Nekromanti Varför?

[Ape of Wrath]

Ja, varför ägnar ni er åt rollspel överhuvudtaget?

Vad vill ni ha ut av det?

Vad är det som får er att spendera alla dessa timmar i hittepå-världar i ett fjärran universum? Eller alla timmar i en dysfunktionell familj? Eller i en zombie infested Hicktown, USA?

Vad driver er?

Jag inser att frågan kanske mest är riktad till spelare men alla ni som SL:ar eller helt enkelt bara läser och/eller skriver rollspel får gärna svara också.

För mig personligen är det så här:

1. Jag vill uppleva något jag inte kan uppleva i mitt vanliga liv. Jag vill slåss med orcher, svinga mig i lianer över djupa avgrunder, spränga rymdskepp och förföra adelsdamer.

2. Jag behöver få utlopp för min kreativitet. Detta sker mest när jag SL.ar och skriver egna grejer men också när jag spelar.

3. Jag vill dela en stund av fantasi och kreativitet med mina vänner. Jag vill vara en del av en kreativ process med andra människor.

 

[God45]

För hade vi bott i grottor hade jag suttit runt en eld och berättat historier.

Det är en speciell from av historie berättande där man interagerar med publiken sammtidigt som man är publiken. Man får direkt feedback, man får input av andra man aldrig själv hade tänkt på. Det är socialt och fantastiskt.

För att i tv-spel finns det begränsningar på vad jag kan göra och film och böcker kan jag inte påverka alls. Med rollspel kan jag och min spelgrupp gör vad som helst

Du vet den där känslan av att om du inte hade någon moral så hade du kunnat lösa alla problem framför dig? Du kan göra så i ett rollspel utan att hamna i helvetet.

 

[krank]

Tja, jag vet inte riktigt var annars jag skulle hälla min kreativitet. Eller ja, den sortens kreativitet iaf. Jag bygger ju också program, pedagogiska verktyg, hemsidor och annat. Men rollspel låter mig skapa världar. Upplevelser. Berättelser. Upptäckter.

Jag är idag mer spelskapare än jag är spelledare, och har sedan många år tillbaks varit mer spelledare än spelare. Det roligaste jag vet är att bygga rollspel. Jag gillar allt med det - från skissandet till slutlayouten.

Jag har alltid levt mer i fiktiva världar än i den här. Under skoltiden var det böcker som var min tillflyktsort undan den situation jag befann mig i, där jag mest mådde dåligt. Det jag har i min hjärna är mycket viktigare än mitt jobb, min bostad, mina materiella ägodelar. Min värld, mitt liv, består av idéer. Så länge jag har min hjärna, min kreativitet, så klarar jag mig. Och rollspel är ett bra sätt att få utlopp för detta.

Numera är jag väl mer rotad i tillvaron än tidigare, men nästan allt jag gör är ändå intellektuellt snarare än fysiskt. Jag älskar att lösa problem, att hjälpa andra, att ge andra upplevelser.

Jag älskar också att få nya idéer, bli motarbetad, tvingas ta itu med nya problem. Därför älskar jag problemlösande och utforskande rollspel. Jag är inte så intresserad av att "utforska karaktärerna" eller göra "viktiga val"; jag vill lösa problem och få intellektuellt och kreativt bränsle.

Rollspel är som film och böcker och TV-spel ihopslagna, fast bättre. Eftersom de bara pågår i mitt huvud, och inte störs lika mycket av omgivande verklighet. Det är rent intellektuellt arbete. Mat för min hjärna.


Jag är ganska eskapistisk av mig, antar jag. Men jag föredrar ändå att "fly" till världar som är lika vår. Även om jag spelar någon utan superkrafter eller så. Jag behöver helt enkelt inte så jättestora skillnader, så jag flyr inte så långt. Det är viktigare att jag kan ta upplevelserna på allvar och drömma mig bort riktigt intensivt än att det är sådär fantastiskt, episkt och maffigt.



Sedan är det klart att det är en social grej också. Det är ett sätt att umgås på som jag någorlunda behärskar, där jag vet hur saker funkar. Till skillnad från många andra sociala situationer. Jag vet hur det funkar, vad man gör, vad som krävs. På ett ungefär. Och utan en SL som hittade på och presenterade problem och upplevelser, och utan medspelare att bolla lösningar med, vore rollspelandet rätt meningslöst för min del. Det sociala fyller en funktion. Men vill jag bara umgås med kompisar en stund funkar egentligen brädspel eller co-op i tv-spel lika bra.



Så tänker och känner jag just nu iaf. Jag är inte speciellt bra på att vara konsekvent.

 

[Svarte Faraonen]

Likt många män har jag svårt att umgås med folk om vi inte har någon gemensam aktivitet att relatera till, så något är jag tvungen att göra.

 

[RasmusL]

För att jag vill gråta, känna adrenalinet pumpa.

Jag har inget att fly från. Jag är gift, älskar min fru och mina barn, ser bra ut, är vältränad, har ett lovande arbetsliv framör mig. Avtrubbad.

 

[StreetBushido_UBBT]

Det är en kul sak att göra med polarna. Det är en social aktivitet som stimulerar ens kreativitet och får en att tänka i nya banor.

Som spelledare är det kul för mig att sätta igång en berättelse och se vart spelarna tar den. Att vara beredd på plötsliga ändringar och oväntade vändningar.

Data- och tv-spel har ju sina begränsningar av olika slag, men det finns egentligen inte i rollspel. Vill man ta sig igenom den låsta dörren genom att spränga väggen kan man ju göra det. Så länge inte spelledaren är ett arsel, det vill säga.

 

[C64]

Jag har inte spelat rollspel sedan tidigt 90-tal, men kommer börja nu igen...av den enkla anledningen att det var skitkul. Det var spännande, fyllt med skratt och roligt. Hoppas det fortfarande blir lika kul nu som det var då.

 

[solvebring]

Jag minns inte vad jag svarat i alla de här trådarna, och jag orkar inte söka, men men ... Det handlar om att skapa och berätta och att göra det tillsammans med andra – och att därigenom uppleva en massa härlig fiktion. Ungefär.

/solvebring som har svårt att sätta ord på vad som egentligen driver honom.

 

[Sodivra]

Kul fråga! Vi pratade ju om det på forumölen, men nu tar vi det digitalt:

3. Jag vill dela en stund av fantasi och kreativitet med mina vänner. Jag vill vara en del av en kreativ process med andra människor.

Det här är den stora grejen för mig som de andra njutningarna liksom sorteras inom. Det som får mig att längta efter rollspelssessioner är att

- uppleva flowet i att rollgestalta tillsammans
- få bli överraskad av vad de andra spelarna gör för balla saker och bekräfta dem
- studsa eller krascha min rollperson mot andra rollpersoner och spelledarpersoner, utmana sig själv och varandra
- vara nyfiken på vad som kommer hända härnäst
- känna samhörighet och glädje i det vi gör tillsammans

Och det harmonierar med hur vi spelar; improviserad story now/fisktank/karaktärerna lever sina liv och knyter relationer i en farlig miljö. (take your pick)

 

[Cissi]

Jag blev introducerad till rollspel när jag var fjorton eller femton, av Kalcidis. Så när ni tröttnar på mig... häng honom!
Vi spelade lite grann och sen så hände det som händer i tonåren. Man börjar på anra skolor, träffar nya människor, slutar hänga med gamla kompisar osv osv.

När jag började plugga på universitetet hörde jag av en slump två grabbar i klassen diskutera att dra ihop ett spelgäng. Jag med! Jag med! ropade jag och har nu spelat med det gänget så gott som en gång i veckan i sju år. Med några som har kommit och gått.

För mig har det mest handlat om gemenskapen och vänskapen som har vuxit fram mellan oss under åren. Men att jag sedan är en riktig sucker för bra historier och vill få utlopp för min kreativitet och rollspel är ett jättebra forum för detta, det är en lika stor del.

Kort och gott, jag spelar för att jag tycker om den kreativa utmaningen och har mina bästa vänner i min gamla spelgrupp.

 

[Recca]

Ja, varför ägnar ni er åt rollspel överhuvudtaget?

Jag älskar rollspel.

Varför älskar jag rollspel? Dels är det de punkter du radar upp. Alla de stämmer även på mig.

Utöver det älskar jag att gestalta, jag tycker det ger mig väldigt mycket att ta mig an olika personlighetstyper. Jag tycker också att det är svårt att gestalta mina egna rollpersoner på ett bra sätt. Jag har en viss typ jag återfaller i hela tiden, t.ex. Det är en personlighet som bygger mycket på mig själv, duh. Så jag vill helst frånkomma mig själv så mycket som möjligt i gestaltandet av en rollperson. Som SL finns inte det problemet just för att i det ytliga beskrivandet, som är allt som krävs för det gestaltandet som är viktigt för de andra spelarnas förståelse av karaktären, ligger sällan något krav på en djupare förståelse av karaktärens personlighet och bakgrund.

Som spelare är det häftigt att få röra sig i en värld och påverka världen med mina handlingar, få känna att mina val har inverkan på handlingen.

Som SL: Jag gillar när jag kan påverka mina spelare känslomässigt i spel. T.ex. att skapa ett mäktigt encounter som de på fullt allvar reagerar på som att "Åh herregud, vad är det nu som händer, detta är utöver det vanliga".

Att det är andra människor som påverkas är viktigt. För annars hade jag lika gärna kunnat bygga allt i fantasin och sedan kollapsa det med hjälp av mina fantasifoster. Att bygga sandslott och sedan se dem rämna är väldigt givande. Att ur ruinerna sedan producera nya sandslott som bygger på den kausalitet som eventuellt har sin början i det ursprungliga kollapsandet är spännande och uppfyllande. Oftast är själva ursprungsbygget (struktur, värld och relationer) det som är minst viktigt. De är sandslottet som ska rämnas för att visa väg för det nya. Men hur ser det nya ut? Det är inget jag planerar i förväg, det bygger sig själv. Som spelledare bygger jag förutsättningarna och sedan utvecklar sig saker som av egen kraft. Att vara med om detta "liv" som vi skapar tillsammans genom vår interaktion är väldigt tillfredställande. Som SL är jag "the arbiter of the story". Jag är inte där för att styra och ställa, jag är där för att försiktigt bifoga delar som jag tror kan leda till någonting intressant och spännande och nytt genom den eviga kausalitet som uppstår i vår interaktion över spelbordet. Jag ställer också upp ramarna men ramarna i sig är inte nödvändigtvis bindande. De är påverkbara i den mån att jag uppfattar att spelarnas nöje hänger på påverkbarheten av ramarna.

Jag brukar föreställa mig vissa scener, som knutpunkter som jag inte låser i tid utan har i åtanke för framtiden, men utkomsten av en sådan knutpunkt, även om scenen i sig är delvis scriptad eftersom den är avhängig min vision av det som är coolt och spännande, har jag ingen makt över. Eller snarare resultatet av scenen som jag delvis scriptar ligger i spelarnas kontroll. Det är häftigt att tänka sig att världen hela tiden utvecklas och byggs på av allt vi gör i den. Och egentligen existerar den inte i annat än vår fantasi. Men den är ju ändå verklig, på samma sätt som vår fantasi är verklig.

De bästa plots/äventyren skapas av spelarna och genom den improvisation som följer helt naturligt på spelarnas handlingar. Den bästa liknelse jag kan komma på är att jag som SL sitter med en världsglob i mina händer och snurrar den i takt med händelserna spelarna ger upphov till. Längst ut så snurrar globen väldigt sakta, men i mitten där spelarna rör sig snurrar den snabbt. På samma sätt kan man tänka sig att de största förändringarna sker längst ut, det är där världens öde avgörs. En av spelarnas häftigaste förmågor är att de kan röra sig över hela världsgloben och sätta sig in i de stora världsförändringarna eller att de kan befinna sig i mitten och bara påverka sin egna omgivning men ta del av frukten av de stora förändringarna.

 

[Bassejr]

Jag svarar som många innan mig. För det sociala, och för attfå vara md och bygga historien..

 

[Recca]

Jag svarar som många innan mig. För det sociala, och för attfå vara md och bygga historien..

Så kunde jag också ha skrivit om jag inte velat spendera trettio minuter på mitt inlägg...

 

[Übereil]

Det BMOC skrev. Och...

Jag vill även få vara någon annan än mig själv för en stund. För er som missat det så är jag nämligen inte sådär supernöjd med mig själv precis. En sak jag därför söker efter (i rollspel, bland annat) är känslan av att vara kompetent, känslan av att ha makt nog att ändra på situationen man är i, känslan av att man kan påverka till det bättre. Att slippa känna den vilsenhet som jag normalt känner - eller snarare att slippa hantera den genom att i brist på andra alternativ ge upp.

(Det är högst troligen inte lika hemskt/illa som det låter.)

Trist nog får jag väldigt sällan utlopp för det här, i rollspel eller annonstäders.

Übereil

 

[Vimes]

Ja, varför ägnar ni er åt rollspel överhuvudtaget?

Antagligen för att jag har en äldre bror som var i målgruppen under 80-talet. När jag själv började med rollspel på egen hand en bit in på 90-talet berodde det dels på att jag redan var introducerad, men också på att jag hade kompisar och kusiner och så vidare som ägde/var intresserade av/hade spelat med äldre syskon/och så vidare. Det fanns ett sammanhang. Så började man.

Och sen har det fortsatt. Jag menar, det är en hobby, ett socialt sammanhang, som jag är van vid. Jag kan prata rollspel med folk, jag kan umgås med folk kring hobbyn, jag kan träffa nytt folk via hobbyn (som "Nynäs"-gänget här t.ex.). Och så vidare.

Jag skulle ju kunna säga att jag håller på med rollspel för att jag vill uppleva en massa fantasigrejer, rymma från mig själv, fördjupa min upplevelse av världen, ge utlopp för kreativitet och whatever. Det blir ju sant om man bestämmer sig för att det är därför man håller på med något. Men, really, jag håller nog på med rollspel för att det blev så bara.