Oldtimer, jag har läst många såna texter. Det dåliga med dom är att det inte står hur det kommer sig att SL och spelarna säger det dom säger. Du har några enstaka undantag ("SL slår tärningar för att avgöra hur tyst rollfigurerna tar sig fram") men det räcker inte! "Ni har kommit fram till berget och kan se ett tempel i form av ett högt torn cirka 400 meter längre upp på sluttningen." Hur vet SL det?! Hur vet SL var spelarna är? (Obs retoriska frågor. För jag vet ju att det står i modulen.)Oldtimer;n228032 said:Här är en text som vi skrev ihop 1982 och delade ut i Titan Games butik på den tiden. Funkar fortfarande som förklaring, tycker jag.
Ni på Titan ska ha en eloge för att ge ut det hittills mest nybörjarvänliga spelet (Mentzer-lådan + Den Glömda Staden) och jag önskar att det fortfarande fanns i tryck. Problemet var att alla som lärde sig från dom spelen sen började tycka att det var så himla självklart hur man skulle göra och började lära ut SL-knep och trix på en mkt högre nivå, för proffs. Men att öht klara av att fatta vad är ett rollspel är svårt. Och, det är många som fortfarande inte fattat utan bara cargo cult:ar runt lite på ett sätt som ser typ ut som rollspel, om man kisar.
Rollspel är så himla enkelt om man kan lära sig från någon som förklarar hur man gör och hur det egentligen går till. Men, att bara höra "vad spelledaren säger och vad spelarna säger" räcker inte. Har länge haft drömmen att göra nån sorts spelexempel där det framgår mer tydligt vad som händer på alla tre nivåerna:
- I spelvärldens fantasi
- Rent konkret runt köksbordet eller var man nu spelar
- I deltagarnas, framförallt SL:s huvud, med hänvisningar till rollformulär, sidor i prepptexten och reglerna (skulle då behövas göras mer specifikt för ett visst spel med en viss modul)
Jag kommer från en liten landsort. Vi hade ingen större kompiskrets eller någon som kunde förklara hur spelet fungerade. Och vi hade inte röda lådan utan vi hade... brr... DoD91... som inte alls förklarar. Och jag skaffade spel efter spel i hopp om att det i någon av dem skulle stå HUR GÖR MAN!? HUR GÖR MAN?!
En sån här text, från gamla versionen Kult (från femton år, är rätt så otäck och blodig nämligen, så lägger i spoilertaggar, läs på egen risk) gör det knappast lättare att komma igång:
Pjotr: "Jag stannar bilen på vändplanen. Vi kliver ut."
SL: "Hamnen ligger öde. Ljuset från motorleden på bron speglas i vattnet. Det är natt. Ett rytmiskt dunkande ljud kommer från ett av magasinen. Ett fladdrande sken sipprar ut genom de halvöppna portarna. Sedan hör ni skriket, isande smärta och ångest som ekade ut över hamnen."
Cassandra flämtar till: "Det är Gilbert! De mördar honom!" (Till SL) "Jag drar pistolen ur fickan. Vi springer fram till magasinets portar."
SL: "Ni ser in i en dunkel lagerlokal. Stinkande oljeeldar lyser upp fläckiga stålväggar. Tunga kedjor hänger från kranarna i taket och vajar fram och tillbaka. Ett skiftande nätverk av skuggor från bjälkar och kedjor täcker väggarna. Ni får känslan av ett tecken, ett språk ni inte kan tyda.
Upplyst av eldarna mitt i den öde lokalen hänger Gilbert med armarna vridna bakåt över en stålbalk. Grova kedjor håller honom fast vid en av balkarna som stöttar taket. Han är naken, täckt av blod och svarta oljefläckar. Ett rutnät av tunna skärsår täcker kroppen. Blodet droppar ned på stålgolvet, som tycks absorbera varje droppe. Ett dovt rött sken kommer från stålet runt hans bara fötter.
Runt honom står männen från klubben, i åtsittande svart läder och bara överkroppar. Långa smala knivblad glänser i deras händer. De har inte upptäckt er, utan fortsätter långsamt och metodiskt rista långa skåror i Gilberts skälvande kropp."
Pjotr: "Lever han?"
SL: "Han lever fortfarande. Gilbert, du känner en närvaro, det är Cassandra, och du ser två skuggor långt borta i mörkret. Det är nära nu."
(SL har tidigare förklarat i enrum för Gilberts spelare vad som håller på att hända med Gilbert, att han har drabbats av en förbannelse och är dömd att uppslukas av en demon. Hans vänner vet inte det.)
Gilbert: (Spelaren halvligger över bordet med halvslutna ögon. Nu lyfter han långsamt upp huvudet och överkroppen, öppnar ögonen och tittar desperat på de andra spelarna. "Döda mig. Döda mig nu, innan den vaknar och hämtar mig, säger han med gäll desperat röst."
(Cassandras spelare låtsas krama om en pistol i handen.)
SL: "Två av männen vänder sig om och får syn på er. De drar sina grova revolvrar ur byxlinningen."
Cassandra: "Jag skjuter ett skott mot en av dem."
(SL slår några tärningar.)
SL: "En av dem rycker till med ett sår i skuldran, men faller inte, utan höjer sitt vapen." (SL låtsas höja ett vapen mot Cassandras spelare.)
Gilbert: "Nej! Döda mig. Det är för sent..."
(Hanns röst skär sig och ebbar ut i ett gurglande.)
SL: "Akta. En av männen ropar och backar undan. Revolvrarna sänks och alla vänder sig mot Gilbert, som stirrar ner mot det rödskimrande stålgolvet."
(Gilberts spelare stirrar ned i golvet med uppspärrade ögon.)
SL: "Det tycks koka, sjuda och pulsera under honom. Plötsligt skjuter någonting upp, en varelse av stål och blod reser sig ur golvet. En sening, drypande hand skjuter ut och griper tag om hans bröstkorg. Fingrar av stål bryter upp revbenen och letar sig in under köttet, tränger sig in till hjärtat och drar långsamt ut det." (Gilberts spelare vrids i spasmer och blir sedan lugn. Han försöker se död ut.)
SL: "Blodet pumpar fram och färgar monstret rött. Hjärtat slår ett sista, desperat slag innan det tystnar för alltid. Handen sluts om den darrande muskeln och slukar den. Så vänder sig monstret om. En senig lem skjuter ut mot en av männen. Han står helt stilla med blicken låst vid varelsen och Gilberts kropp. Långa starka fingrar spärras ut och sluter sig om mannens ansikte. Han rör sig inte, gurglar bara lågt när handen krossar hans huvud som ett äggskal och låter vitgrå hjärnsubstans rinna ut mellan fingrarna." (SL knyter näven som om hon kramade något.) "Mannens kropp glider ned på golvet. Blodet sugs upp av det matta stålet.
Varelsen står stilla en kort stund, som om den tvekade. Så smälter den ihop, försvinner ned i golvet och är borta. Gilberts bröstkorg är en blodig massa av kött och ben. Han hänger livlöst i kedjorna. Männen tar ytterligare ett steg tillbaka. De tittar på kroppen, väntar på något.
Kroppen rycker till, som i kramp. Armarna stelnar, musklerna spänns. Med ett krasande ljud slits kedjorna loss från stålbanken. Han lyfter huvudet och tittar upp." (Gilberts spelare tittar upp med ett djävulskt grin.) "De blodiga fötterna glider ned och på govet. Runt honom går männen ned på knä och sänker sina hjässor mot golvet. Han ser inte åt dem. Han stirrar mot er."
(SL slår en tärning för att se om Pjotr och Cassandra klarar att göra något annat än att stå och se rädda ut. Det gör de inte.)
"Ni står förstenade vid en halvöppna porten. Hans ögon är dunkelt röda, glänsande som det blodmätta golvet runt honom."
"Ni skulle ha dödat mig. Nu är det för sent", säger han och går fram mot er."
SL: "Hamnen ligger öde. Ljuset från motorleden på bron speglas i vattnet. Det är natt. Ett rytmiskt dunkande ljud kommer från ett av magasinen. Ett fladdrande sken sipprar ut genom de halvöppna portarna. Sedan hör ni skriket, isande smärta och ångest som ekade ut över hamnen."
Cassandra flämtar till: "Det är Gilbert! De mördar honom!" (Till SL) "Jag drar pistolen ur fickan. Vi springer fram till magasinets portar."
SL: "Ni ser in i en dunkel lagerlokal. Stinkande oljeeldar lyser upp fläckiga stålväggar. Tunga kedjor hänger från kranarna i taket och vajar fram och tillbaka. Ett skiftande nätverk av skuggor från bjälkar och kedjor täcker väggarna. Ni får känslan av ett tecken, ett språk ni inte kan tyda.
Upplyst av eldarna mitt i den öde lokalen hänger Gilbert med armarna vridna bakåt över en stålbalk. Grova kedjor håller honom fast vid en av balkarna som stöttar taket. Han är naken, täckt av blod och svarta oljefläckar. Ett rutnät av tunna skärsår täcker kroppen. Blodet droppar ned på stålgolvet, som tycks absorbera varje droppe. Ett dovt rött sken kommer från stålet runt hans bara fötter.
Runt honom står männen från klubben, i åtsittande svart läder och bara överkroppar. Långa smala knivblad glänser i deras händer. De har inte upptäckt er, utan fortsätter långsamt och metodiskt rista långa skåror i Gilberts skälvande kropp."
Pjotr: "Lever han?"
SL: "Han lever fortfarande. Gilbert, du känner en närvaro, det är Cassandra, och du ser två skuggor långt borta i mörkret. Det är nära nu."
(SL har tidigare förklarat i enrum för Gilberts spelare vad som håller på att hända med Gilbert, att han har drabbats av en förbannelse och är dömd att uppslukas av en demon. Hans vänner vet inte det.)
Gilbert: (Spelaren halvligger över bordet med halvslutna ögon. Nu lyfter han långsamt upp huvudet och överkroppen, öppnar ögonen och tittar desperat på de andra spelarna. "Döda mig. Döda mig nu, innan den vaknar och hämtar mig, säger han med gäll desperat röst."
(Cassandras spelare låtsas krama om en pistol i handen.)
SL: "Två av männen vänder sig om och får syn på er. De drar sina grova revolvrar ur byxlinningen."
Cassandra: "Jag skjuter ett skott mot en av dem."
(SL slår några tärningar.)
SL: "En av dem rycker till med ett sår i skuldran, men faller inte, utan höjer sitt vapen." (SL låtsas höja ett vapen mot Cassandras spelare.)
Gilbert: "Nej! Döda mig. Det är för sent..."
(Hanns röst skär sig och ebbar ut i ett gurglande.)
SL: "Akta. En av männen ropar och backar undan. Revolvrarna sänks och alla vänder sig mot Gilbert, som stirrar ner mot det rödskimrande stålgolvet."
(Gilberts spelare stirrar ned i golvet med uppspärrade ögon.)
SL: "Det tycks koka, sjuda och pulsera under honom. Plötsligt skjuter någonting upp, en varelse av stål och blod reser sig ur golvet. En sening, drypande hand skjuter ut och griper tag om hans bröstkorg. Fingrar av stål bryter upp revbenen och letar sig in under köttet, tränger sig in till hjärtat och drar långsamt ut det." (Gilberts spelare vrids i spasmer och blir sedan lugn. Han försöker se död ut.)
SL: "Blodet pumpar fram och färgar monstret rött. Hjärtat slår ett sista, desperat slag innan det tystnar för alltid. Handen sluts om den darrande muskeln och slukar den. Så vänder sig monstret om. En senig lem skjuter ut mot en av männen. Han står helt stilla med blicken låst vid varelsen och Gilberts kropp. Långa starka fingrar spärras ut och sluter sig om mannens ansikte. Han rör sig inte, gurglar bara lågt när handen krossar hans huvud som ett äggskal och låter vitgrå hjärnsubstans rinna ut mellan fingrarna." (SL knyter näven som om hon kramade något.) "Mannens kropp glider ned på golvet. Blodet sugs upp av det matta stålet.
Varelsen står stilla en kort stund, som om den tvekade. Så smälter den ihop, försvinner ned i golvet och är borta. Gilberts bröstkorg är en blodig massa av kött och ben. Han hänger livlöst i kedjorna. Männen tar ytterligare ett steg tillbaka. De tittar på kroppen, väntar på något.
Kroppen rycker till, som i kramp. Armarna stelnar, musklerna spänns. Med ett krasande ljud slits kedjorna loss från stålbanken. Han lyfter huvudet och tittar upp." (Gilberts spelare tittar upp med ett djävulskt grin.) "De blodiga fötterna glider ned och på govet. Runt honom går männen ned på knä och sänker sina hjässor mot golvet. Han ser inte åt dem. Han stirrar mot er."
(SL slår en tärning för att se om Pjotr och Cassandra klarar att göra något annat än att stå och se rädda ut. Det gör de inte.)
"Ni står förstenade vid en halvöppna porten. Hans ögon är dunkelt röda, glänsande som det blodmätta golvet runt honom."
"Ni skulle ha dödat mig. Nu är det för sent", säger han och går fram mot er."
Alltså vad fan tänkte dom när dom skrev en sån text?!?! HELT OBEGRIPLIGT om man inte redan vet hur man spelar rollspel.
Ska förklara hur det ligger till. Gunilla och Micke började spela D&D redan 1981. Dom hade alltså hållit på i tio år när dom skrev det där. För dom hade det ett tag varit självklart hur man gör ett vanligt grottkräl och dom började piffa till det med både lite rälstekniker, illusionism och lite improteaterfärdigheter. (Går att läsa några av deras äventyr för att se hur dom blandar några droppar platsbaserat, en gnutta fisktank fisktank och sen stora, stora doser ren och skär rälsning & "force" för att få dom effekter dom vill ha, den stämning dom vill ha och de reaktioner (skräck) de vill ha.) Sen hade dom tagit (eller skapat fiktivt) en av dom mest "lyckade" (ur stämnings- och teaterperspektivet, inte ur agens- eller emergens-perspektivet) spelkvällarna för dom var stolta över den. Och vana rävar som spelat lika länge som dom, ja dom kunde bli imponerade och försöka lära sig teknikerna -- gester ("låtsas krama pistol"), spelare som spelar med i det som drabbar dom ("Gilbert" som lägger sig på bordet), färgstarka beskrivningar osv och piffa till sina spel ytterligare.
Men det står inte hur man gör. Hur kommer det sig att dom vet att kedjorna ska slitas loss från stålbanken, hur kommer det sig att dom vet vad golvet har för material, hur kommer det sig att dom vet att männen drar (eller ens har) pistoler, hur kommer det sig att Gilbert lever när han lever och dör när han dör? Det är mer ett "Kolla på oss vad bra det kan bli". (Inte för att det egentligen ÄR speciellt bra. Visst är det en otroligt effektful scen om det skulle ha varit en film ("Jesus wept!") eller bok eller radiodrama men det finns ingen agens, inget utforskande, nästan ingen interaktion, och SL hoggar mikrofonen under lååånga beskrivningar medan rollpersonerna står stela av skräck. Vilka RP är och vad de kan göra spelar heller ingen roll -- deras vapen, egenskaper, utrustning, mörka hemligheter, mentala balans, nackdelar, fördelar, etc är helt irrelevanta lika så vilka spelarna är, det skulle kunna sitta Neil Gaiman och Clive Barker vid bordet och dom skulle ändå vara förstelnade av sitt misslyckade skräcksave och vara publik åt SL:s lilla spökhistoria.)
Ironiskt nog var det inte förrän jag läste just röda lådan från D&D Classics som jag började fatta själv. Jag började spela på den tiden då D&D stod lågt i kurs, det skulle ju vara Drakar och Demoner, BRP, GURPS, WoD osv som gällde. Så jag hade läst kanske ett femtiotal rollspel innan jag tillslut fick tag på orginalet D&D och äntligen fattade referenspunkten som allt utgick ifrån. Det var som att äntligen få kallt klart vatten efter ett helt liv på läsk och saft. WoD är som importerad körsbärscola. Kult är en nyskördad fläderblomssaft. Men utan vatten har jag ingen referensram och munnen blir bara sliskigt sockerbelagd. Provade dom mer kodifierade cargo cult spelen i stil med Fate och Apocalypse World och visst, dom var cider och chardonnay i jämförelse. Men när jag fick lära mig B/X och BECMI (och grundböckerna räcker inte, didaktisk modul behövs också, föreslår B4) så släcktes äntligen törsten. Aha, är det det här som är vatten, är det det här som är dryck? Som är rollspel.