Andersson
Hero
Svårt sårad av ett otal sår och en stukad självkänsla, vilka skadat honom bortom all räddning, reser sig riddarAndersson för att, innan avsnittet bryts för reklam, komma med ett sista visdomsord.
– För Kardien, för Etin!, väser han medan blodblandat skum silas mellan de tänder som ännu är kvar i munnen. – Jag sa ju att jag var kardier, era klentrogna söndagsagnostiker. Men detta är inte slutet, det är inte början till slutet, eller ens slutet på början, men det kanske är mitten-avsnittet på första säsongen!
De församlade riddarna börjar nu tycka att de sista orden kanske blir lite väl många, och att det är dags för den utlovade reklam- och pinkpausen att komma. Riddar Rising försöker väcka riddar Dice som verkar ha somnat med visiret fördraget. Allt medan riddar Gurgeh försöker räkna ut hur mycket stridsbonus som krävs för att någon ska lyckas skada en person i helrustning med hjälp av en kaststjärna. För att få uppmärksamhet och ordning i klassen kastar riddar Andersson sin värdelösa runklädda kroksabel på riddar Björn den godes hjälm, vilket snarare än en klang orsakar det boffriga ljudet av latex mot plåt
- Och det här vapnet gjorde ju jättemycket nytta! Sanna mina ord, om ni hittar ett vapen som tillverkas av den gamla grynnerdvärgiska mästersmeden Butt Ericks kan ni lika gärna låta den ligga kvar i byteshögen. Men kom hit nu, riddersmän ska jag avslöja vilka våra fiender är!
Riddarna flockas runt den döende riddar Andersson. Ska gåtan nu slutligen lösas? Har Etin gett honom svaret på vilka zorakierna är? Och finns det något byte man kan plundra riddar Andersson på när fanskapet äntligen dött?
– Sällskapets fiender, harklar han fram, är fler än ni tror. De är, *host*, åtta till antalet.
Riddersmännen flämtar till. Har riddar Andersson rätt är allt förlorat, då de bara är tio man kvar i sällskapet!
– Jag anklagar, gurglar riddar Andersson medan han grabbar tag i sin avhuggna högerarm för att hytta med dess näve, Högmodet, Girigheten, Vällusten, Avunden, Lättjan, Frosseriet, Vreden samt Windows!
Med dessa anklagelseord går riddar Andersson hädan till sin himmel, där han av Etin utlovats 40 kvinnor som definitivt inte är oskulder. Dock kastar han en sista menande blick mot den gudomliga entiteten FEUFLUX, som glömt att indikera att hans magiska pryttlar var magiska, vilket kan vara viktigt för fortsättningen.
[Tack för en trevlig omgåmg! Synd bara att jag missade det mesta av helgen p g a jättesnuvan Allan. Men i brist på spel kan jag nu tillbringa arbetsdagen med att smitta ned samtliga arbetskamrater.]
– För Kardien, för Etin!, väser han medan blodblandat skum silas mellan de tänder som ännu är kvar i munnen. – Jag sa ju att jag var kardier, era klentrogna söndagsagnostiker. Men detta är inte slutet, det är inte början till slutet, eller ens slutet på början, men det kanske är mitten-avsnittet på första säsongen!
De församlade riddarna börjar nu tycka att de sista orden kanske blir lite väl många, och att det är dags för den utlovade reklam- och pinkpausen att komma. Riddar Rising försöker väcka riddar Dice som verkar ha somnat med visiret fördraget. Allt medan riddar Gurgeh försöker räkna ut hur mycket stridsbonus som krävs för att någon ska lyckas skada en person i helrustning med hjälp av en kaststjärna. För att få uppmärksamhet och ordning i klassen kastar riddar Andersson sin värdelösa runklädda kroksabel på riddar Björn den godes hjälm, vilket snarare än en klang orsakar det boffriga ljudet av latex mot plåt
- Och det här vapnet gjorde ju jättemycket nytta! Sanna mina ord, om ni hittar ett vapen som tillverkas av den gamla grynnerdvärgiska mästersmeden Butt Ericks kan ni lika gärna låta den ligga kvar i byteshögen. Men kom hit nu, riddersmän ska jag avslöja vilka våra fiender är!
Riddarna flockas runt den döende riddar Andersson. Ska gåtan nu slutligen lösas? Har Etin gett honom svaret på vilka zorakierna är? Och finns det något byte man kan plundra riddar Andersson på när fanskapet äntligen dött?
– Sällskapets fiender, harklar han fram, är fler än ni tror. De är, *host*, åtta till antalet.
Riddersmännen flämtar till. Har riddar Andersson rätt är allt förlorat, då de bara är tio man kvar i sällskapet!
– Jag anklagar, gurglar riddar Andersson medan han grabbar tag i sin avhuggna högerarm för att hytta med dess näve, Högmodet, Girigheten, Vällusten, Avunden, Lättjan, Frosseriet, Vreden samt Windows!
Med dessa anklagelseord går riddar Andersson hädan till sin himmel, där han av Etin utlovats 40 kvinnor som definitivt inte är oskulder. Dock kastar han en sista menande blick mot den gudomliga entiteten FEUFLUX, som glömt att indikera att hans magiska pryttlar var magiska, vilket kan vara viktigt för fortsättningen.
[Tack för en trevlig omgåmg! Synd bara att jag missade det mesta av helgen p g a jättesnuvan Allan. Men i brist på spel kan jag nu tillbringa arbetsdagen med att smitta ned samtliga arbetskamrater.]