Vägen till vuxenlivet
"Klichén är en idé ända från mytologin, eftersom det är en rätt fundamental del av mänskligheten att som ung möta sina problem och växa upp. Kort svar, men snart kommer Krille och skriver ett längre, med mer Joseph Campbell. Jag ville bara vara först, så jag kan reta honom lite."
Egentligen finns det faktiskt inte så mycket att säga. Det finns dock en sak som jag lade märke till idag, när jag satt och tittade på Constantine.
Sidospår, bara för att göra inlägget lite längre. Okej, Keanu är inte britt. Okej, Los Angeles är inte London. Okej, det var inte så Dangerous Habits slutade. Men jag älskade faktiskt rullen - den var ju stenfräck! Och Constantine var så... Constantine!
I vilket fall som helst, i extramaterialet på andra skivan så finns det lite tjofräs om monomyten, uppväxt och Joe Campbell. Det var i princip den vanliga skiten om återfödelse genom kris och uppväxt och hela tjofräset, men den intressanta poängen var grejen om hjältens självuppoffrande. Bondgrabben är helt enkelt bara en normal simpel människa, som du och jag, och uppstigandet genom uppoffring är ett sätt att bli större än än det man var från början. Idén är helt enkelt att en vanlig människa kan påverka om man bara är villig att ge upp det man har. Det är ett så universellt tema att det i princip har förekommit i varenda saga sedan... tja, före faraonerna, typ.
Och nu ska vi göra en sån där filologisk avstickare: vad betyder "självuppoffrande", och varifrån kommer det? Jo, från offer. Och vad är ett offer? På svenska finns det två betydelser, dels att man är utsatt för något som vill en illa, men också att ett erbjudande. Man erbjuder något till en annan, i betydelsen "I'll make you an offer that you can't refuse". Det är samma ursprung i de två orden.
Men "att offra något" har gudomliga konnotationer: man ger något till Gud. Det blir ännu tydligare på utrikiska: "to sacrifice" betyder egentligen "att göra heligt".
Och det är det som är kärnan i Campbells teori om monomyten: genom att offra sig själv för ett större gott så blir man helig och genomgår ett uppstigande till det gudomliga.
---
Det finns en annan poäng med självuppoffrandet. Nu minns jag inte om Campbell tar upp just den poängen, men om bondgrabben skulle stanna hemma och skörda fukt, istället för den där krisen och självuppoffringen som tvingar honom att bli hjälte, så skulle ståryn bli läbbans kort och tråkig.
Så klichén är inte bara en instruktion till att växa upp, eller en vägkarta till helighet, eller ens uttjatad; det är faktiskt en förbaskat bra och underhållande ståry.
