När jag spelleder gör spelarna ALDRIG vad jag har förväntat mig. Kanske är jag för dålig på prepp. Kanske är det något jag söker för att jag tycker att det blir intressant. Hursomhelst, för att åter knyta an till trådens tema så är det just i de stunderna när spelarna gör något oväntat som spelet känna extra levande för mig som SL. Rollpersonerna är inte karaktärer i en bok jag skriver, utan levande personer med egna agendor.
Annars tänker jag spontant att känslan av att spelvärlden är verklig oftare infinner sig hos spelare än spelledare...?
En grej jag tänker är att jag nog som spelare prioriterar att världen ska kännas verklig framför att kunna driva någon egen agenda. Det senare har aldrig riktigt intresserat mig; jag vill Klara Äventyret. Sån är jag ju typ IRL också, jag vill bli klar med saker, göra det som andra förväntar sig av med, vara till nytta, etc. Nästan alla mina "egna planer" bygger på att jag vill göra så att saker blir bättre för nån annan (kanske naturligt, när man är gymnasielärare med hyfsat stabil livssituation och anställning).
Men i alla fall. Som spelare är jag ganska nöjd med att följa spelledarens hittepå. Delvis för att jag vet att då är risken liten att SL måste hitta på saker improviserat, vilket skulle minska känslan, för mig, av att spelvärlden finns på riktigt. Åtminstone om jag märker att det är improviserat.
Det är lite märkligt. Det är ju såklart lite "meta" att spela så, att aktivt försöka hålla sig "på rälsen", men jag finner att jag egentligen inte har några problem med att hitta parallellitet i mina och rollpersonens beslut och handlingar ändå.
Sen händer det såklart att man råkar ge sig iväg någonstans åt fanders ändå, utan att mena det. Och då kanske SL behöver improvisera. Men ingenting är ju perfekt och fullkomligt, och jag tycker inte att det i sig är en anledning att överge en fungerande strategi (för min del, då. Jag är som sagt rätt nöjd med det. Men jag hajjar ju att andra tycker att det är viktigt med grejer som "egen agenda" och sådär).
Jag pratar för övrigt hur både SL- och spelarperspektiv för att jag helt enkelt är… jag vet inte, det låter drygt att säga att jag "är min favorittyp av SL/spelare", men lite så. Jag spelleder på ett sätt som hade passat mig som spelare och vice versa. Och i båda rollerna är det viktigt för mig att spelarna känner att de har fast mark under fötterna och inte går runt i något slags vag solipsistisk drömvärld som uppstår när de tittar omkring sig…
