste vara så. För att fortsätta med exemplet Oktoberlandet så är stora delar av bokens inlaga formgivet helt och hållet som en roman.

 

[Fiktionslek]

Det är ju inte hugget i sten vare sig hur ett rollspel eller en roman ska vara. Åke Hodell skrev t.ex. “roman” på utsidan av en symaskinsmanual och gav ut 1965 , och det finns en försvarlig mängd andra romaner som på olika sätt leker med formen.

Tittar man på hur rollspel ser ut och har sett ut är det faktiskt rätt skiftande. Idag finns ju en massa rollspelböcker som ser väldigt lika ut: Letterformat, glansigt papper, färgbilder, dubbelspalt, disposition och text som en lärobok ungefär, flådigt fyrfärgsomslag med en bild med nån form av actionmotiv. Det utgör huvuddelen av sfbokhandelns utbud t.ex. Men det finns ju också undantag, som A Red & Pleasant Land eller Fire on The Velvet Horizon. Själv har jag sålt över 1000 ex av en rollspelsbok helt utan bilder och med ett rollformulär på framsidan (Whitehack). En del av dessa hade formatet av en anteckningsbok. Går man tillbaka i tiden hittar man grejer som Arduin på 70-talet (maskinskrivna häften med svartvita illustration av Erol Otus) eller Vologuiderna (reseguider till formatet).

När det gäller just det skönlitterära är det väl mer regel än undantag att detta utgör en del av rollspelsböcker. Jag tror det beror på att rollspelsböcker inte bara är till för att informera och slå upp saker i, utan också för att inspirera och upplevas. Titta på Symbaroum eller Svavelvinter, som jobbar fint med sånt. Eller titta på gamla Chronopia eller Erik Granströms Trakorien från 80-talet. Kort efter att första utgåvan av Oktoberlandet kom ut minns jag exempel som Judd Karlman’s Dictionary of Mu och – inte minst – Supergänget!

Det är ju glasklart för alla att det finns ett standardformat för rollspel som funkar. Men det finns rätt många exempel på avvikelser från mängden och experiment genom hela rollspelens historia som också funkat. Jag tror inte alls man behöver klå sig blå för att komma på nya grejer. Bättre att då och då låta spelen s.a.s. komma från tårna och vara något som man är nyfiken på när man skapar dem. Då blir de inte helt förutsägbara i formen heller.

Tror

Christian

 

[Mogger]

Ska klargöra att jag är helt med på varför rollspel ser ut som de gör. Det jag undrar över vad det finns för rollspel som bryter mot det här. Tanken slog mig när jag läste i typografiböckerna här hemma. Sånt som läsbarhet och funktionalitet verkar ligga ganska lågt på priolistan när det kommer till rollspel, vilket helt enkelt slog mig som märkligt. Att presentera en setting med bilder är ju schysst och kul och ger en omedelbart "vill ha!"-känsla. Och det funkar alldeles uppenbart. Återigen, det här är ingen kritik av de spelen. Jag gillar dem lika mycket som de flesta av oss.

Så jag försöker inte uppfinna hjulet här, utan undrar bara högt varför rollspel i så förhållandevis liten utsträckning inte använder de hjul som finns Det kan vara så som några har nämnt att det helt enkelt inte är så viktigt. Men jag tror att det kan vara fruktbart att kasta ut frågan och snacka om det.

Jag har inget svar. Och jag vet att det finns flera spel som vänder på det här. Men som sagt kommer jag inte på något som både till innehåll och form påminner mer om en roman.

Och det gör mig nyfiken på hur ett sånt skulle se ut och inte minst mottas.

 

[kwarnberg]

Det rollspel jag kan komma på som mest påminner om en roman, endast sett till bokens framsida, är nog Svenska Kulter. Jag hade utan problem kunna se den boken i den skönlitterära delen av bokbutik utan att bli förvånad. Den har ju vissa likheter med vissa av herr Fagers andra böcker med, så det kan ju också spela in.

 

[Mogger]

Tycker du? Har svårt att komma på några akademiska publikationer som skulle kunna misstas för skönlitterära verk. Har du några exempel?

Jag blev nyfiken så jag kollade upp hur min litteratur såg ut och bortsett från några enstaka standardverk måste jag påstå att de allra flesta faktiskt kunde misstas för romaner, om man inte läser titeln

Några fler exempel:

• Design of Everyday Things, Norman
• Politik och litteratur i antikens Rom, Wistrand
• Small Places, Large Issues, Hylland Eriksen

 

[Arfert]

Kort svar:

Rollspel vände sig till unga under 70-80-talet. Efter ett tag lärde man sig att det sålde bättre med "häftig" layout som inte var "roman-tråkig".

Tradition med andra ord. "Det ska vara så".

(Saga var en reaktion mot det, men det skulle säker sälja bättre med "icke-romanig" layout och häftiga färgbilder.)

För övrigt har jag flera akademiska verk hemma som ser ut som romaner. Så där har Måns rätt.

 

[Ymir]

Väldigt många indiespel har en mer romanaktig stil. Tex Apocalypse World, The Burning Wheel, med många flera. De är tryckta i pocketformat på billigt papper med få illustrationer och ganska högt sidantal.

 

[McKatla]

Personligen sörjer jag att rådande standard blev rådande standard – jag stör mig allt mer på bårder, halvdana illustrationer, tvåspalt (eller mer i vissa riktigt skräckinjagande exempel!). Att sedan omslagen ofta är anskrämliga i en sådan grad att jag skäms för att läsa böckerna på bussen gör inte saken bättre. Och tänk om vi slapp alla dessa idiotiska förkortningar i fet stil! Vad är t.ex. problemet med att skriva styrka (kursiverat för att markera att det är en teknisk term i spelet) istället för STY? Tänk om rollspelen ändå såg ut som romaner! Vilken lycka

 

[McKatla]

Jag skulle vilja utveckla detta med illustrationer. De är inte alltid dåliga - men nästan. Kanske inte tekniskt eller estetiskt, men i den meningen att de begränsar min fantasi, eller i alla fall styr in den åt ett bestämt håll. De bilder jag gör i huvudet är nästan alltid mycket mer levande! Två exempel på spel jag definitiv kommer att köpa bägge två: omslaget till nya KULT låser och styr även om bilden tekniskt är helt ok. Den passar inte alls med hur jag tänker mig KULTs värld. Nya Oktoberlandet däremot har en framsida utan bild men med en grafik som perfekt fångar in en känsla som är helt rätt för den tid spelet anspelar på. Frånvaron av bild men genomtänkt grafiskt utseende är helt enkelt ett så stort plus att jag utan att tveka satsade på högsta stödnivån. KULT däremot nöjer jag mig med på PDF – då kan jag läsa på bussen utan att skämmas för omslaget.

EDIT: ja, jag vet att jag kan köpa KULT med andra omslag – men att betala EXTRA för att SLIPPA den ordinarie omslagsbilden känns så avigt tänkt att jag inte ens kan överväga saken...