Nekromanti Veckans tekniker - dimma av intriger

[MrG]

Hur ger man spelarna känslan av att man inte kan lita på någon? Här är mina knep och tekniker, vad är era?

Hand ins
Ni känner säkert igen lappar som skickas mellan spelare och spelledare. Några som inte har någon egentligen stor innebörd eldar ofta på misstänksamheten. Jag har en gång fått en lapp från en spelare som uttryckligen sa "jag vill inget, men nicka och svara ja så blir säkert de andra nervösa"

Jensar
I ett sent speltest av Arvet på St Marys så föreslog Jens att man skulle kunna placera ut mördaren bland karaktärerna och för att lägga på en ytterligare dimension så fick alla mörka hemligheter på små lappar och de fick namnet Jensar efter den som kom på det. En väldigt bra effekt att inleda ett scenario med att alla fick en hemlighet som inga andra kände till (under scenariots gång kunde rätt mycket vara öppet med karakätererna i övrigt vilket förstärkte effekten)

En vinnare
Kan ha andra nackdelar men vill man ha lite paranoia och intrigerande så är ett tronkrig i Amber eller en maktinriktad Vampire-kampanj något av det mest effektiva jag varit med om och jag skyller det på att någon faktiskt ofta är mer vinnare än de andra.

-Gunnar (som ibland kan gilla lite mörka intrigerande kampanjer)

 

[w176]

Skitmycket information
Vet man bara ett fåtal saker så är det lätt att göra val och dra slutsatser, och har man sedan ett par hemligheter blir hemligheterna lätta att lista ut eller så kommer de kännas helt ur de blå om de avslöjas..

Man låter spelarna ha massa info, men kanske inte alla svar hur det hänger ihop. A är skyldig B pengar. C och D släkter är osams. D, E och G togs inför för förhör av kapten H. B och E duellerade vid midnatt sägs det. H och G är obehagliga typer men biktar sig ofta hos A. osv osv. Har man massvis att intrigera kring och gömma hemligheter i så blir det intrigerande av det.

Flera bollar i luften
Man ser till att spelarna har handlings utrymme att göra antingen A, B eller C utan man ser till att de har valet att göra A, B och/eller C minst. Kanske D, E och F också. Intriger handlar om att kunna göra många olika drag parallellt för att uppnå det man vill.

 

[krank]

Jensar
I ett sent speltest av Arvet på St Marys så föreslog Jens att man skulle kunna placera ut mördaren bland karaktärerna och för att lägga på en ytterligare dimension så fick alla mörka hemligheter på små lappar och de fick namnet Jensar efter den som kom på det. En väldigt bra effekt att inleda ett scenario med att alla fick en hemlighet som inga andra kände till (under scenariots gång kunde rätt mycket vara öppet med karakätererna i övrigt vilket förstärkte effekten)

Det var något liknande när vi spelade Tjukovs Lag på Gothcon; alla våra tilldelade rollpersoner hade färdiga hemligheter och agendor. Det skapade definitivt en mycket speciell stämning.

Hemma kring spelbordet, där man generellt skapar sina egna rollpersoner, tycker jag själv som spelare om att ha hemligheter med SL, det brukar spä på den här känslan - framför allt om flera av spelarna har sådana.


Jag har en teori - ju mer hemlighetsmakeri man själv håller på med, desto lättare är det att misstänka att andra håller på med samma sak. Ser man som Sl till att prata ihop sig på tu man hand med alla spelare och fixar så att de har mörka hemligheter eller målsättningar som på något sätt kommer att bli relevanta i kampanjen, så är det en ypperlig grundplåt för paranoia och intrigspelande.

 

[Ögat]

Jag har en teori - ju mer hemlighetsmakeri man själv håller på med, desto lättare är det att misstänka att andra håller på med samma sak. Ser man som Sl till att prata ihop sig på tu man hand med alla spelare och fixar så att de har mörka hemligheter eller målsättningar som på något sätt kommer att bli relevanta i kampanjen, så är det en ypperlig grundplåt för paranoia och intrigspelande.

Smart. Personligen är jag emot att spelare och rollpersoner vet lika mycket/litet, mycket för att scener blir roligare om man hjälper varandra på traven.

Jag inbillar mig att på det här viset kan spelarna både ha egna intriger och vara medskapande delaktiga. Kanske kan de känna "gud vad mycket intriger det är" trots att det mesta är precis lika transparent som vanligt. Smart, som sagt.

 

[krank]

Personligen är jag emot att spelare och rollpersoner vet lika mycket/litet, mycket för att scener blir roligare om man hjälper varandra på traven.

Tja, det är ju också en spelstil... För mig, tja, scenen kanske blir roligare, men chansen att jag får ut det jag vill ha av scenen minskar.

Men men, inlevelsefokuserat eller icke var inte poängen med den här tråden...

 

[Basenanji]

Jag tycker allmänt att "en mördare bland spelarna" är svårt. Det leder liksom till att en av spelarna blir mindre engagerade i spelet; vad är incitamentet för en mördare att leta efter mördaren? Om vi sträcker ut det till att spelarna inte ska lita på någon (öht) så kan också samarbetet mellan spelarna lida. Som spelare kommer man inte våga ta några risker och när det är uppenbart att folk sitter och lurar på information till höger och vänster, så stannar aktiviteten upp. Hur hitta en balans mellan paranoia och handlingsförlamning liksom?

Det här är inte helt genomtänkt, men det jag skulle vilja prova däremot är att alla rp har olika agendor som ändå harmonierar med huvuduppgiften.

Jag planerar ett polis-skräck-scenario där rp kommer från olika avdelningar. Några är mordutredare, någon är tekniker, någon är från internkontrollen osv. Då får alla olika agendor som löper parallellt med scenariots huvuduppgift. Det innebär att de olika rollerna inte vill sabba för varandra, utan att de kommer få information från olika håll tex. Då skulle mordutredarna kunna fascineras av detaljer som internkontrollen tycker är helt ovidkommande, medan teknikern hittar ett spår som tyder på att mordutredarna borde förhöra en helt annan person än vad de tycker är den uppenbara mördaren. Osv.

Det underlättar också för att alla ska ha något att göra och att mängden information blir så stor att man måste avstå från att "undersöka liket under lakanet" (Rising).

 

[Basenanji]

Intrig, allmänt

Om jag får yttra mig allmänt om intriger så tycker jag att bra intriger hela tiden arbetar med en sorts dialektik mellan informationsbrist och information:

brist på information->ny information->nya frågor->brist på information->ny information etc.

Det som är riktigt svårt är att få allt att hela tiden vara intressant och motiverande. Hur många dataspel är inte mördande tråkiga bara för att man inser hur lång tid det kommer ta innan man sugs in i historien?

Det motsägelsefulla är alltså att problemet med att skapa bra intriger inte alltid handlar om intrigerna själva, utan hur man rent allmänt får spänning att vidmakthållas. Vilket inte är en helt lätt fråga att besvara eftersom den gränsar till frågor kring smak. Alla tycker inte att SAW är en spännande film eller att Seven hade en klockren dramaturgisk uppbyggnad. Finns det då några generella tips att ta tag i?

Så här tänker jag i nuläget, men jag hoppas att folk kommenterar:

En spännande upptäckt runt hörnet
1) Man måste ha en metavärld som alla tycker är spännande på något sätt. Här kan rätt ton fånga uppmärksamheten så mycket att det "bär" även i händelsefattiga avsnitt. Jag suger stenhårt på den här punkten.

Sten i skon
2) Det måste uppstå något sorts grundproblem som är så jobbigt att man inte vill låta det förbli olöst, men också så lätt att lösa att bara lite ansträngning från gruppen skulle kunna lösa det.

Hål i skon?
3) Det måste via sig att den första lösningen inte var tillräcklig. Att problemet var större än man först trodde. Att man kanske bara har förvärrat läget eller at man helt plötsligt ser vidden av vad en kommande handling innebär: "Ånej, Dr Ond VILL att presidenten ska kämpa för demokrati, för då kommer en självständighetsgrupp utföra ett attentat som förintar hela landet... Det var alltså därför som vi fick i uppdrag att befria presidenten av...av...okej, nu vet jag vem jag VERKLIGEN vill nita!"

Ni kan säkert bättre än jag vad exempel beträffar.

 

[Rickard]

Jag tycker allmänt att "en mördare bland spelarna" är svårt. Det leder liksom till att en av spelarna blir mindre engagerade i spelet; vad är incitamentet för en mördare att leta efter mördaren?

Varför skulle inte det fungera? Spelaren vill ju då försöka sopa undan eventuella spår samtidigt som den inte får några misstankar mot sig. Jag har spelat ett sådant scenario där alla förutom en var mördaren och där den enda var den som höll i utredningen. I ett speltillfälle (jag spelledde det på ett konvent) så var det utredaren som pekades ut av alla (mördarna) som mördaren.

Sedan finns det spel där det finns förrädare inom gruppen. Ta bara Shadows over Camelot eller varför inte varulvsspelet? Så jag ser inte varför spelaren skulle bli mindre engagerad i det hela.

/Han som märkt en tendens att den som har hemligheter med spelledaren är den som ingen litar på

 

[Basenanji]

Ah, jag tänkte när jag skrev att jag skulle förtydliga mig här, men lät bli. Se hur det straffar sig!

Varför skulle inte det fungera? Spelaren vill ju då försöka sopa undan eventuella spår samtidigt som den inte får några misstankar mot sig.

Jag får avgränsa mitt resonemang till att gälla endast de rollspel/scenarios som karaktäriseras av att spelgruppen har ett uppdrag som de gemensamt vill lösa. Ni vet, gammalt traditionstyngt rollspel. Eller varför inte Arvet efter S:t Marys till O:FR. Knappast gammalt men med en traditionell struktur.

 

[Nässe]

Re: Intrig, allmänt

Sten i skon
2) Det måste uppstå något sorts grundproblem som är så jobbigt att man inte vill låta det förbli olöst, men också så lätt att lösa att bara lite ansträngning från gruppen skulle kunna lösa det.

Några tankar om hur man gör det här i trad-spel? Alltså känslan av angelägenhet.

Sitter allt som oftast som spelare och (för gruppens och spelets och speleldarens skull) låtsas att jag bryr mig, särskilt i typ CoC....

Jag skiter väl i att den där skummisen försvunnit och nu måste jag hålla femte förhöret för kvällen och läsa den elfte hand-outen... Är jag bara svårflörtad? Tycker sällan intriger har något som känns som om det kvittar liksom....

 

[MrG]

Jag får avgränsa mitt resonemang till att gälla endast de rollspel/scenarios som karaktäriseras av att spelgruppen har ett uppdrag som de gemensamt vill lösa. Ni vet, gammalt traditionstyngt rollspel. Eller varför inte Arvet efter S:t Marys till O:FR. Knappast gammalt men med en traditionell struktur.

Jag tycker det funkade utmärkt i Arvet och när så gott som alla lag återvänder året efter till oss som arrangörer så tror jag att det vara rätt många som tyckte samma sak. Och Arvet hade rätt mycket trad.tänk i sig, det enda som kändes mer friform var just jensarna...

Plus att jag inte någonstans tror jag har sagt att de här tekniktrådarna skulle handla om trad.rollspel.

-Gunnar

 

[Basenanji]

Jag tycker det funkade utmärkt i Arvet och när så gott som alla lag återvänder året efter till oss som arrangörer så tror jag att det vara rätt många som tyckte samma sak.

Men hur kan du vara säker på att det berodde på just Jensar eller användandet av Jensarna?

Jag säger inte att du har fel, men att det är svårt att bedöma tex användandet av Jensar (eller vad det nu kan vara som man menar höjer rollspelsupplevelsen). För att göra en god bedömning måste man väl egentligen jämföra samma äventyr "med Jensar" och "utan Jensar" (vilket iofs leder till annan problematik, men jag ska bespara er vetenskapsteoretiska resonemang).

En sak som slår mig är att olika spelare har olika typer av förväntningar på scenarios/rollspelande. Det innebär att de spelare du träffade på Rollspelsbaren kanske var mer lättflirtade än de som jag träffar? Frågan är devis ointressant – folk var nöjda och kom tillbaka. Du och många med dig rekommenderar Jensar, så jag är verkligen beredd att lämna diskussionen med den slutsatsen. Samtidigt tycker jag att det är på sin plats att problematisera kring idéerna.

Att den här tekniktråden har vikt av mot trad/icketrad, beror på att diskussionerna kring teknikerna relaterar till olika spelstilar. Mitt argument mot Jensar tex, hänger ihop med att en spelare som har förväntningar på att få "lösa gåtan" (vilket jag betraktar som analogt med en traditionell spelstil) riskerar att bli besviken när han/hon måste agera "mot" laget, så att säga. Det är en poäng som inte ska tolkas som att anvndandet av Jensar är omöjligt eller dåligt, men att man måste vara beredd på att det finns omständigheter som förändrar synen på deras funktionalitet.

(En följdfråga som kanske gör det mer uppenbart vad min kritik handlar om är hur du tror att samma spelgäng skulle resonera om de spelade TVÅ scenarios i följd, med samma rollpersoner och med Jensar i bägge scenarios. Tror du att de skulle utveckla något meta-tänk, efter att man har använt Jensar i det första äventyret? Hur kommer användandet av Jensar påverka samrabetet i gruppen tror du?)

Min kritik mot Jensar kan lätt missförstås. Jag inser och skriver under på att det är oväntat och kul med att en av spelarna "byter lag". Samtidigt finns det ingen lösning som inte också innebär problem. Ett sätt att undgå den problematik som jag menar att tex Jensar medför är att man skapar agendor hos spelarna som är analoga med själva grunduppdraget. På så vis kan man få en spänning mellan dels den agenda varje spelare har och grunduppdraget. I mitt polisscenario så har varje rollperson sin syn på händelserna och får information från egna källor. Detta gör att känslan av intriger blir påtaglig ("Varför vill teknikern att vi ska förhöra Mr Adams, när min info säger att han borde vara oskyldig?") och att man inte riktigt kan lita på de andra rollpersonernas information – utan att detta nödvändigtvis behöver betyda att man "byter lag".

Avslutningsvis vill jag bara understryka att du verkar vara en närmast magnetisk spelledare/äventyrsskribent och att det är roligt att läsa hur bra rollspelandet funkar för dig! Förväxla inte min kritik mot Jensar som en kritik mot dig personligen, tekniker eller någon spelstil, oavsett vad vi kallar dem eller den.

Vänligen,
Basse

 

[Ram]

Kan bara hålla med om det som du skriver och upprepa ett av mina mantran: Att diskutera tekniker blir lite spretigt i överkant om man inte sätter hur man spelar. Om man skall spela en lång kampanj som både utforskar scenariot och följer en karaktärsutveckling så är det avsevärt mycket mer komplicerat att använda Jensar än om man spelar till exempel konventsäventyr.

 

[MrG]

Lite kort responc:

Jag spelledde Arvet sex gånger, hälften av gångerna med Jensar och min bedömning var att det funkade bättre med dem. Vetenskapligt (empirisk) krappigt underlag och rationellt verkar vi kunna resonera åt olika håll. Men jag tror att du fortfarande håller med mig om att det kan öka spelarnas känsla av att inte kunna lita på någon (och det är det tråden handlar om)

Och att det skulle funkat för att spelarna i Rollspelsbaren är mer lättflörtat, så i det här fallet var det de årets GothCons största rollspelsarr och jag tror att drygt hälften av konvets lag spelade det, så det är i så fall nog en utsaga över konvetsrollspelare ;-)

Hur vida antagonistspelare är trad eller inte, jag stötte på den första sån anekdoten när min kusin berättade att han i DoD Expert hade sålt ut sin spelgrupp för att hans karaktärer hade livsmålet kapitalism. Och Vampire the masqerade var fyllt av sånt, så jag tycker nog det är gammalt nog för att kunna ses som rätt trad.

Att jag sedan pratar om Jensar och konvent beror inte på att det inte går att anpassa det för kampanjer. Hela min såpoperakampanj var fylld av hemligheter. Och jag har varit med om hemliga antagonistkaraktärer i flera kampanjer. Kul stuff, men det senare i alla fall skapade inte känslan av att man inte kunde lita på någon (anatgoinsterna dolde sina agendor för väl för det).

Så till frågan om tekniker, om du inte är intresserad av de eller inte vill använda de, läs inte de här trådarna. Tanken är att ha ett utbyte av idéer, inte diskutera vad teknikerna fyller för funktion. Hemma metasnackar vi ihop oss, alternativt så annonserar spelledaren vad det är för typ av kampanj och man får stå över om det inte passar ens smak.

-Gunnar (eller riktigt kort, gillar du det inte, använd det inte, men det funkar för mig)

 

[KamiFisk]

Mycket information kan vara för att citera askungen alldeles underbart. De som spelat mörkret mellan stjärnorna förstår vad jag menar.

Sorry trött skulle skriva något om hur jag fick en spelgrupp att använda en psp som ingame palmpilot och att de orsakade översvämingarna i new orleans, men jag tar det när motivationen kommer igång.