Nekromanti Vem vågar rollspela kärlek?

[solvebring]

Rubrikens frågeställning är ganska just precis det jag skulle vilja fråga er andra, och tala lite med er om: kärlek, erkänd som en av de allra starkaste "krafterna", utlämnande och många gånger den kraft som kan göra den allra hårdaste blödig och allra tuffaste töntig osv.

Nå, vem vågar rollspela det?

När jag funderar på detta så märker jag att det alltid varit ett ganska tabubelagt tema vid mina spelbord och kring de spelbord när jag deltagit också som spelare. Fast det har varit ett outtalat tabu, låt mig förklarar. Det är lite knepigt, tror jag.

Ingen (jo någon men egentligen inte) har någonsin sagt "Nej" till det, fast ingen skulle heller komma sig för att köra med ett sådant upplägg. Och de gånger ett scenario har handlat om kärlek, i vissa enstaka särfall, så har det alltid varit så att någon SLP haft problem med kärlek, svartsjuka och dylika. Inte spelarna.

Jag har till exempel spellett ett "egenskrivet" (hopslänga stödord och tankar) scenario till Drakar & Demoner där rollepersonerna blandades in i en släktfejd där det fanns med tvångsgiftermål och därigenom olycklig kärlek eftersom både brudgum och brud var kära i någon annan. Fast fokus låg naturligtvis inte på kärleken, utan mynnade ut i fejden istället.

Då jag spelade Snösaga med en annan grupp - jag var alltså spelare - och en annan spelare fick rollen att vara den som förälskades i Maria (eller vad fan hon nu hette?) tyckte han att det var skitjobbigt. Både han och spelledaren hade svårt med att spela ut deras möten. Nå, spelledaren försökte och kämpade på men det blev svårt för båda eftersom spelaren skämdes så mycket inför oss andra. Inte för att vi egentligen sade något, men han tyckte det var jobbigt och pinsamt att spela "kär".

Jag vet inte riktigt vad det kan beror på. Men i inledningen tror jag att jag möjligen kan ha tryckt på rätt knapp? Att det en mycket stark känsla som kan lämna ut en fullständigt och kärlek tenderar att göra vekt virke av den mest känslorostiga personen. Detta är ju dessutom något ganska stort och allvarligt många gånger. Det dödliga allvaret kanske också ställer till det eftersom det slår ned med ett ganska tungt prestationskrav, eller?

Hur som helst. Till frågorna som dyker upp:
Vem vågar rollspela kärlek?
Varför kan eller vågar inte göra det?
Skulle du spela ett rollspel fullt inriktat på kärlek och relationer?
Vilka rollspel finns det som redan handlar om det?
Finns det liknande ämnen och teman som har liknande problem när de ska rollspelas?

Edit: För att undvika missförstånd - jag syftar just på att rollspela saker där kärleken ligger i fokus, att rollspela när just kärlek, passion och romantik är det som ligger i fatet.

Jag syftar alltså inte på kärlek och passioner generellt i rollspelandet utan just när man måste konfrontera det ordentligt och verkligen spela med det. Referera till kärleksdraman, kärleksromaner och dylika. Tänk dig scenarion och situationer med sådana referenser.

Blir du ändå osäker över syftningarna så kika på mina första inlägg med Måns och Krille. Där blir det tydligt om vad jag är ute efter.

Förövrigt så kommer det fler frågeställningar löpande med trådens innehåll. Tack för alla svar hittills! =)

 

[wilper]

http://www.blackgreengames.com/games.html

 

[solvebring]

http://www.blackgreengames.com/games.html

Topp!
Vad kul, det här måste man ju kika närmare på.

 

[Nässe]

Spännande frågeställning!

Återkommer när jag hinner svara.

/ Nils

 

[Mogger]

Jag skulle aldrig spela en rollperson utan starka emotionella band till någon. Det är absolut det enklaste sättet för mig att känna för min rollperson och vad hon riskerar.

Men, jag tror att det är lätt att göra det tillgjort, konstlat. Typ som när vissa spelar tjejer och tror att de måste prata med pipig röst och gömma sig om det blir strid. Att älska någon behöver inte innebära att du ska spela kär i varje scen med den SLP:n. Gör det inte svårare än vad det är. Varför ska du vara blödig och töntig för att du älskar någon?

Många (alla?) Story Now-spel har fullt fokus på relationer, men få har det uteslutande på kärlek.

 

[Krille]

• Det är lättare att spela kärlek i textformat än "live".
• Det är lättare att spela kärlek mot en spelledarperson än mot en annan rollperson.
• Om den andra parten är av "rätt sort" tenderar det att komplicera saker och ting, speciellt om endera parten redan har ett förhållande och speciellt speciellt om andra parten i förhållandet är närvarande.
• Respektera den privata sfären. Det är olustigt nog som det är.
• Var beredd på att falla tillbaka till "tredjepersonsperspektiv" om det blir för jobbigt för någondera.

 

[solvebring]

Jag förstår dig fullständigt och kan inte annat än att hålla med. Alla rollpersoner har ju relationer precis som vi själva och man älskar och tycker om. Det kan vara alltifrån en partner till kärlek inom familjen till föräldrar, syskon och barn.

Fast det är just det som inte stämmer mellan ditt resonemang och mitt - vartåt jag syftar. Jag syftar inte på vardagskärleken där glöden har lanat av och det blivit så där "vanliga" igen. Utan jag syftar just på när man måste spela kär, spela romantik, passion, glöd och hela det där förälskelsepaketet a la Jane Austen.

Som jag ser det pratar du om vilken rollperson som helst, och i vilket spel som helst. Därmed är dess relationer sekundära - eller vad man ska säga - och står inte i absoluta fokus. Jag vill just belysa kärleken under fokus, när det är temat för ett helt spel eller en hel kampanj, eller när det är allt rollpersonerna lever för osv. Då man måste konfrontera gripande kärlek.

 

[Mogger]

Ah, ja du menar att rollspela själva passionen. Jo, det är svårt det håller jag med om. En lösning är att inte rollspela utan övergå till "min rollperson gör X"-läge. Det är enklare, med lite distans. Scenen blir ju likadan i fiktionen ändå, men man slipper skådespela förälskelse, vilket jag alltså håller med om är svårt. Men å andra sidan menar jag att man inte behöver skådespela när man spelar rollspel. Åtminstone inte att man måste göra det trovärdigt.

Edit: Eller, det Krille skrev.

 

[solvebring]

Att det är svårt att spela kärlek är inte särskilt förvånande. Jag har hört ganska många skådespelare säga att just kärleksscener (och nu talar vi kärleksscener, inte sexscener) är skitsvåra att spela, och de är ju proffs! Hur svårt är det då inte för oss amatörer?

Ytterst intressant. Nu blir jag förvånad faktiskt, alltså över det att skådespelare finner det så svårt trots att de ändå arbetar rätt mycket med just relationsdraman. Fast iof har jag läst någonstans att det är svårare att spela kärleksfull och passionerad än att spela fientlig och hatisk. Nu vet jag inte sanningshalten i det men jag tycker att din punktsummering av vad du uppmärksammat kring rollspelandet svarar ganska bra för det hela (gentemot mina egna tankar om dylika).

Jag tycker mig döma, om jag nu får lov att spekulera lite, av dina iakttagelser - att det nog handlar om att man lämnar ut sig väldigt mycket? Jag menar, till exempel det att det blir extra känsligt om motspelaren är av rätt kön. Där måste väl det ändå handla om en känsla av att man lämnar ut sig till en potentiell partner, även om det bara är rent fysiskt eller tekniskt sett? Kanske just det att man hämtar sitt spelande från hur man kanske hade agerat i verkligheten om situationen varit densamma - vilket är väldigt blottande. Eller?

 

[solvebring]

Yes. Nu är vi på samma våglängd här.

Jag ber förövrigt dig och alla andra om ursäkt för otydligheten. Jag bör ändra i mitt startinlägg.

Hur som helst... Ja, det är nog ett väldigt bra knep, att arbeta med det i tredje person som du och Krille säger, för att göra det mer opersonligt. Det är nog det bästa tipset hittills. Fast att man behöver göra så här tyder ju på att det är obekvämt att det inte är något man så gärna gör.

Så, en slutsats man möjligen inte kan dra men kan spekulera kring är den: Är det möjligen så att det stora (läs: bland de större) favorittemat inom film och litteratur är något som inte uppskattas i rollspel just pga. av att passion och kärlek är för stort för att uppleva/simulera i egen person?

 

[Xyas]

Har liknande upplevelser från min rollspelsungdom. Obekväma kärleksscener tills kärlek involverande rollpersoner helt enkelt bortrensades från rollspelandet i gruppen (möjligen undantaget något arrangerat giftemål som skede utanför bild).

Ändrade åsikt efter ett konventsscenario som spelades för många år sedan. Historien innehöll en kärlekshistoria mellan två rollpersoner. Visserligen en rejält over-the-top romeo&juliaesque historia, men är inte rollspelshistorier oftast överdrivna och tillspetsade? Oavsett så var det fantastiskt roligt. Varför? Jo för att jag och den andra spelaren gick in för det rejält och alla andra runt spelbordet engagerade sig i sagda historia och hejade på. Sedan dess är jag inte främmande längre för kärlekshistorier med alla dess fantastiska möjligheter.

Till svar på utvalda frågorna:

Vem vågar rollspela kärlek?
Varför kan eller vågar inte göra det?
Skulle du spela ett rollspel fullt inriktat på kärlek och relationer?

Att våga rollspela kärlek (förutsatt att man nu tycker det är svårt från början) kan hjälpas rejält av att alla är med på det och tar det på allvar. Som mycket annat som känns svårt/konstigt att göra i grupp men blir lättare om alla är med. Skitsvårt att göra om man sitter och känner sig utstirrad, lättare om alla är med och ger respons på det hela.

Peka ut ett rollspel som handlar om kärleksrelationer och jag kommer slänga mitt visa-kort efter dem som gjort det. Har länge närt en önskan att få spela Jane Austen-miljöer i rollspel, men känner att jag behöver ett spelsystem som stödjer det aktivt, gärna utan att vara alltför indie.

/xyas

 

[Xyas]

http://www.blackgreengames.com/games.html

Endast 2 spelare och samberättande. Inte riktigt rätt, men vafan.
*kastar visa-kort*

 

[Mogger]

Jag tror att det handlar om en känsla som är svår att verkligen känna. Du kan lätt hata en SLP som skjuter dig, eller gör något dumt. Du kan känna girighet om din RP vill ha något. Du kanske tom kan känna någon form av åtrå, men ren kärlek kan du inte känna mot en låtsasfigur så lätt. Det krävs nog ganska många scener innan det bandet kan etableras och något sånär kännas på riktigt. Jag brukar alltid hitta bilder på de som min RP älskar och liksom föreställa mig att de finns. Skriva om dem, tänka på dem. Sådana grejer. Annars funkar det inte, då blir det bara "jo, jag är väl typ kär i hon...min tjej, vadhonnuheter"

Det krävs alltså samspel. SL måste visa att personen bryr sig, etablera det. Personen måste bli riktig. På så sätt är ju en annan RP att föredra eftersom den finns med hela tiden.

Bra tråd förresten.

 

[Niklas73]

Låt mig bryta lite konventioner. Mina kusiner var 12,13 dvs då man börjar känna för det andra könet. Mina andra polare var 16,17. Jag spelledde en kampanj i Drakar och Demoner kväll ut och kväll in och SLP Lydherin, en alvkvinna fanns vid deras sida. De var i dödsriket och samlade tre stenar för att ta sig därifrån. Då de fått ihop de tre stenarna och skulle ta sig därifrån så krävdes det att en person offrade sitt liv och det tänkte ju inte någon av rollpersonerna göra. Det de inte hade räknat med var att Lydherin skulle göra det och alla skrek: "NEEEEJ" och så stötte hon svärdet i bröstet. Hela spelgruppen var sorgsen i flera dagar efteråt och alla erkände var för sig att de blivit lite kära i henne.

jag missuppfattar ju alltid allt ni säger så ni menar ju sääääkert inte att det här är att spela kärlek men om en spelare har känslor för en SLP/RP så räcker det. DEt går att spela, det grå att KÄNNA vilket är det jag är ute efter, jag vet inte vad ni är ute efter. Den kampanjen spelades för 20 år sen och den håller än idag.

En välbeskriven SLP eller RP kan attrahera och få mig att känna. Jag skapade Tervona am Nachterin till en kampanj och jag kan känna för henne. Jag har också utvecklat känslor till skapelser i min första roman och till karaktärer i pilotavsnitt för TV. Om man inte kan connecta till dem har man gjort nåt fel men det är iofs skapande för scen. Men det går att applicera en del av sådant skapande även för rollspel. Så kan man trycka på rätt knappar hos en spelare och spelaren har nära till sina känslor så kan man ta fram det som behövs flör att känna och ergo bry sig om motparten. Det är jävligt coolt då det funkar. Jag har begåvats med sådana spelare. Tror knappast man kan bygga mekaniker för sånt .

 

[w176]

Jag tror att det finns ett väldigt enkelt sätt som allt som oftast brukar göra det till ett icke problem. Grupper med tjejer i. Jag har aldrig stött på problemet att kärlek och nära relationer varit svårt att spela i en grupp dominerad av tjejer, eller med en ganska jämn könsblandning. (Fallet "Ensam tjej i manlig grupp" kan få tjejen i vissa fall att -verkligen- vilja undvika kärleksspel.)

Det är inte säkert att det dyker upp i alla kampanjer, bara för att de har tjejer i sig, men jag har aldrig sett att det funnits ett tabu då.

I den kultur vi har är det vanligt för kvinnor att tala sex och känslor, dela drömbilder kring det, samt visa intimitet mellan varann, samt göra det med ett sånt handlag och trygghet att signalerna att det bara är del lek finns där. (Om man inte medvetet leker med bleed.)
Det finns helt enkelt inget starkt tabu för oss kring det här med kärlek, utan snarare en norm om att de ska ingå i vår intressesfär på ett ständigt närvarande sätt.

Och i ett andra steg, så fort det finns tjejer involverade som sänder ut signaler att kärlek är okej, så bryts tabut för även män. Inte bara mot tjejerna, utan också mellan varann (även om killar ofta känner ett tydligare behov att mot varann markera att det bara är på lek).
Tjernerna får rollen som en norm bärare av en ny norm, där kärlek ingår som ett möjligt spelområde.

Alternativt, så finns ju självklart problemet inte heller bland män som inte bär er sig den norm att kärlek och sexuella är lite tabu att dela med sig av till andra män.

 

[w176]

• Det är lättare att spela kärlek i textformat än "live".
• Det är lättare att spela kärlek mot en spelledarperson än mot en annan rollperson.
• Om den andra parten är av "rätt sort" tenderar det att komplicera saker och ting, speciellt om endera parten redan har ett förhållande och speciellt speciellt om andra parten i förhållandet är närvarande.
• Respektera den privata sfären. Det är olustigt nog som det är.
• Var beredd på att falla tillbaka till "tredjepersonsperspektiv" om det blir för jobbigt för någondera.

 

[w176]

Att det är svårt att spela kärlek är inte särskilt förvånande. Jag har hört ganska många skådespelare säga att just kärleksscener (och nu talar vi kärleksscener, inte sexscener) är skitsvåra att spela, och de är ju proffs! Hur svårt är det då inte för oss amatörer?

Jag tycker mig döma, om jag nu får lov att spekulera lite, av dina iakttagelser - att det nog handlar om att man lämnar ut sig väldigt mycket? Jag menar, till exempel det att det blir extra känsligt om motspelaren är av rätt kön. Där måste väl det ändå handla om en känsla av att man lämnar ut sig till en potentiell partner, även om det bara är rent fysiskt eller tekniskt sett? Kanske just det att man hämtar sitt spelande från hur man kanske hade agerat i verkligheten om situationen varit densamma - vilket är väldigt blottande. Eller?

Fast ofta när folk spelar romanser gör man det med klara makeringar och signaler om att det inte är personligt. Om folk inte går in för att leka med bleed, (vilket händer och är ett bra verktyg ibland för att det kan bli mer kittlande så).

T.ex. romansens spelas ut ridderligt som känns lite främmande för oss, eller den spelas ut som en tonårsromans, när bägge spelarna lämnat tonåren bakom sig, eller att de drag rollpersonen har som är olika från dig kommer fram extra tydligt under de romantiska scenerna (jag hade ett exempel när romansen var mellan två drakar och deras romantiska scener hamdlade om jakt och kamp och lek i luften). Eller att lager av relationen som inte finns i verkligheten läggs fram extra tydligt (druid prästinna/korsriddare, och i de romantiska scenerna hamnar även den religiösa konflikten i fokus).

Folk är väldigt bra på att undvika att utlämna sig, eller bli för intima, för nästan automagisk plockar man fram signaler för att tydlighålla en skillnad, om man inte medvetet -väljer- att inte göra det och leka med bleed.

 

[w176]

• 1. Ni fick rollpersonerna. Ni var 'beordrade' till romansen. Det var tydligt för er och hela gruppen att allt var 100% artificiellt.
• 2. Romansen var over det top. En tydlig markör under spel, en signal för att det var på lek, och gav er en form för romansen där ni inte behövde utlämna er själva.
• 3. Romansen var Romeo och Julia aktig, och over the top och gav alla i gruppen, ni som spelade rollspersonerna så väl som era medspelare ett "språk" för hur romasen kunde gestaltas, och denna bas gav nog en extra trygghet och tydlighet?
• 4.Resten av gruppen valde att ge sin tydliga approval när spelet väl var igång.

 

[Krille]

En av mekanismerna i Blå Himmel (som jag snott från Jonas Ferry; jag kommer inte ihåg vad spelet heter) är att man skriver hem för att bli bättre.

Alla de förbättringspoäng som man har samlat ihop under spelmötet kan nämligen inte användas med en gång. Man måste hämta dem först, och det gör man genom att skriva hem till fästmön, frun, mamma eller något syskon. I absoluta nödfall kan man skriva i sin dagbok också.

Visserligen är det lite lite underlag för någon statistik, men jag har märkt att spelare tenderar att skriva hem till en fästmö eller ett syskon, och mindre ofta till mamma eller fru eller dagbok. Breven hem till fästmön brukar inledas och avslutas med saknad och längtan, och inte sällan tämligen lidelsefullt och poetiskt. Jag såg också att relationen utvecklades med tiden, allt eftersom fästmön fick mer och mer djup i kampanjen.

Så det kan vara en tanke: man behöver inte ha andra parten närvarande för att ha en kärlekrelation.

 

[w176]

Så det kan vara en tanke: man behöver inte ha andra parten närvarande för att ha en kärlekrelation.

Ashäftigt! Men det verkar kräva aktiv handling och spel kring det för att det ska verkligen existera i spel.