Ja, alltså, det är ju helt tydligt att vi gillar olika sorters rollspelsupplevelser. Jag har noll intresse av emergens, och väljer väldigt medvetet att som SL fokusera på scenarier jag kan förbereda ordentligt. Just eftersom jag tycker att det skaver när viktiga saker improviseras.Definitivt! Jag menar alltså inte ett äventyr som handlar om att jagas av en massmördare genom en skog, utan ett äventyr med en massmördare där rollpersonernas handlingar och den emergenta berättelsen kan leda till en jakt genom en skog.
Visst kan jag förbereda flera olika troliga händelseutvecklingar - men inte alla. Om jag kan inte kan överraskas av spelarnas/rollpersonernas uppfinningsrikedom, klantighet eller galenskap, och hur händelser utvecklas eller spårar ur så känns det som att jag saknar en viktig bit av rollspelsupplevelsen.
Om jag någonstans introducerar en massmördare, så kan du definitivt ge dig på att jag nogsamt planerat alla platser jag tror att rollpersonerna kommer att besöka i jakten på hen, eller vice versa.
Om berättelsen kan leda till en jakt i en skog, och jag kan se det komma innan vi börjar spela, så förbereder jag skogen.
Och som sagt, SKULLE nu spelarna göra något crazy – vilket sker alltmer sällan eftersom jag tenderar att välja spelgrupper vars temperament passar den sorts äventyr jag vill spelleda – så improviserar jag, som sagt. Men jag slipper helst.
Jag vill inte överraskas som SL överhuvudtaget. Helst vill jag bara att spelarna ska gå runt och uppleva allt ballt jag förberett, inse hur smart allt hänger ihop, känna sig smarta när de löser äventyret och säga "ooooh".