Nekromanti Vem vågar rollspela kärlek?

[Mogger]

Menar du att det måste finnas regel/system-stöd för att förälskelser ska vara intressanta att spela? Och om så, varför gäller det den drivkraften speciellt?

Nej, det menar jag absolut inte. Jag menar att kärleken måste spela roll i spelet, i berättelsen. Det får inte bli en parentes, för då blir det ju som att rollspela ett toalettbesök.

 

[Xyas]

Menar du att det måste finnas regel/system-stöd för att förälskelser ska vara intressanta att spela? Och om så, varför gäller det den drivkraften speciellt?

Nej, det menar jag absolut inte. Jag menar att kärleken måste spela roll i spelet, i berättelsen. Det får inte bli en parentes, för då blir det ju som att rollspela ett toalettbesök.

Aha, okej.

Spontant känner jag då att det stödet måste ju komma från spelledaren och de andra spelarna. Men att använda sig av ett spelsystem som aktivt stödjer det, Burning Wheel eller Noir (varav jag läst ingedera), som du föreslår är säkerligen ett bra sätt att komma igång om man tycker det är svårt.

 

[wilper]

Jag har följt tråden med intresse, och jag tror att w176 är något på spåren, som jag tidigare sa i vrållådan. Ur mitt personliga perspektiv finns det en del saker som inte passar ihop riktigt, men det är ju en enstaka observation och inte så intressant egentligen.

Men jag känner att det skulle vara kul att dela med mig av en liten anekdot:


För några år sen spelledde jag Höstdimma på SävCon.

Jag och Archin hade satt ihop ett riktigt monster till äventyr. 25 rollpersoner, fem olika sammanvävda handlingar, stenhårda klipp och ickelinjärt berättande.

En bit in på konventet satt jag och väntade i spelsalen, och in kommer fem små flickor; nästa lag som skulle spela. Nu slänger jag mig gärna med begreppet "små flickor", men de här tjejerna gjorde verkligen skäl för namnet. Vanligen är det högstadieelever och äldre som gästar SävCon. Men jag tvivlar på att de här tjejerna hade nått den åldern. Kanske mellanstadie, absolut inte mer än sjuor.

De var iaf väldigt små och försiktiga, och jag fick pausa några gånger för att förklara svåra ord och så. En av dem hade spelat rollspel förr, de andra var nybörjare.

Vi kör igång spelet, det flyter på rätt bra inser jag. Jag är lite mer uppenbar med ledtrådar, det blir att stanna upp några gånger och summera handlingen hittils och repetera vad de nuvarande rollpersonerna har för agenda. Men det flyter på som sagt. Alla har trevligt. Det blir ett lyckligt slut på äventyret.

Efteråt snackar vi om spelet, jag snackar alltid meta med mina spelgrupper på konvent. De hade haft trevligt men tyckte att det var lite klurigt att hänga med. Absolut var det det, äventyret var tänkt för lite mer erfarna rollspelare, det var avslutningen på flera år av Höstdimmaspelande på både SnöKon och SävCon.

Men en sak hade de greppat och gillat starkt. I en av rollpersonsuppsättningarna fanns det ett triangeldrama bland rollpersonerna, i min sedvanligt kortfattade stil förklarat med högst två meningar per rollbeskrivning. De hade zoomat in på det, även de två spelarna som stod utanför relationen hade fattat och följde med stor spänning hur grevinnans man bedrog henne med henns kammarjungfru.

Det var en viktig del av spelet för dem och något som de hade lagt fokus på.

 

[duncan_UBBT]

Det finns sätt som man kan komma runt tabut om man inte kan ignorera det. Jag är inte överdrivet bra på att spela romantiska rollpersoner, men ett sätt som jag vet som gör det lättare är att spela det i hemlighet. En manlig karaktär kan uppvakta en kvinlig karaktär och så länge som den kvinliga karaktären inte öppet bekräftar svärmerierna så behöver inte några "pinsamma" scener uppstå. Dessutom ger det mycket mer djup åt relationen om den aldrig fullt ut bekräftas.

Jag har spelat i en grupp där jag spelade en kvinnlig rollperson och en annan kille spelade en manlig vapenmästare som var förälskad i min karaktär. Detta fungerade faktiskt över förväntan då det aldrig gick längre än ett sött uppvaktande, dels på grund av att det var den nivån min karaktär ville ha det på, och dels på grund av att killens rollperson mer var besatt av min, snarare än älskade henne.

 

[w176]

• 1. Se till att alla i spelgruppen känner sig trygga, i början på spelmötena. Gör vad som gruppen behöver innan spel för att alla ska slappna av ovh bli inställda på spel. Detta kanske innebär pladdra och skratta av sig en halvtimme om off saker.
• 2. Skapa en kultur inom spelgruppen där romanser är okej. Ett första steg kan vara att ha en SLP bli förälskad i rollpersonerna. Eller låta spelarna diskutera relationer när de skapar rollerna.
• 3. När någon spelare som känner sig osäker ger sig in på vatten den är otrygg med, backa upp med signaler som signalerar att det är fiktivt. Spela en romans som är lite over the top, eller ett gammalt gift par, eller en väldigt ridderlig romans eller något sådant. Se till att romansen har något drag som lägger fram att det är fiktivt. Humor kan också vara bra.
• 4. Ge heja på, ge feedback och spel kring romansen offgame och ingame, som medspelare och SL.
• 5. Låt spelarna få bygga upp så mycket/litet spänning de känner sig trygga med. Pusha inte om du inte vet att de inblandade spelarna vill bli pushade.

 

[Xyas]

• 1. Se till att alla i spelgruppen känner sig trygga, i början på spelmötena. Gör vad som gruppen behöver innan spel för att alla ska slappna av ovh bli inställda på spel. Detta kanske innebär pladdra och skratta av sig en halvtimme om off saker.
• 2. Skapa en kultur inom spelgruppen där romanser är okej. Ett första steg kan vara att ha en SLP bli förälskad i rollpersonerna. Eller låta spelarna diskutera relationer när de skapar rollerna.
• 3. När någon spelare som känner sig osäker ger sig in på vatten den är otrygg med, backa upp med signaler som signalerar att det är fiktivt. Spela en romans som är lite over the top, eller ett gammalt gift par, eller en väldigt ridderlig romans eller något sådant. Se till att romansen har något drag som lägger fram att det är fiktivt. Humor kan också vara bra.
• 4. Ge heja på, ge feedback och spel kring romansen offgame och ingame, som medspelare och SL.
• 5. Låt spelarna få bygga upp så mycket/litet spänning de känner sig trygga med. Pusha inte om du inte vet att de inblandade spelarna vill bli pushade.

 

[Mogger]

Men att använda sig av ett spelsystem som aktivt stödjer det, Burning Wheel eller Noir (varav jag läst ingedera), som du föreslår är säkerligen ett bra sätt att komma igång om man tycker det är svårt.

Exakt, det var min poäng. Om det ligger tydligt på bordet framför alla så är det enklare att se och använda. Alla vet om det, och förväntar sig att det kommer att bli betydelsefullt.

 

[Mogger]

• 1. Se till att alla i spelgruppen känner sig trygga, i början på spelmötena. Gör vad som gruppen behöver innan spel för att alla ska slappna av ovh bli inställda på spel. Detta kanske innebär pladdra och skratta av sig en halvtimme om off saker.
• 2. Skapa en kultur inom spelgruppen där romanser är okej. Ett första steg kan vara att ha en SLP bli förälskad i rollpersonerna. Eller låta spelarna diskutera relationer när de skapar rollerna.
• 3. När någon spelare som känner sig osäker ger sig in på vatten den är otrygg med, backa upp med signaler som signalerar att det är fiktivt. Spela en romans som är lite over the top, eller ett gammalt gift par, eller en väldigt ridderlig romans eller något sådant. Se till att romansen har något drag som lägger fram att det är fiktivt. Humor kan också vara bra.
• 4. Ge heja på, ge feedback och spel kring romansen offgame och ingame, som medspelare och SL.
• 5. Låt spelarna få bygga upp så mycket/litet spänning de känner sig trygga med. Pusha inte om du inte vet att de inblandade spelarna vill bli pushade.

 

[w176]

Nej, jag vill ge Solve ett tips på hur man kan lösa det. Och är det bökigt att säga att "min karaktär är förälskad i furstens dotter, trots att han är gift med kungens syster"? Det tycker jag är ett oerhört enkelt sätt att föra in kärlek som en självklar del av spelandet.

Märk väl att jag varken säger att det här är det enda (eller bästa) sättet att göra det på eller ens nämnde ordet mekanik. För mig är det här tekniker, inte regler.

Fast det är tekniker som kräver en viss stans och förhållningsätt både till rollen och spelflödet av spelaren, och inte passa alla spelstilar, eller ens är föreninligt med dem. Det var det jag valde att beslysa.

Att formalisera till klara ståndpunkter, målsättningar, frivkrafter och agendor, som formellt ställs mot varann och formellt ska nå en resolution i och med att vissa förutsättningar har mötts, är lättförenligt med en narrativistisk agenda och en director stance, men svår eller ibland helt oförenligt med en immorsionstisk agenda t.ex.

Karaktärens motivationer kan vara svårgerppara och halvt omedveta, och inte passa att formalisera, och man kan inte säga att karaktärens inre kommer nå en resolution eller stå inför ett intressant val bara för att den formalisering man gjort (regler, tekniker och så vidare) nått den punkt när de borde nå det.

 

[Robert Jonsson]

Fan, vilken härlig upplevelse det där måste varit. Så unga som vågat sig dit och ville spela, och som sen plockade upp den där biten. Awesome!

 

[DeBracy]

- Vem vågar rollspela kärlek? Du? Then share!

2007 var nog året då kärlek i rollspel blev mer av en självklarhet för mig, än bara en liten krydda. Två saker väckte liv i mitt intresse för kärlekshistorier på ett nytt sätt. Jag hade haft med dem i mitt spelande och spelledande innan dess också, men från den kampanjen blev det nog en mer självklar del i spelandet.

Dels var det ett konventsäventyr i början av året, Fallet Schlark på SnöKon. Jag spelade in en liten bifigur för att vi behövde en kontakt som kunde berätta ditt eller datt för oss. Uppenbarligen tänkte alla andra att det var fråga om en romans, så jag fick snällt bara se till att haka på. Och det blev så jääävla fint. Försiktigt, trevande, outtalat.

Dels var det en jättefin liten romans mellan min och w176’s rollperson när vi spelade en kampanj för några år sen.
Vi hade spelat ihop oss bra i gruppen under föregående kampanj så vi var trygga och fick gott om utrymme. Det blev riktigt fint.

Nu tänker jag i princip varje gång jag sätter mig vid spelbordet om det är någon jag ska vara kär i eller dylikt. Känslor är krutet som får awesomekanonen att brisera, och kärlek är en kraftfull sådan. För mig ligger den mycket närmare till hands än hat också för den delen.

- Skulle du spela ett rollspel fullt inriktat på kärlek och relationer?

Ja, absolut.

 

[krank]

- Vem vågar rollspela kärlek? Du? Then share!

Bästa exemplet för mig: Jag spelade Electrocuter, en före detta skummis med fingrarna i alla dåliga pajer i världen (vapen/knarksmuggling, aktier i vapen/porr/tobaksindustri) som på lite äldre dagar bestämt sig för att försöka ändra spår och bli hjälpte istället. Han kommer med i superhjältegruppen Warriors Extreme där han kommer i kontakt med Tempest, en lite äldre superhjältinna som hållit på länge, och egentligen är ganska trött och utbränd och jobbar på kontor men dragits tillbaks till smeten. Tempest är en SLP.

Av någon anledning får jag för mig att låta Electro visa intresse för henne. Jag kan inte utesluta att det i viss mån handlar om en önskan att uppfylla mina egna ouppfyllda behov av kärlek etc genom rollspelet, och att jag hade känslor för SL vid tillfället gjorde inte saken enklare.

Nå, spelledaren går till min förvåning mig till mötes, och under en skogspromenad erkänner plötsligt Tempest att hon gillar Electro, trots att hon inte borde och försökt att inte göra det. Det är en ruskigt cheezy scen och var nog lite styltig, men för mig blev det en riktigt schysst bekräftelse och jag blev glad.

Den här kampanjen har spelats av och till med olika rollpersoner sen tidigt 2000-tal, och det här förhållandet har mognats, prövats och förändrats i större delen av tiden jag varit med i kampanjen nu. Electro har förändrats och växt, och förhållandet mellan honom och Tempest har spelats ut och varit en del av kampanjens vardag. Electro som lite hunsad och osäker även om han också ibland står för sina åsikter, Tempest som en ganska stark men också ganska less kvinna. Det har iaf i mina ögon varit en väldigt ickestereotyp relation, som påminnt mycket om de jag haft i verkligheten. Jag har gillat den, mycket.

- Varför kan eller vågar inte vissa göra det?

Ganska ofta känner jag att stämningen i en spelgrupp inte riktigt håller för att spela kärlek eller ens attraktion utan att det blir grabbflabb av det hela. Det gäller tyvärr ofta spelgrupper där alla är killar - även om den nämnda superhjältekampanjen också är en ren killgrupp. Det låter rätt kasst och som feminist önskar jag att det vore annorlunda - men det verkar som att killar inte tränas i samma sorters relationslekar eller nåt, och på nåt sätt blir det svårt att i en halvgrabbig grupp spela ut något så ömtåligt som kärlekskänslor. Att visa kärlek eller ens inledande attraktion annat än på ett mycket ytligt raggarsätt kräver att man vågar öppna sig, att man vågar vara rejält sårbar. Då gäller det att det finns en viss trygghet i gruppen, eller iaf bland de som är med när man spelar ut kärleksgrejerna.

En bra grej min SL gjorde i superhjältekampanjen var att han ofta körde de känsligaste scenerna mellan Electro och Tempest etc i enrum. Dels gjorde det att risken för grabbflabb minskade till noll, dels kunde han då medvetet eller omedvetet spela på mina känslor för honom när han spelade ut scenerna, vilket gjorde att det för mig blev en rätt tung och känslmässig, ibland nästan erotisk, stämning.

- Skulle du spela ett rollspel fullt inriktat på kärlek
och relationer?

Det tror jag. Jag har spelat Vampire nästan på det sättet; relationer och sånt främst, problemlösning i andra hand.

Det beror iofs lite på vad man menar med "fullt". Jag gillar inte helfokuserade spel; jag tycker om att "bryta av". Att ha varje scen som en kärleksscen tror jag inte funkar. Helst vill jag ha nåt ballt tema som distraherar. Ge mig ett spel om mechapiloter, där kampanjstrukturen fokuserar på individerna, relationer och kärlek, så spelar jag det jättegärna.

- Finns det liknande ämnen och teman som har liknande problem när de ska rollspelas?

Erotik, som motsats till porr då, men det är ju ganska relaterat.

Sen finns det väl alltid grupper som har svårt för specifika saker (jag har läst om grupper som blir illa till mos av kannibalism eller pedofili och sånt). Men det är svårt att hitta något generellt.

 

[Mogger]

Fast det är tekniker som kräver en viss stans och förhållningsätt både till rollen och spelflödet av spelaren, och inte passa alla spelstilar, eller ens är föreninligt med dem. Det var det jag valde att beslysa.

Det är ju självklart. Samma sak gäller för övrigt dina immersionism-tips. De är knappast förenliga med alla spel och alla spelstilar.

Att formalisera till klara ståndpunkter, målsättningar, frivkrafter och agendor, som formellt ställs mot varann och formellt ska nå en resolution i och med att vissa förutsättningar har mötts, är lättförenligt med en narrativistisk agenda och en director stance, men svår eller ibland helt oförenligt med en immorsionstisk agenda t.ex.

Ja det stämmer. Men det är ju bara ett problem som uppstår med vissa spel under vissa förutsättningar så det känns lite fruktlöst att diskutera det generellt.

Karaktärens motivationer kan vara svårgerppara och halvt omedveta, och inte passa att formalisera, och man kan inte säga att karaktärens inre kommer nå en resolution eller stå inför ett intressant val bara för att den formalisering man gjort (regler, tekniker och så vidare) nått den punkt när de borde nå det.

Det stämmer också. Alla spel och spelstilar innebär begränsningar och förutsättningar. Så fort du sätter dig med ett spel så gör du ett val, som spelar roll. Det spelar ingen roll vilket spel du väljer. Så är det alltid. It goes with the territory.

 

[Nässe]

- Vem vågar rollspela kärlek? Du? Then share!

Jag spelade Amy i en Aberant/ SS kampanj för något år sedan. Hon var typ en Modesty Blaise karaktär med förmågan att få folk sexuellt attraherade av henne- hon utnyttjade detta för att manipulera folk- men hon unde inte styra eller stänga av/ stänga på kraften.

Amys stora issue var att hon var avklippt från världen. Alla kärleksrelationer blev direkt ur hennes perspektiv falska och konstlade, hon kunde aldrig veta om den andre verkligen var kär eller bara ett offer för hennes okontrollerbara känslo-krafter. Hon var ensam och längtade efter sann kärlek.

På något plan låg frågan i luften- kommer hon finna kärlek och inlämma sig bland människorna eller skärma av sig och bli ett superhjälte-monster?

I kampanjen hade Amy pojkvännen Ceastus Pax- den mäktigaste novan i världen, en stålmannen hjälte. Ceastus kände till Amys krafter och de båda tvivlade på om hans känslor var sanna eller en effekt av hennes krafter.

Under kampanjens gång träffade Amy Ceastus fiende, greve Orzaiz, en av teragens ledare, faktiskt teragens charmiga frontman. Ceastus är alltså hjältegruppen ledare (som slåss på mänsklighetens sida) och Teragen är en oragnisation som säger att superhjlätarna inte är människor och inte borde följa människors lagar elelr spela med i detta samhälle.

Greven hade manipulativa krafter precis som Amy och de fann varandra. Hon styrde inte honom och inte han henne. Love is in the air. Så Amy befinner sig i en kärlekstriangel där den hyperstarke och ganska våldsamma Ceastus Pax börjar ana att hon vänstrar.

Det hela slutade i ett mycket tydligt dramatiskt val där Amy flydde till Sydamerika med Greven. Hon fann både kärleken och blev mänsklig, samtidigt som hon valde att förena sig med de superhjältar som säger sig vara icke-människor.

Mycket trevligt, och många feta scener som kom ur kärlekskvalen. Väldigt få långa trån-scener, och massa packade aktionscener med feta ljug-försök, övertalning, förförelser mm. Feta, svåra val, där jag hela tiden försökte jobba immersionistiskt- vad känner jag/ Amy? Vad vill jag/ Amy egentligen- och det tog ett par spelpass innan jag insåg att min/ Amys kärlek för Ceastus inte var ren och sann.

Good times!

- Varför kan eller vågar inte vissa göra det?

Vissa kanske inte vill?

Om man har fokus på att lösa spatiala problem i grottor eller vill lösa deckargåtor så har man nog inget intresse av att känna sig pressad eller dragen känslomässigt?

- Skulle du spela ett rollspel fullt inriktat på kärlek
och relationer?

Eh, nej, tror inte det. Tycker att relationerna är det absolut centrala när jag spelar, men det måste vara som en bakgrund till revolverdueller, och svärdsfighter mm.

En stor del av rollspel för mig är att få vara fantastisk- och att då bara spela ut relationer verkar lite grått och beige.

Jag skulle dessutom aktivt ogilla att spela ett samberättarspel fokuserat på kärlek- det låter astråkigt. Har testat lite, och gillade inte det alls.

- Vilka rollspel finns det som redan handlar om det?

Ja, du, som Måns säger- alla spel som har inbyggda personliga dilemman, problem och relationer kommer förr eller senare braka in i kärleksträsket. Solar System, BW, Nior, etc.

- Finns det liknande ämnen och teman som har liknande problem när de ska rollspelas?

Vilka PROBLEM pratar du om egentligen? Inser nu att det är lite luddigt för mig.

/ Nils

 

[Ichabod_UBBT]

- Vem vågar rollspela kärlek? Du? Then share!

Ja, det gör jag. Jag tycker dessutom det är både roligt, intressant och givande. Det har blivit stunder då andra spelare har tyckt det var jobbigt att jag ville ha med "en blödigt kärlekshistoria igen" till min karaktär eller mellan karaktärer när jag spelledat.

Som spelare, ja, utan tvekan försöker jag få in det. De flesta karaktärer jag spelar, män eller kvinnor, har någon form av kärleksrelation eller åtminstone ett intresse. Det är en stark motivation för dem (och mig).

Som spelledare försöker jag få in en "öppning" eller två för de flesta personer, jag lämnar en n.p.c. någonstans som de kan få känslor för om de känner för det. I andra spel har jag byggt in det mer i storyn, med blandat resultat.

- Varför kan eller vågar inte vissa göra det?

Jag tror de flesta i inläggen ovanför förklarat detta ganska bra. För att citera lil'wayne "No Homo".

- Skulle du spela ett rollspel fullt inriktat på kärlek och relationer?

Utan tvekan, med rätt folk. Dock vill jag nog att det ska vara en stark stämning runt omkring, en film som BARA handlar om relationer kan bli lite enformig. Relationerna får ta en stark plats, till och med central, men det får inte vara det ända temat.

- Vilka rollspel finns det som redan handlar om det?

Pendragon, underligt nog, kan jag tycka hade ett ganska bra system för det. Ett system som jag faktiskt snott till Eon i efterhand. Man kan ha olika "passions", tex love eller amor. Detta ger en tydlig regelteknisk fördel av att ha en ingame relation. Intressant nog motiverar det spelare som man annars kanske inte skulle se spela ut en sån relation. "Jag måste spela ut en kärleksrelation så jag kan höja min Love XXX, den kan jag ju använda i strid sen. Sen när man väl börjat spela den, med alla dess komplikationer, så har spelet blivit berikat innan man vet ordet av.

- Finns det liknande ämnen och teman som har liknande problem när de ska rollspelas?

Ja, jag kan faktiskt tycka att riktigt nära vänskap är nästan lika svårt att spela ut bra. Brödra/systraskap som kan bildas i grupper som levt ihop i många år att svåra att bara "hitta på", de behöver spelas fram med långa spelmöten.


Jag kan avsluta med att nämna att den bästa erfarenheten av en kärleksrelation hade jag i spelet Mage : The Awakening för ett antal år sedan. Då min kvinnliga karaktär blev förälskad i en annan spelars manliga karaktär. Jag valde att hålla det lite hemligt, och spela efter det men inte helt uppenbart. Efter ett tag insåg vi båda, in-game, att vi spelade på samma sak och en relation uppenbarade sig mellan karaktärerna. Det var mycket givande, då den ena var en livsmagiker och den andra en dödsmagiker. Manligt och kvinnligt. Yin och Yang. Det var mindre komplicerat att spela än än vi först trodde det skulle bli, blev det obekvämt så anväde vi "hollywood magic" och cencurerade scenen. Spelledaren zoomade ut och spelade lite romantisk musik.

 

[Bunny]

- Vem vågar rollspela kärlek? Du? Then share!

Ja, det gör jag. Matriell vinning eller förlust, likväl som livsviljan, är överskattade drivkrafter. Det är kärlek som fördjupar känslospelet på allvar, och får det som sätts på spel att börja kännas.

- Skulle du spela ett rollspel fullt inriktat på kärlek
och relationer?

Ja.

...

...

Sjukt fattigt inlägg. Jag tar rygg på Måns, Simon och w176. Trevlig tråd!

 

[w176]

- Vem vågar rollspela kärlek? Du? Then share!

Jag vågar, men det har jag sjungit nog om. Så jag ska koncetera mig på back in the days när det inte funkade alls.

Jag var 15 år och på mitt första lajv. Med sig jag en av mina närmsta kompisar under tonåren, Annika. Jag var dottern i en bondefamilje, och hon familjens piga, och vi var i byn på ätte ärenden (utan sagda familj).

Den intrig vi bägge fått var att det var en hirdman, som när han övernattat på gården två nätter, lyckats charma oss båda och göra oss bägge med barn. Denna hirdman hade i trakten den talade öknamnet Bocka-Jon. Spelad av en lite mer erfaren lajvare 2-3 äldre än oss.

Att spela på intrigen funkade inte alls för mig. Så här i efterhand kan jag analysera att det fanns en bunt skäl till det. Det passade inte min kreativa agenda för lajvet, jag var mer inställd på skräck och mystik. Och det funkade inte inlevelsemässigt för jag irriterade mig på rollen direkt, (och sen också på spelaren som blev rätt packad på mjöd).

Samt att jag som 14 årig spelare inte alls ville bli inmålad i en intrig av främst emotionell och sexuell natur med folk jag inte kände ett dugg.

Fast Annika spelade galant på det. Konfronterade han inför ätten på lajvet och sa "Bocka Jon. Jag har suttit på en sten och tänkt... och kommit fram till att du var ett svin." väldigt tankfullt.

När jag vågar och vill spela en romans däremot ska det klicka, det ska klicka och alla fyra (minst) ska vara med på det. Jag, motspelaren, min roll, och motspelarens roll. I ett narriativ historisa räcker det med att det klickar narrativistiskt, i immersion behöver det klicka immersionistiskt (eller, en obesvarad romans kan vara minst lika intressant).

Jag har spelat en del romanser med bleed, när det funnits underliggande attraktioner av något slag och något håll, och gjort det medvetet eller avstyrt det. För att låta riktiga känslor blöda in kan vara väldigt kraftfullt, och känna terapeutiskt och befriande i vissa fall. Men tycker jag att man ska spela med bleed, så anser jag att detta ska vara öppet för bägge spelare som spelar romansen, och en underförstådd överenskommelse.

- Varför kan eller vågar inte vissa göra det?

Jag ska återv'nda till det här med att man kanske inte vill hamna i en sexualiserad deltagare i vissa sammanhang. Det ville jag inte som tonårslajvare många gånger, och det finns fortfarande spelsammanhang där jag undviker spel med romantiska eller sexuella bitoner. Det kan röra sig om enskilda spelare, eller vissa grupper.

Det behöver inte ens vara så att spelare jag känner är bättre än spelare jag inte känner. Jag har varit på lajv där jag träffat spelare för första gången, allt funkat från första ögonblicket och jag har kunnat köra en hjärtslitande romans utan att enda gång lägga i bromsen.

Så samtidigt som jag har sagt en massa gånger, "Har man tjejer i gruppen blir kärlekspel lättare" tycker jag att man ska vara -väldigt- försiktig med att måla in en kvinnlig spelaren som sexuellt intresse i spelet. Är man i en hobby dominerad av det andra könet behöver det inte på något sätt vara sexuella trakasserier för att man ska känna sig utsatt sexuellt. Bara lite för mycket om än respektfull, helt innanför linjerna , sexuell uppmärksamhet kan bli asjobbigt.

- Skulle du spela ett rollspel fullt inriktat på kärlek och relationer?

Javisst, ett narrativistisk spel med -bara- det fokuset funkar säkert minikampanjer i, för egen del. Men så fort det blir immersionism dyker andra frågeställningar upp automatisk, i och med att man inte kan rikta de inre spelet 100% åt något håll.

Och jag har varit på lajv som närstan haft rent sånt fokus och de har varit läckra.

- Finns det liknande ämnen och teman som har liknande problem när de ska rollspelas?

Jag väljer att rikta frågan till

"Finns det andra tabun som är jobbiga att spela kring?" Javisst. Men jag tror att få tabun är lika vanliga som de här. Hade vi frågat runt på forumet "Vad tycker du är jättejobbigt att spela kring?" skulle en massa olika frågor dyka upp utifrån olika personliga upplevelser.

Men jag har svårt att hitta något lika svårt och enade tabu. Mobbning kanske?

 

[Ram]

Vem vågar rollspela kärlek?

Jag vågar, men jag är inte bra på det. Det blir ofta lite för schablonmässigt och irrationellt på ett ocharmigt sätt.

Varför kan eller vågar inte göra det?

Oj. Ingen aning.

Skulle du spela ett rollspel fullt inriktat på kärlek och relationer?

Absolut, en eller några gånger. Sedan är det gammalt och gjort, precis som alltför många smala spel. Jag har dåligt tålamod om än ganska god upptäckaranda.

Edit: Missade relationer tidigare. Det är ett väldigt vitt begrepp. Så mitt nya svar: Ja, om det är bra.

Vilka rollspel finns det som redan handlar om det?

Inga som jag känner till, men som många påpekat så beror det säkert på vilken agenda man har. Man kan säkert abstrahera kärlek till ett antal kärnvärlden och skapa konflikter att rulla om om man är lagd åt det hållet.

Finns det liknande ämnen och teman som har liknande problem när de ska rollspelas?

Nej. Inte för mig. Kärlek är det svåraste. Det är nog lite för personligt för mig.