Jag tror, att det blir okoolt att vara god först så fort godheten kvantifieras i D&D-lika termer.
Låt mig illustrera: Jag spelar normalt sett oftast rollpersoner som jag uppfattar som 'goda', så till vida att de i allmänhet vill folk väl, är snälla, sympatiska och barmhärtiga. Men mina rollpersoner är ofta sårbara och sargade individer, och trenden på sistone har gått mot att de har 'ondska' inom sig så till vida att de är kapabla att skada eller behandla andra illa pga den smärta de själva känner inombords. En av mina rollpersoner kan tex vara direkt sadistisk; begå övergrepp och tortera folk, men hon är själv ett mord- och våldtäktsoffer, och kommer i slutändan säkerligen kämpa för det goda bara någon ger henne, typ, en kram.
En annan rollis är i allmänhet totalt oskuldsfull och älskar hela världen eftersom hon suttit inspärrad i ett laboratorium hela livet, men när hon är trängd tar instinkterna vid och hon kan slåss för att döda. Dessutom har hon en del inom sig som är en återfödd ängel som definitivt inte är lika god som hon vill uppfatta sig själv; i slutändan har hon en känsla för Nödvändighet och hade kunnat gå över många lik för det Högre Syftet. Hur kvantifierar man den sortens karaktärer i Dungeons & Dragons alignment-system?
Det är därför talande, att så fort jag skulle spela D&D, gjorde jag en rollperson som var Neutral Evil. För om god-ond-skalan öht närmar sig en tolkienistisk klische där det finns objektiv godhet och objektiv ondska, så är mörkret alltid sexigare än ljuset, och har mycket mer utrymme för nyansering. (Plus att alla onda grejer i D&D är mycket tuffare än de goda; liksom, onda clerics får tjäna koolare gudar, får mycket fetare spells och mycket hårdare feats än de goda). Sedan passade NE visserligen mitt koncept ganska väl också, men likfullt: jag vill inte spela god i en setting där definitionen av godhet är satt i sten. Som tur är har jag en spelledare med en vettig inställning till alignment; det är nog liksom bara en tidsfråga innan det dyker upp Lawful Good-paladiner som torterar skiten ur min Neutral Evil-cleric för att hon tjänar en i deras ögon falsk gud, men det hade ju egentligen varit lättare att skippa alignment överhuvudtaget.
Jag spelar gärna, tillochmed helst, goda karaktärer, men då ska det banne mig finnas utrymme för dem att vara komplexa och nyanserade också. Jag ser inte riktigt det utrymmet i ett alignment-system. Rollisar som bara är mjäkiga och äckelgoda har jag, förvisso med ett par undantag, tröttnat på för länge sedan.
I D&D är godhet något man -har-, inte något man -eftersträvar-. Vilket suger hårt med mest, eftersom det i rollspel är mycket roligare att -försöka- vara god än att få det serverat för sig.
(Sedan är jag alltså helt ok med om det tex finns varelser som är naturligt onda så till vida att de är sadistiska, demoniska, förstörelseentiteter helt utan samvete, men att -människor- skulle vara det? Usch nej, aldrig).
- Ymir, chaotic good
...av samma anledning att det är lätt att vara kaxig på forum, men annars är de snälla som lamm... 
OT
