solvebring said:
- Vem vågar rollspela kärlek? Du? Then share!
Jag vågar, men det har jag sjungit nog om. Så jag ska koncetera mig på back in the days när det inte funkade alls.
Jag var 15 år och på mitt första lajv. Med sig jag en av mina närmsta kompisar under tonåren, Annika. Jag var dottern i en bondefamilje, och hon familjens piga, och vi var i byn på ätte ärenden (utan sagda familj).
Den intrig vi bägge fått var att det var en hirdman, som när han övernattat på gården två nätter, lyckats charma oss båda och göra oss bägge med barn. Denna hirdman hade i trakten den talade öknamnet Bocka-Jon. Spelad av en lite mer erfaren lajvare 2-3 äldre än oss.
Att spela på intrigen funkade inte alls för mig. Så här i efterhand kan jag analysera att det fanns en bunt skäl till det. Det passade inte min kreativa agenda för lajvet, jag var mer inställd på skräck och mystik. Och det funkade inte inlevelsemässigt för jag irriterade mig på rollen direkt, (och sen också på spelaren som blev rätt packad på mjöd).
Samt att jag som 14 årig spelare inte alls ville bli inmålad i en intrig av främst emotionell och sexuell natur med folk jag inte kände ett dugg.
Fast Annika spelade galant på det. Konfronterade han inför ätten på lajvet och sa "Bocka Jon. Jag har suttit på en sten och tänkt... och kommit fram till att du var ett svin." väldigt tankfullt.
När jag vågar och vill spela en romans däremot ska det klicka, det ska klicka och alla fyra (minst) ska vara med på det. Jag, motspelaren, min roll, och motspelarens roll. I ett narriativ historisa räcker det med att det klickar narrativistiskt, i immersion behöver det klicka immersionistiskt (eller, en obesvarad romans kan vara minst lika intressant).
Jag har spelat en del romanser med bleed, när det funnits underliggande attraktioner av något slag och något håll, och gjort det medvetet eller avstyrt det. För att låta riktiga känslor blöda in kan vara väldigt kraftfullt, och känna terapeutiskt och befriande i vissa fall. Men tycker jag att man ska spela med bleed, så anser jag att detta ska vara öppet för bägge spelare som spelar romansen, och en underförstådd överenskommelse.
- Varför kan eller vågar inte vissa göra det?
Jag ska återv'nda till det här med att man kanske inte vill hamna i en sexualiserad deltagare i vissa sammanhang. Det ville jag inte som tonårslajvare många gånger, och det finns fortfarande spelsammanhang där jag undviker spel med romantiska eller sexuella bitoner. Det kan röra sig om enskilda spelare, eller vissa grupper.
Det behöver inte ens vara så att spelare jag känner är bättre än spelare jag inte känner. Jag har varit på lajv där jag träffat spelare för första gången, allt funkat från första ögonblicket och jag har kunnat köra en hjärtslitande romans utan att enda gång lägga i bromsen.
Så samtidigt som jag har sagt en massa gånger, "Har man tjejer i gruppen blir kärlekspel lättare" tycker jag att man ska vara -väldigt- försiktig med att måla in en kvinnlig spelaren som sexuellt intresse i spelet. Är man i en hobby dominerad av det andra könet behöver det inte på något sätt vara sexuella trakasserier för att man ska känna sig utsatt sexuellt. Bara lite för mycket om än respektfull, helt innanför linjerna , sexuell uppmärksamhet kan bli asjobbigt.
- Skulle du spela ett rollspel fullt inriktat på kärlek och relationer?
Javisst, ett narrativistisk spel med -bara- det fokuset funkar säkert minikampanjer i, för egen del. Men så fort det blir immersionism dyker andra frågeställningar upp automatisk, i och med att man inte kan rikta de inre spelet 100% åt något håll.
Och jag har varit på lajv som närstan haft rent sånt fokus och de har varit läckra.
- Finns det liknande ämnen och teman som har liknande problem när de ska rollspelas?
Jag väljer att rikta frågan till
"Finns det andra tabun som är jobbiga att spela kring?" Javisst. Men jag tror att få tabun är lika vanliga som de här. Hade vi frågat runt på forumet "Vad tycker du är jättejobbigt att spela kring?" skulle en massa olika frågor dyka upp utifrån olika personliga upplevelser.
Men jag har svårt att hitta något lika svårt och enade tabu. Mobbning kanske?