Det är en intressant fråga
När jag var nybakt i hobbyn sade de flesta av mina spelpolare magier; själv har jag gått över från att primärt säga besvärjelser till att föredra formler.
Now, som anmärkts annorstädes i tråden är -er ju i sig en fullt acceptabel pluralisering, i analogi med exempelvis »partier«, »sortier«, och »blinier«, så om det inte vore för att magi är uncountable vore det rent grammatiskt inget problem.
Det sagt är det förstås sjukt fult och ett jävla otyg.
Men var kommer det från, då? Jag tror personligen att man gjort en annan analogi, nämligen med »magiker«, som det ju alltid hetat i DoD såvitt jag minns. Magiker är ju i och för sig singular såväl som plural, men jag gissar helt ovetenskapligt att det är därifrån det kommer i vilket fall: man har en magiker, och han har magier.
Eller förresten kanske det är mer sannolikt att det kommer av hur magi som begrepp nyttjas i spel; man talar om magikapitel (kapitlet om magi, men givet hur det ser ut i D&D kan det precis lika gärna tolkas som kapitlet med magier i), att kasta magi (vilket lätt kan bli att kasta en magi), etc.
Det har nog helt enkelt att göra med en sorts press på ordet från dess språkliga omgivning, vilken gör att det är lättare att anta att ordets uncountable-egenhet (som ju i sig är lite knepig att handskas med om man är liten och halvkass) är felaktig eller går att strunta i än det är att lära sig hur det ska vara egentligen, när man försöker begripa vad det står. Icke sällan lär sig ju rollspelare många ord av den här typen just genom att läsa rollspel; det är det som är förstakontakten.
/Feliath — long-winded, I mean yeesh!