Nekromanti Varför "Vad är ett rollspel?" inte räcker

[Zire]

Spoiler

Inte nödvändigtvis. Det en text kan göra, är att friktionslöst förflytta sig mellan olika "verkligheter". I ena sekunden är texten det SL tex berättar, i nästa de inre tankarna hos spelare A som funderar över vilka resurser hens karaktär har för att möta det SL nyss beskrev, i nästa är det en objektiv berättare som förklarar proceduren när de olika spelarna deklarerar sina handlingar osv.

Det går att göra i tex en video också, med pålagd inre monolog osv. Men risken är stor att det blir rätt tacky ändå.

Det är inte nödvändigtvis mindre "dyrbart och svårtillgängligt" att göra det på ett bra sätt - plus att det blir ändå i ett annat medium. Text är det som förmedlar spelet, det finns där - tillhanda. Att hänvisa till "gå till YouTube och sök på 'spelexempel Johandas Barbarer' för att få en demonstration av rollspel från grunden" typ, har alltid risker som utbyggd text inte har.

I en podcast - som saknar bildelementet - blir det ju ungefär samma procedur som texten, men mer "absolut seriell". Vilka perspektiv som beskrivs måste förklaras (och risken finns att någon pga kortvarig ouppmärksamhet missar ett perspektivbyte och blir förvirrad, måste backa...)

Idag är text inte alls lika "dyrbar" - alla framställningskostnader har sjunkit. Det är klart att det alltid går att hamna i dilemmat att behöva gå upp fyra sidor pga just de där extra styckena i spelbeskrivningen och liknande, men det är en överkomlig risk.

Men problemet är inte först och främst att berätta vad som händer regelmässigt. Det har man ju en hel regelbok som gör. Problemet är att veta hur det brukar låta kring spelbordet. Min poäng är att de kompakta texter som brukar finnas är för kompakta och korta för att vara bra exempel. Samtidigt så är de generellt för långa för att vara intressanta. Så med kostnad så menar jag att de tar upp för mycket sidor i produkten (om det ska vara någon poäng med dem) men är sällan intressanta att läsa flera gånger. Om spelexemplet är 32 sidor så vill jag inte bära med mig dem tillsammans med reglerna t.ex.

Med bra exempel så menar jag att de borde omfatta starten (direkt efter att rollpersonerna har skapats) och kanske åtminstone 20-30 minuter beroende på hur mycket man klipper.

Men det finns absolut problem med att det är ett annat medium (men mycket närmare själva spelet som det ju är ett exempel på). Sedan bör speltillverkaren själv göra exempel tillgängligt och hänvisa till just det, inte löst referera till att det finns exempel på youtube. Man måste också poängtera att det bara är ett exempel, och att inga spelgrupper ser likadana ut.

Sedan tror jag att det är lättare med podcasts än videoklipp. De är enklare och billigare att producera och klippa med bra kvalitet och kan vara tillgängligare ifall exemplet är långt (typ över en timme). Men har man råd/tid och kan göra ett bra videoklipp på 20 minuter så är det ännu tydligare (och man kanske kan förtydliga saker i skrift i videon, utan att störa ljudet t.ex.).

Edit: Däremot så missar jag ju poängen med tråden, som 2097 påpekar. Det jag menar är att exempel som i Västmark visar en sak (hur man tänker som deltagare) men kanske missar beskrivning av helheten. Min åsikt om att podcasts/videos bättre visar nya deltagare hur man spelar är däremot OT...

 

[2097]

Men det jag och Sapient menar är att hur det låter inte säger så mkt om hur man gör för att själv spela. Och, som jag försökte visa i mina 'tre nyanser av Kult' kan saker låta rätt utan att vara det.

 

[Zire]

Men problemet är inte först och främst att berätta vad som händer regelmässigt.

Du har rätt 2097, jag gick ju OT redan med första meningen...

 

[Sapient]

Jag tycker nog inte iofs att podcast/video-frågan är OT. Den har bäring på den underliggande frågan - även om den föreslår en helt annan "sorts" lösning (och en som jag har kritik mot, som sagt...) och inte sig *är* en lösning. (En podd kan ju göra samma misstag osv.)

Jag skulle hellre se en serie videor som komplement till ett spels DMG eller motsvarande - ett sätt att lyfta praktiska situationer, som SL ställs inför, och visa på lösningar. (Helst flera olika sätt att hantera samma situation.)

Där tror jag det skulle vara praktiskt, ffa för att ta upp saker som handlar om utförande, läsa spelarreaktioner och what not som kanske blir väldigt abstrakta i text.

 

[Zire]

Ja, flera podcasts har kommentar-avsnitt efteråt, men jag har inte hört någon som är tillräckligt grundlig. Jag har inte stött på någon än där uttryckliga målet är att vara pedagogisk. Jag misstänker att man kan behöva regissera för att det ska få tillräckligt hög kvalitet.

Men det vore intressant med en variant där kommentarer är insprängda som ett kommentatorspår. Där kommentarerna är mer anpassade för att berätta grundläggande vad som försiggår.

Däremot så tror jag inte att "läsa spelarreaktioner" och liknande är möjligt att lägga på en "vad är ett rollspel" nivå. Det är intressant för en erfaren spelledare som vill bli bättre, inte för en nybörjare som undrar hur man gör. Dessutom är risken stor att det snarare blir en beskrivning över hur just den spelgruppen spelar än ett mer generellt exempel om man blir för ingående.

 

[erikt]

Med bra exempel så menar jag att de borde omfatta starten (direkt efter att rollpersonerna har skapats) och kanske åtminstone 20-30 minuter beroende på hur mycket man klipper.

Det funkar kanske för vissa personer, men inte för alla. Ljud-/video-klipp som är längre än 3-4 minuter orkar jag inte lyssna/titta på. För mig krävs det mycket mer koncentrationsförmåga att ta in information via ljudinspelningar än via text.

 

[2097]

Denna tråd fick mig att läsa Kult 1e för första gången sen jag fick mina nya ögon. Har läst det kanske tre gånger innan, men då hade jag mest hållit på med Unknown Armies och sån skit. Jag hade 15 års erfarenhet av mindre lyckat spelledande (från båda sidorna av skärmen). Nu har jag kanske fem, knappt fem års erfarnehet av funktionellt rollspel och då ser jag vilka möjligheter dom två boxarna är sprängfyllda med. Har så mkt idéer om hur jag skulle kunna göra det spelbart på mitt sätt. Detta är inte menat som en diss mot AW-Kult (grämer mig fortfarande att jag fegade ur efter ett spelmöte från den kampanjen med det som jag hoppade in i) men tror mina idéer är annorlunda. Undrar hur Divinity Lost kommer se ut.
Vill starta ny tråd om mina tankar på OSR-ig Kult-kampanj.

Så jag vill hylla alla på WRNU och andra som varit med och jobbat med olika versioner av spelet under årens lopp. Hoppas ingen tog illa upp över hur jag klagade på deras 'Vad är ett rollspel' som iofs är rätt så oanvändbar som pedagogiskt verktyg.

 

[Mogger]

Jag håller med! Problemet var att tidigare spel var sprungna ur en tradition där man använde tennfigurer och sånt och då var själva "vad gör man" enkelt. Du ska flytta dina gubbar och besegra den andres gubbar. Det viktiga var hur långt man kunder flytta gubbarna, och vad som hände när det var dags att skjuta med kanonen/musköten/etc. När rollspelen kom in i bilden var det underförstått att de handlade om vad som hände när EN av dessa tennfigurer gav sig av på äventyr.

MEN, vi som började spela EFTER 70-talets tennfest fattade ju inte detta. Jag kan ärligt säga att jag än idag ALDRIG har använt EN ENDA regel för förflyttning när jag har spelat. ALDRIG!

Problemet var att de författare som var verksamma under rollspelens guldålder (84-93 eller så) inte riktigt förstod sin kundkrets. De trodde, felaktigt, att de skrev för andra tenngubbsspelare. Och då var ju hela grejen om VAD man gör underförstådd (du flyttar runt din tenngubbe till olika ställen och hittar grejer och slåss mot monster) och SL behöver bara hålla koll på alla regler, om vad olika attacker innebär och vad som händer när man faller 7 meter och ibland förklara hur väggarna ser ut och hur mörkt det är etc.

Men när man plockar bort tenngubben så måste man förklara det momentet. Men eftersom man ändå har kvar fokus på hur långt en RP kan förflytta sig på en runda så blir det ändå skevt.

Jag håller alltså med 2097 till 100%. Men anser att senare spel har blivit betydligt bättre på det här. Kolla in Lady Blackbird:

"Lady Blackbird is on the run from an arranged marriage to Count Carlowe. She hired a smuggler skyship, The Owl, to take her from her palace on the Imperial world of Ilysium to the far reaches of the Remnants, so she could be with her once secret lover, the pirate king Uriah Flint. However—Just before reaching the halfway point of Haven, The Owl was pursued and captured by the Imperial cruiser Hand of Sorrow, under charges of flying a false flag. Even now Lady Blackbird, her bodyguard, and the crew of The Owl are detained in the brig, while the commander of the cruiser, Captain Hollas, runs the smuggler ship’s registry over the wireless. It’s only a matter of time before they discover the outstanding warrants and learn that The Owl is owned by none other than the infamous outcast Cyrus Vance.

How will lady blackbird and the others escape the hand of sorrow?
What dangers lie in their path?
Will they be able to find the secret lair of the pirate king? If they do, will Uriah Flint accept Lady Blackbird as his bride? By the time they get there, will she want him to?"

Här är det alldeles uppenbart att vi tillsammans ska berätta en HISTORIA, med svåra val och kantad av faror och utmaningar! Och det var det här som de där "vad är rollspel" aldrig förstod. De förstod inte att det var ÄVENTYRET som vad "vad gör man". Därför blev det stelt och mekanisk och utläggningar om hur många utmattningspoäng man förlorar om man dricker en öl.

Flera spel har även förstått att "vad man gör" utgår ifrån spelets HUVUDPERSONER, och förklarat vad man gör den vägen. Som exempelvis Fria Ligans MUTANT, trots att det i grund och botten vilar tungt på samma tradition som det första Mutant.

Så det går framåt!

Ps. Det här är min åsikt och erfarenhet. Stämmer den inte överens med din åsikt och erfarenhet så innebär inte det nödvändigtvis att jag menar att du har fel.

 

[2097]

Urbra inlägg Måns (och ta inte att jag inte håller med om Lady Blackbird nedan som en diss mot dig).

Så vitt jag har förstått det finns det spel (som jag inte läst än) som är bra på detta didaktiska perspektiv, förutom det tidigare nänmda Moldvay. Mutant År Noll är ett av dom, Hjältarnas Tid ett annat. Ser fram mot att recensera dom nån dag.


Apocalypse World är också väldigt bra skrivet ur det didaktiska & spelprocedurella perspektivet, även om det [spoiler för att skona barnöronen på alla som tycker om att spela rollspel på fel sätt]

Spoiler

bara är en enda stor kodifierad cargo cult som ska se ut som om det är riktigt rollspelande utan att behöva vara det.

Ang Lady Blackbird så har jag egen erfarenhet av det eftersom det var ett av dom spel jag läste för fem sex år sen innan jag hade fattat, och det fyllde inte i frågetecknen jag hade. Jag stod precis som vanligt och ropade "men hur gör man!?!?" mot natthimlen. Det finns lite spelledartips på sidan nio men inte i närheten av vad ex vis Apocalypse World eller B4 The Lost City har.

Lady Blackbird fick mig att tänka "men... men... ska jag bara improflumma som vanligt?" precis som Fudge och SotC och TSoY på sin tid också hade fått mig att tänka. Medan Fiasco, AW och OSR på tre olika sätt hade väldigt tydliga instruktioner. "Steg ett. Gör så här. Steg två. Gör så här.", underbart, så kändes LB mer som om det sade "Steg ett: ??????. Sen steg 2 efter några timmar, om X uppstår, så gör Y. Sen steg tre: ?????"

Nu är jag kanske rätt mkt mer trögfattad än dig men det är ju därför jag är en Idiot Savant?

 

[Fiktionslek]

Vilka belägg finns det för att »Vad är rollspel«-texterna inte funkar generellt? I tråden hittar jag mest anekdotiska belägg (»jag hade svårt« eller »jag hade också svårt«).

Hur förklarar man att så många ändå har lärt sig spela rollspel? Flera av de spel som nämns som obegripliga har ju varit framgångsrika nybörjarspel (Worlds of Wonder, Drakar, Mutant …). Jag kan förutse att någon säger att *ännu* fler kunde ha lärt sig. Och visst — men det är ju i så fall hypotetiskt.

Jag känner också att jag måste invända mot resonemanget i den här tråden att folk som tror sig spela rollspel egentligen inte gör det, utan bara låtsas — i åratal till och med! — och dessutom är arroganta i tron att de är bra på sin hobby. Jag tänker att om jag sparkar boll med min dotter och nån kommer förbi och säger »ni bara tror ni sparkar boll, men ni spavkav egentligen bara bööl, era arroganta jävlar«, så skulle jag inte ta det som en inbjudan till en Kripke-diskussion utan snarare känna mig antastad och försäkerhets skull ta bollen och min dotter och gå därifrån .

Jag tror att »Vad är rollspel« och liknande texter kan ha en rad olika funktioner beroende på vems perspektiv man anlägger och i vilket sammanhang texterna kommer att ingå. Man kan t.ex. tänka sig att de fyller funktionen av att definiera, demonstrera, förklara, locka, visa närhet till vissa spel eller ta avstånd från andra spel. Funktionerna behöver inte vara förenliga, det behöver inte vara idealt att försöka förena dem och det är kanske en väldigt bra sak, bl.a. m.t.p. olika lärstilar, att alla spel inte ser likadana ut i det här avseendet.

Hälsar

Christian

 

[Mogger]

Urbra inlägg Måns (och ta inte att jag inte håller med om Lady Blackbird nedan som en diss mot dig).

Tack, och nej, jag kan faktiskt hålla med dig. Det var inte riktigt ett exempel på en bra "vad är rollspel" utan mer ett exempel på ett förändrat perspektiv, och att det lättillgängligt finns på nätet att klippa och klistra ur

Men ska jag utveckla mitt resonemang så syftar jag överlag på spel där din RP är en tydlig början på en berättelse. När du har skapat den så har du redan en bunt frågor som vill ha svar på, och de frågorna är inte "hur långt kan jag skjuta med mitt gevär?", "hur många KP blir jag av med om jag börjar brinna" osv utan mer av typen "kommer jag att hitta och gifta mig med Uriah Flint?" Din RP ÄR äventyret. VAD du gör är införstått.

 

[Mogger]

Vilka belägg finns det för att »Vad är rollspel«-texterna inte funkar generellt? I tråden hittar jag mest anekdotiska belägg (»jag hade svårt« eller »jag hade också svårt«).

De är ganska exakt lika anekdotiska som de som hävrad motsatsen "Det funkade för mig" äger ju ingen större giltighet än "det funkade inte för mig"

Hur förklarar man att så många ändå har lärt sig spela rollspel? Flera av de spel som nämns som obegripliga har ju varit framgångsrika nybörjarspel (Worlds of Wonder, Drakar, Mutant …). Jag kan förutse att någon säger att *ännu* fler kunde ha lärt sig. Och visst — men det är ju i så fall hypotetiskt.

Nej, mitt svar är att underlaget var så stort att det inte gjorde så mycket att en stor skara försvann på vägen. Det fanns ändå någon äldre kusin till någon kompis som kunde visa hur det gick till. Återigen anekdotiskt och hypotetiskt, men det får vi nog vara överens om att samtliga argument i den här tråden kommer att vara det.

Sedan tror jag för all del att den här svårbegripligheten även var lockande för många. Just att man satt där med en fantastisk skattkista och bara kunde kika in genom nyckelhållet. Men man VISSTE att nyckeln fanns där, och att försöka hitta den visade sig också vara rätt givande.

Jag tror att »Vad är rollspel« och liknande texter kan ha en rad olika funktioner beroende på vems perspektiv man anlägger och i vilket sammanhang texterna kommer att ingå. Man kan t.ex. tänka sig att de fyller funktionen av att definiera, demonstrera, förklara, locka, visa närhet till vissa spel eller ta avstånd från andra spel. Funktionerna behöver inte vara förenliga, det behöver inte vara idealt att försöka förena dem och det är kanske en väldigt bra sak, bl.a. m.t.p. olika lärstilar, att alla spel inte ser likadana ut i det här avseendet.

Som jag uppfattar tråden så talar vi här uteslutande om äldre spel (och de som följer samma tradition) och att väldigt många uppenbarligen har haft svårt att finna dem hjälpsamma.

Jag har i säkert 20 år följt forumdiskussioner och under betydligt färre år snackat med folk på konvent och jag har hört dessa anekdotiska belägg fler gånger än jag kan räkna. För egen del lärde jag mig betydligt mer av artiklar i Sinkadus än av "vad är rollspel"-texterna.

Slutligen:

Jag känner också att jag måste invända mot resonemanget i den här tråden att folk som tror sig spela rollspel egentligen inte gör det, utan bara låtsas — i åratal till och med! — och dessutom är arroganta i tron att de är bra på sin hobby. Jag tänker att om jag sparkar boll med min dotter och nån kommer förbi och säger »ni bara tror ni sparkar boll, men ni spavkav egentligen bara bööl, era arroganta jävlar«, så skulle jag inte ta det som en inbjudan till en Kripke-diskussion utan snarare känna mig antastad och försäkerhets skull ta bollen och min dotter och gå därifrån .

Jag har inte stött på det här på länge (från något läger) men håller helt med dig.

 

[2097]

För att vara helt tydlig så hade första Worlds of Wonder-boxen med Magic World inte problemet i samma utsträckning och det hade inte dom tre första versionerna av Drakar heller. "Hur man preppar"-kapitlet försvann i DoD91.

Så jag tror att dom allra allra flesta som kan spela lärde sig från nån som redan kan, eller så hade dom dessa gamla versioner att utgå ifrån. Dom hade dom där tidiga Dim-ön eller Keep on the Borderlands eller vad det nu hette, eller så lärde dom sig från nån som hade spelat dom.



Om vilken spelstil som är den bästa

Spoiler

Sen är ju detta med badwrongfun, onetrueway, arrogans etc ett urladdat ämne för alla. Tyckte ändå jag gick försiktigt fram.

Min egen erfarenhet är att jag fick ett rejält uppvaknande när jag började spela sandbox style med Eksem, Anth, kloptok och dom andra.

Innan hade jag spelat med Emmy-vinnare och lajv-proffs och expats från Jonathan Tweets spelgrupp och Camarilla-by-Night-arrangörer och impro-proffs och alla möjliga. Och hade på egen hand återupptäckt saker som jag senare hittade på Forge såsom mountainwitching, laddade frågor osv och andra tekniker. Och jag trodde att jag hade sanningen på spåret. Jag trodde jag kunde spela! Men jag var ute och cyklade helt.

Jag var ändå nyfiken på att få räta ut en del av dom frågetecken som många av rollspelen gav mig ("hur ska detta användas egentligen?"), och att få själv uppleva några av dom ögonblick som jag hade hört talas om från klassiska rollspelare. Och jag hade läst mellan 50-80 rollspel. Varje gång jag hittade nån glimt av något "procedurellt" så var det "åh... kommer jag hitta det snart, det mytomspunna 'hur man gör'?" Type "Rune" som är ett trist spel men som har en kort beskrivning om hur man turas om att preppa en linjär "hinderbana" för varandra. Inte så kul... men åtminstone procedurellt. Jag var svältfödd på sånt.

När jag sen började spela D&D och Labyrinth Lord var det som att få dammet bortplockat ur ögonen. Det var chockerande, so close but yet so far till dom ställen där jag hade letat.

Nån annan kanske gör en motsatt resa. Dom börjar som skickliga grottkräls-DM och upptäcker sen glädjen i att improvisera, att "leave blanks", att göra det mer spelardrivet. Vad vet jag.

Men med den erfarenhet av den väg som jag själv gått där det var 15 år av otillfredsställande spelande som bara gav mig tvivel, följt av fem år av "aha, är det SÅ HÄR man ska göra"-glädje så känns det solklart. Det är en subjektiv upplevelse.

Men jag tycker dom olika spelstilarna, även dom stilarna jag tycker är "fel" stilar har sina bra resp och dåliga förklarade spel.

Jag nämnde i inlägget nyss Fiasco och Apocalypse World som väldigt pedagogiska och tydliga spel. Vad man än tycker om AW och jag borde kanske ha hållt inne lite mer med mina kängor mot det så är det ett spel som iaf jag tycker är föredömligt i detta: det lär, på ett ärligt och konstruktivt sätt, ut hur skaparen tycker att spelet ska spelledas.

Medan något i stil med Changeling: the Dreaming bara blir ett ospelbart flumm om man inte redan är en bra tradd-ST. Men en redan upplärd ST kan få en mycket nöjd spelgrupp med det spelet.

 

[2097]

Sedan tror jag för all del att den här svårbegripligheten även var lockande för många. Just att man satt där med en fantastisk skattkista och bara kunde kika in genom nyckelhållet. Men man VISSTE att nyckeln fanns där, och att försöka hitta den visade sig också vara rätt givande.

Usch, så var det för mig. Jag hade spelen i mitten av 90-talet, lååångt efter rollspelsvågen var dödare än disco och innan den startade på nytt igen. Jag hade inga kompisar. Jag tittade på den där gröna boxen och jag ville vara hjälten. Men jag fattade inte
Jag läste Khelataar och GURPS och Feng Shui och Unknown Armies och Kult och Mutant 2089 och Vampire 3e och Fudge och Fate och Spirit of the Century och Tribe 8 och Blue Planet och In Nomine och, ja... dom flesta spelen helt enkelt. Men jag fattade inte.

Jag har inte stött på det här på länge (från något läger) men håller helt med dig.

Jag kan väl tillstå att jag har tillkännagett en sån attityd och att den inte alltid är så konstruktiv :/

En hel del av den kommer från bitterhet mot alla som trott dom har fattat under årens lopp, och hur dom har gjort det svårare för mig att fatta. Om jag undrar hur offside-regeln eller hands-regeln funkar i fotboll så kommer någon parkbolls-sparkare och säger "nej den regeln behövs inte vi har roligare utan". Ja det kanske ni har men det var inte frågan.

OT om Sth 04/07

Spoiler

PS. Ovanstående inlägg skrevs innan alla katastrofer här i Sth som varit under dagen. Men det blev inte skickat för WRNU var nere.
Holy shit
Stor ? till alla, ta hand om er. Flera har blivit skadade och även omkommit T_T

 

[2097]

Spoiler

PPS jag skrev inte PS:et för att fiska efter förståelse i onetruewayism-frågan eller nån annan rollspelsdiskussion utan för att förklara varför jag så kallt kunde skriva ett sånt inlägg trots katastroferna, förklaringen är att jag helt enkelt skrev det innan. ?

 

[Sapient]

Vilka belägg finns det för att »Vad är rollspel«-texterna inte funkar generellt? I tråden hittar jag mest anekdotiska belägg (»jag hade svårt« eller »jag hade också svårt«).

Jag har inte alls uppfattat premissen för diskussionen som ett försök att säga någonting allmängiltigt om världen, som en forskningsfråga som vi ska jobba med kollektivt.

Som Måns påpekar går det ju inte att säga motsatsen heller, så länge inte 100% av mänskligheten spelar rollspel (och typ 99% av dem anser att de "gör det rätt, tacksåmycket...").

Så ska vi då dra slutsatsen att detta går inte att diskutera, resa till en fjällstuga i Norge och resa ett altare över den yngre Wittgenstein?

Nä, då är det nog snarare så att premissen för diskussionen är "överskattad".

Hur förklarar man att så många ändå har lärt sig spela rollspel? Flera av de spel som nämns som obegripliga har ju varit framgångsrika nybörjarspel (Worlds of Wonder, Drakar, Mutant …). Jag kan förutse att någon säger att *ännu* fler kunde ha lärt sig. Och visst — men det är ju i så fall hypotetiskt.

Fast alltså, jag är en av dem som spelar rollspel. Jag började 1982 eller möjligen 1983. Och jag vete fan om jag lärt mig.

För grejen är att oavsett i vilket stadium som jag befunnit mig i detta har jag inte känt mig helnöjd. Liksom 2097 beskriver har jag slitets lite mellan olika uppfattningar om vad som är bäst, men i motsats till henne har jag gjort det inom en mycket snävare "krets" av spel. Jag har nästan inte alls gett mig utanför "trad-träsket", förrän på senare år.

Vid något tidigare tillfälle här på forumet har jag berättat om en av de första gångerna då jag som SL kände mig verkligen nöjd med min insats, där jag i en encounter lyckades att verkligen överföra den vision jag hade, till spelupplevelse.

Det skedde antagligen 1985, för det var med Mutant och vi hade spelat det ett tag.

Och om jag kommer ihåg det som en enstaka höjdpunkt efter 3 år rollspelande - och jag var oftast spelledare, iaf då, i vår grupp - är det inte lite underligt då?

Då var ändå (som också 2097 skriver) vissa aspekter av beskrivningarna i de tidiga Äventyrsspels-titlarna bättre. (Men som också nämns, framför allt för spelare - för spelledare var stödet då fruktansvärt mycket sämre...)

Och jag menar inte bara att jag nu bidrar med ännu en anekdotisk "droppe bevis". Jag ser inte detta som en fråga om kvantitativa mätdata, utan som en fråga för kvalitativ (hermeneutisk, om du så vill) diskussion.

Jag tror att »Vad är rollspel« och liknande texter kan ha en rad olika funktioner beroende på vems perspektiv man anlägger och i vilket sammanhang texterna kommer att ingå. Man kan t.ex. tänka sig att de fyller funktionen av att definiera, demonstrera, förklara, locka, visa närhet till vissa spel eller ta avstånd från andra spel. Funktionerna behöver inte vara förenliga, det behöver inte vara idealt att försöka förena dem och det är kanske en väldigt bra sak, bl.a. m.t.p. olika lärstilar, att alla spel inte ser likadana ut i det här avseendet.

Hälsar

Christian

Ja, exakt. Och syftet med diskussionen är att fundera över det, över *villkoren* för den texten. Eller snarare de texterna, för det är ju ofta uppdelat i olika portioner, från det allra mest basic till lite mer avancerade tips eller tex metoder för SL osv.

 

[Fiktionslek]

Nä förresten.

 

[Zire]

Jag tror att »Vad är rollspel« och liknande texter kan ha en rad olika funktioner beroende på vems perspektiv man anlägger och i vilket sammanhang texterna kommer att ingå. Man kan t.ex. tänka sig att de fyller funktionen av att definiera, demonstrera, förklara, locka, visa närhet till vissa spel eller ta avstånd från andra spel. Funktionerna behöver inte vara förenliga, det behöver inte vara idealt att försöka förena dem och det är kanske en väldigt bra sak, bl.a. m.t.p. olika lärstilar, att alla spel inte ser likadana ut i det här avseendet.

Fast "vad är ett rollspel" har väl en enda väldigt tydlig funktion: texten i kapitlet ska svara på frågan "vad är ett rollspel". Och ju fler personer som inte visste vad ett rollspel är innan de läst texten, men vet det när de har läst kapitlet, ju bättre. Sedan kan det finnas olika metoder att uppnå det på. Men det jag kan invända mot är att det finns onödigt få rollspel vars "vad är ett rollspel"-kapitel är av sådan upplevd kvalitet att jag tror att jag kan ge spelet till en nybörjare och de kommer att förstår hur de ska spela.

Men jag tror inte att någon har statistik på hur bra kapitlen fungerar.

 

[Zire]

Det här är min åsikt och erfarenhet. Stämmer den inte överens med din åsikt och erfarenhet så innebär inte det nödvändigtvis att jag menar att du har fel.

Din åsikt och erfarenhet respekterar jag, därför är jag intresserad av ditt perspektiv och diskuterar ämnet gärna.

"Lady Blackbird is on the run from an arranged marriage to Count Carlowe. She hired a smuggler skyship, The Owl, to take her from her palace on the Imperial world of Ilysium to the far reaches of the Remnants, so she could be with her once secret lover, the pirate king Uriah Flint. However—Just before reaching the halfway point of Haven, The Owl was pursued and captured by the Imperial cruiser Hand of Sorrow, under charges of flying a false flag. Even now Lady Blackbird, her bodyguard, and the crew of The Owl are detained in the brig, while the commander of the cruiser, Captain Hollas, runs the smuggler ship’s registry over the wireless. It’s only a matter of time before they discover the outstanding warrants and learn that The Owl is owned by none other than the infamous outcast Cyrus Vance.

How will lady blackbird and the others escape the hand of sorrow?
What dangers lie in their path?
Will they be able to find the secret lair of the pirate king? If they do, will Uriah Flint accept Lady Blackbird as his bride? By the time they get there, will she want him to?"

Här är det alldeles uppenbart att vi tillsammans ska berätta en HISTORIA, med svåra val och kantad av faror och utmaningar!

Alltså, vi upplever uppenbarligen texten väldigt olika. Jag tänker att texten lika gärna skulle kunna beskriva ett brädspel eller datorspel. Faktum är att den lika gärna skulle kunna beskriva en bok eller film. Den säger ju bara vad målet i själva spelet är, inte målet med spelet eller målet för deltagarna. Inte heller hur det ska spelas eller vad ett rollspel är eller vad just det här rollspelet är. Vad missar jag?

 

[2097]

@Zire: I tråden var kontexten ett par specifika "Vad är ett rollspel"-spelexempel, ett gammalt från Titan och så ett från Kult 1e. Kanske jag borde ha kallat tråden för "Varför ett exempel av saker som sägs runt bordet inte räcker som spelexempel utan det behövs också visas vad personerna ffa spelledaren slår upp, läser, tänker, hittar på själv, och gör" men jag kom inte på det och nu är det försent att ändra.

@Fiktionslek: Jag hann inte se ditt inlägg men det var kanske lika bra för jag hade nog också blivit insugen i en debatt som jag kanske inte heller hade mått så bra av den här helgen. Så jag förstår precis. Sorry att jag var så oförskämd. Ha en trevlig helg, vi får prata mer senare.