Detta funkar jättebra när man spelar i en grupp där alla känner varandra väl och vet hur de olika spelarna är. Ifall det inte är så är det knepigare och där tycker jag det behöver finnas regler annars tvingas tvingas den blyge ut i "den tysta krigaren" kategorin av karaktärer.
Det brukar vara något spelledaren kan märka och kompensera för ganska lätt vid one-shots på cons och liknande. Och är det en längre kampanj lär man ju känna folk.
Väl forskat i arkiven @Bifur.
Min åsikt i frågan framgår av samma trådar. Jag föredrar alltså en mix av spelarskicklighet och rollfigurens skicklighet. Tycker att den kombinationen är klart roligast (men inte alltid helt enkel att få till) i sådana öppna äventyr/kampanjer som jag oftast spelar, där spänningen ligger i att se hur händelseförloppet kommer att utvecklas. Om jag spelar OSR, där fokus istället ligger på att lösa problem, blir det naturligt med mer spelarskicklighet.
Tack för fyndet. Jag gör lite korsreferensnekro, för det här tycker jag är huvudet på spiken, och något man lätt glömmer:
Oavsett hur mycket kärlek man ger spelsystemet, så är det i första hand beskrivningen SL ger spelarna som driver spelet. Och SLs (ofta begränsade
) förståelse för vad som är rationellt och en rimlig konsekvens.Ja, som jag skrev tidigare: Jag tror inte på att det ska gå att hitta en lösning som inte innebär att några spelare får sin upplevelse förstörd. Alla spel är inte till för alla spelare, och att försöka bygga ett spel som funkar bra för alla tror jag är fruktlöst. Bättre då att välja det spel som fungerar för ens spelgrupp. Och det är viktigt och bra att ha metasamtal innan man börjar spela, om vad man vill få ut av spelandet och var man vill att player skill-utmaningarna ska ligga. Det borde vara standard i alla grupper, tycker jag. De flesta problem kan förekommas om man bara pratar med varandra.
Säg inte det - jag, som har spelat med dig trots att jag hade och har svårt för det sociala, upplevde det själv som rätt bra träning. Hurvida man uppskattar en utmaning hänger inte nödvändigtvis ihop med om man är bra eller inte, det handlar mer om att ha realistiska förväntningar utifrån sin förmåga (har man för höga krav så blir det jobbigt oavsett hur bra man är). Men visst, vanligtvis så uppskattar man saker mer om man är bra på dem än om man är dålig.
Det är för att vi andra med mer social skills subtilt manipulerar dig till att ta sociala roller ibland. *Skrattar ondskefullt. Hostar och fortsätter* Just eftersom vi andra spelat så jävla länge så märker vi ju, trotts att vi alla är sjukt bra på att avbryta och vara sociala bufflar, när någon vid bordet inte får limelight. Då brukar man försöka lista ut scenarion där denna kan få det för att det oftast är när man har limelight som man har som roligast i spel. Om det sedan gäller att karaktären som är en ninja får smyga eller att karaktären som är bra på karate får slåss eller att barden får sjunga spelar oftast mindre roll, men socialt limelight märks oftast mer än i strid-limelight.
Vampire kompenserar för det genom att driva dina superkrafter med random skills. Vill du bli en enorm orm? Bäst att du kan ditt bordsskick! Presence, kanske den mäktigaste superkraften i spelet drivs av statsen: Charisma, Performance, Intimidation och Subterfuge. Det är en disciplin som låter dig vinna de flesta fighter fastän en skill den behöver för att fungera är hur bra du är på teater.
Superbra poäng. Du har såklart helt rätt.
Det är verkligen inte samma sak, så som jag alltid har använt färdigheten. Egentligen är det bara ett helt vanligt slag för Uppmärksamhet eller vad det nu kan heta i spelet du spelar. Finna ting som syns hade ju varit helt menlöst. Jag vet inte hur det är med er men jag letar enbart efter dolda ting.
Absolut! Att gömma en viktig ledtråd bakom ett svårt tärningsslag är ju urdumt! Och att vända på varje sten är också astråkigt. Och precis som du är inne på är det viktiga att spelet går framåt. Det här tycker jag iofs att spel är rätt bra på numera.
