.113;n315101 said:
Fast det jag menar är att om jag ber dig ge lite historia om Sverige så kan du nog rabbla upp små saker som vikingar, nån kung karl eller Gustav, lite sånt.
Om jag ber dig rabbla något om t. Ex. Tyskland eller Frankrike kan du nog nämna några småsaker också och till och med om jag går ännu längre så kommer du kunna säga några småsaker.
Vilka alla är mänskliga konstelationer. Historiskrivande baserad på forna generationers göromål. Om du lever för evigt är instituationer, och arv inte samma grej (förutsätter jag, helt utan några som helst personliga erfarenheter av evigt liv. Fast det är klart, än så länge har jag levt hela mitt liv
.
För en alv borde allt det där du pratar om, istället hamna på en personlig nivå, snarare än en kulturell nivå.
För "fördelen" med att äldre generationer dör är att det är efterlevarna som kan bestäma vad som "egentligen" hände. Du vet det gamla talesättet att historien skrivs av vinnarna.
Med alver kommer du istället ha folk som kommer ihåg den där sammandrabbningen med pirater och kan förklara varför flera av dem tyckte det var en dålig idé att slåss med dem från första början och att det hela egentligen var en politisk ploj av den där alven som sitter där borta.
Ytterligare en effekt av att leva för evigt är att de flesta gör för eller senare bort sig på nått sätt. Så om du inte har det goda sinnet att gå och dö direkt efter att du gjrot något bra kommer du nog för eller senare göra något som får hjälteglorian att falna. Sen efter det kommer du antagligen göra något bra igen, och sen något dåligt. Så du kommer antagligen ha mycket färre hjältar överlag. Athrindel kanske dödade en drake en gång, men vad har han gjort de senaste femhundra åren?
Så jag förstår vad du menar. Det jag menar är att det skulle kännas rätt konstigt om alver fungerade på samma sätt som kulturer med kortare livsspann. Och jag håller ju med om att det är precis det här som gör alver som civilisation/folkslag sjukt tråkiga.
Däremot gör det individuella SLP:er rätt coola (om man inte har för många av dem), där du kan ha rollpersoner som känner till legenderna om det ena och det andra, och har hittat ruinerna efter forna imperium och svunna tider, och sen rätt som det är träffar du på någon som faktiskt var där och minns allt det där. Men bara från sitt eget perspektiv förståss, för en person kan ju inte vara överallt på en gång.
Det öppnar också upp för lite coola lekar med perspektiv när du kan ha en sedan länge glömd härskare som av alla legender anses som otroligt ond, men sen kan du träffa en alv som kan berätta att nej, hen var inte ond. Hen råkade bara förlora och blev smutskastad av sin efterträdare.
Eller tvärtom, att den gode kung Omin egentligen var en helt värdelös kung, men tillbringade all sin tid ute på fältslag och lät ett råd av framstånde invånare i riket styra landet, och det var egentligen rådet som gjorde alla bra saker.
TL
R: Så för att sammafatta: jag håller med dig om att alver är sjukt tråkiga, och jag tycker också att det är precis så de borde vara.
