Nekromanti Verkligheten, rollspel och fantasy

[Basenanji]

Ett intressant svar i en helt annan tråd såg ut så här (angående rollpersoners rätt att vara mäktiga, diskussionen förs mellan Entomophobiac och Rising):

Det blir tråkigt att spöa svartalfer hela tiden, så genom att bli bättre så kan en orch plötsligt bjuda upp till lagom utmaning. Därefter kan du få försöka rå på ett troll, en rese och en... osv. [Rising]

Men blir det inte aningen konstgjort? Hade det varit en trovärdig mekanism hade du alltid kunnat ge dig på både orcher, troll och resar med en viss chans att spöa dem.

Det finns flera personer som jag i verkligheten aldrig skulle ge mig på, men andra jag är rätt säker på att jag kan spöa om jag så skulle vilja. Kanske förändras detta en aning beroende på hur mycket jag tränat - eller i värsta fall hur mycket jag druckit - men knappast på ett så märkbart sätt som Levels, avanceringsslag eller erfarenhetspoäng.

Alla dessa mätare skapar exponentiella förändringar som inte existerar i verkligheten.

Sedan håller jag med om att vissa effekter är rätt roliga, men samtidigt hade nog vem som helst kunnat göra en åtminstone hyffsad maträtt om så länge personen är läskunnig och har en receptbok. [Entomophobiac]

Det jag reagerar på är användandet av ordet(-n) i verkligheten.

För vad innebär det för vår kära hobby när vi refererar till denna? Hobbyn som sådan rör ju faktiskt i första hand något som knappast utspelas i verkligheten?!

Hur bedömer ni kvaliteten på era rollspelsträffar i förhållande till verklighet?

Efter att ha spelat i många år har jag bytt åsikt flera gånger men tycker numera att det oftast är jobbigt när någon påminner om hur ringbrynjor fungerar i verkligheten eller (min favvo!!) huruvida nitläder borde få finnas med i rollspel.

Ibland får jag för mig att rollspel handlar om i huvudsak två saker:

Att få uppleva en saga
Man är delaktig i en saga som man delvis kan interagera med. Som att man får spela Frodo i Sagan om Ringen.
Man behöver inte "fylla ut kostymen" helt, utan delar av ens rollperson är förutbestämda precis som handling, SLP:s, naturlagar etc

Att man får utlopp för känslor och inre tankar
I denna variant innebär rollspelen att man istället ges möjligheten att leva ut tankar, känslor och ideal. Där agerandet i förhållande till yttre faktorer (SLP, Plots, utrustning, mm) i stor grad är avhängigt ett personligt ställningstagande.

Min hypotes innebär att om man tillhör den senare gruppen instämmer man med Entomophobiacs idéer:

Vad som är riktigt i min upplevda verklighet borde också vara det i spelvärlden!

Nu till min fråga:

Vad får detta för konsekvenser för rollspelandet?

/Basenanji, som med tanke på Pridefestivalen (heja alla modiga bögar och flator!) ser ett alltför nedtystat samband:
Mel G->Braveheart->Nitläder->Läderbög->Pridefestival
Välkommen till Sverige, Mel! Vi ses i Tanto!

 

[GrottrolletNaug]

Verklighet, realism och trovärdighet

Verklighet, realism och trovärdighet är tre begrepp som rollspelare och rollspelsmakare konsekvent blandar ihop och förvirrar varandra med.

Vad man försöker säga med dessa tre begrepp är att när man "upplever sagan" - som du så fint beskriver det - så finns det ett krav att händelserna i berättelsen ska följa den inneboende mekaniken som allting styrs efter. Världens "naturlagar" om man så vill. När detta inte uppfylls så blir spelet och historien inkonsekvent, vilket oftast ogillas.

Sedan är det inte riktigt lika viktigt exakt hur dessa lagar ser ut, bara att dom följs.
T.ex. så ska en av dom principerna som Neogames skapade Eon efter vara just "realism". Realism i fantasy känns kanske lite märkligt, men vad dom menar är att Eon ska vara trovärdigt och "så realistiskt som det blir" när man kastar in magi, konstiga varelser och andra raser.


I fallet med levlar i D&D så är väl den stora frågan hur konsekvent det är att bli bättre på någon icke stridsrelaterad färdighet (t.ex. reptvinning) genom att döda monster för att erhålla Exp.
Så antingen så anser att man att detta är ett brott mot världens mekanik (med argumentet att världen ser ut som våran och fungerar som våran således så borde inlärning av färdigheter också fungera som i vår värld).
Eller så accepterar man att i D&D-världen så blir man bättre på reptvinning och heraldik genom att kapa orchhalsar. Då kan man istället fråga sig om inte det är en ganska fånig och tarvlig mekanik att slänga in i en rollspelsvärld och på så sätt ta avstånd ifrån konceptet.


/Naug

 

[Krille]

"För vad innebär det för vår kära hobby när vi refererar till denna? Hobbyn som sådan rör ju faktiskt i första hand något som knappast utspelas i verkligheten?!"

Nja. Det finns verkligheter och verkligheter. Den verkliga verkligheten är den vi lever i normalt, men sen finns spelens respektive verkligheter som alternativ.

Ska jag identifiera mig med den verklighet som finns i spelen - vilket jag ser som ett nödvändigt ont för att jag ska identifiera mig med rollen och miljön som rollen lever i - så krävs ofta någon form av korrespondens till den verkliga verkligheten.

Förmodligen är det en orsak till att jag inte gillar fjantasy längre. Korrespondensen till verkligheten är för liten, så jag kan inte identifiera mig med sådana världar. Eller jag har i alla fall väldigt svårt för det.

Jag vill helt enkelt ha någon form av konsekvens och inre logik i spelvärldarna, och det enklaste sättet jag kan komma på är att imitera verkligheten. Resultatet kanske inte blir världens mest unika spelvärld, men det blir en spelvärld som håller länge och som i sig själv hjälper till med äventyr och uppslag.

 

[Basenanji]

Re: Verklighet, realism och trovärdighet

Ok, det ska tilläggas att trådar i stil med "Realism i rollspel" har funnits och avhandlats på det här forumet i höjd med att Birger Jarl tog över. Min är nog inte speciellt originell på det sättet (vilket borde innebära att jag bara smutsar ner forumet med ointressanta textmassor) men jag tänkte försöka vinkla det lite för att få höra hur responsen blir:

Verklighet, realism och trovärdighet är tre begrepp som rollspelare och rollspelsmakare konsekvent blandar ihop och förvirrar varandra med.

Japp. Håller med. Orkar ej definiera vart och ett. Min standardlösning har varit:
Det behöver inte vara realistiskt men det måste vara logiskt! Jag tror att fler än jag har resonerat ungefär så.

Men.

Det blir i allra högsta grad intressant när du skriver:

Så antingen så anser att man att detta är ett brott mot världens mekanik (med argumentet att världen ser ut som våran och fungerar som våran således så borde inlärning av färdigheter också fungera som i vår värld).
Eller så accepterar man att i D&D-världen så blir man bättre på reptvinning och heraldik genom att kapa orchhalsar. Då kan man istället fråga sig om inte det är en ganska fånig och tarvlig mekanik att slänga in i en rollspelsvärld och på så sätt ta avstånd ifrån konceptet.

Observera att jag har satt dit fetstilen.

Detta är intressant.

D&D är ett spel som utspelar sig i ngn sorts gemensam fantasi/saga/spel, eller hur?
Själva anledningen till att man samlas och spelar spel är väl för att ha kul?
Man kommer uppleva saker som är helt j-a fantastiskt otroliga!! Som att rädda prinsessor och döda drakar, eller liera sig med vampyrer, leta efter teknologiska föremål från 1900-talet som många hundra år senare har fått en annan betydelse (Det heliga Cykeldäcket).

Som jag ser det så har man så många gånger tvingats tänka (undermedvetet): "Shit- det här är verkligen skruvat! Dvärgar som bor i gigantiska grottkomplex?! Herregud med dynamit tar det ju hur lång tid som helst att bygga Hallandsåsen, hur kunde dvärgarna bygga hela Moria?! Nåja strunt samma, det här är ett spel och då får man acceptera att det är så här..."

...att det är anmärkningsvärt att man överhuvudtaget kan störa sig på huruvida reptvinningen förbättras av strider.
Ok, jag har också tjatat om det där och jag kan hålla med om att det är synnerligen ologiskt, men i det stora hela...tja...det VIMLAR ju av ologik hur man än vrider och vänder på det...

Ärligt talat- ett sådant tänk tar fokus från vad jag kom för att göra- ha kul! Istället för att fundera på huruvida det är ett bra eller dåligt system vill jag spela, få ännu mer xp:s, levla, fortsätta skaffa xp:s osv Låter likt dataspelen huh?

Jo, det kan jag hålla med om. Men om det inte är bra, vad får man ut av att försöka åstadkomma det realistiska? Eller av att utesluta sådant som gör spelet ologiskt? Alltså, det här tror jag handlar om helt andra saker än om rollpersonens utveckling. Det här handlar om kärnan i hobbyn. Varför man spelar spel. Och det slutar inte fascinera mig hur rollspel kan bli sysselsättning för människor som verkar vilja leva ett parallellt liv vid sidan av sitt riktiga. Dvs rollspelen blir en sorts RL (Real-Life) i VR (Virtual Reality)...

Jag avstår från att lägga in någon värdering i detta. Bra/Dåligt-diskussioner i det här fallet är i mitt tycke slöseri med tid.
Jag vill vet hur ni resonerar

Vänligen,
Basenanji

 

[Basenanji]

Hädelser (ANT)

Men är inte Västmark...hu vad jag hädar...Fjantasy?


BTW: Kan man köpa Västmark på nätet OCH pröjsa med VISA-kort OCH få det hemskickat? Svar till "Slapp konsument i Stockholm"...hihi. Allvarligt talat så är det dags att jag konsumerar produkter jag skriver om. Snabbt svar uppskattas!

Snacka om att jag har blivit bekväm trettioåring... Suck!

/Basenanji

 

[Krille]

Hädelser

"Men är inte Västmark...hu vad jag hädar...Fjantasy?"

Jupp. Du hädar. Här är bindeln, där är väggen, exekutionsplutonen kommer efter kaffet.

"BTW: Kan man köpa Västmark på nätet OCH pröjsa med VISA-kort OCH få det hemskickat?"

Ja, nej respektive ja. Du borde dock kunna betala det via internetbank. Här står det hur man gör.

 

[Basenanji]

Jag beundrar ditt tålamod med en sån som mig, Krille!

Men här kommer en utveckling av mina tankar, efter att ha läst ditt svar lite närmare.

Ska jag identifiera mig med den verklighet som finns i spelen - vilket jag ser som ett nödvändigt ont för att jag ska identifiera mig med rollen och miljön som rollen lever i - så krävs ofta någon form av korrespondens till den verkliga verkligheten.

Ok, då antar jag att du helst inte bara tar över en karaktär lite snabbt och kommer igång med själva spelandet för att få uppleva äventyret och försöka rädda prinsessan? Du har andra mål med rollspelandet? Om man inte identifierar sig 100% med sin karaktär, vad går man miste om?
Kan det vara så, att det arbete det tar att fullt ut identifiera sig med sin karaktär, stjäl tid från själva spelandet?

Resultatet kanske inte blir världens mest unika spelvärld, men det blir en spelvärld som håller länge och som i sig själv hjälper till med äventyr och uppslag.

Aha! Men jag måste säga att det är lättare att hitta på äventyrsuppslag i en Fjantasy-värld. Där finns ju inga begränsningar liksom...
Läses på Norrköpingsdialekt:
Jäsiken, Olav, det har börja regna rödrandiga troll i badkar över Midgård. He, får till å hämta en trollkarl eller nåt för detta har en aldri sett förut...

Att komma på smarta äventyr i CoC (som jag gillar mycket) är liksom mer begränsade. Där finns ju en alternativ verklighet att referera till:

"Då tar vi bilen till Minneapolis och..."
"Stopp och belägg- bilen finns inte än, den användes först fyra-fem år fram i tiden, ni får nog rida!"

Men skit samma, det viktiga är ju att man har kul.

/Basenanji, som är mycket nöjd med att få höra Krilles åsikter!

 

[Krille]

Hjälpsamma verkligheter

"Ok, då antar jag att du helst inte bara tar över en karaktär lite snabbt och kommer igång med själva spelandet för att få uppleva äventyret och försöka rädda prinsessan?"

Jag tror du massuppfittar mig. En verklighetsnära värld hjälper mig att komma igång snabbt med själva spelandet, så att jag kan få uppleva äventyret och rädda prinsessan.

"Du har andra mål med rollspelandet?"

Jag har rätt många mål med rollspelandet. Att identifiera sig mer rollpersonen är ett, att uppleva häftiga äventyr är ett annat, men ett tredje är att uppleva en annan värld.

Problemet för mig är att en allt för overklig värld är för mig en kuliss. Det är ingen värld. Det är en ursäkt att få in en massa coola specialeffekter. Det ger mig ingen närvaro, och på så sätt kunde det lika gärna vara, eftersom utan närvaron kommer inte rollidentifikationen och inte engagemanget, varvid det häftiga äventyret också uteblir.

"Aha! Men jag måste säga att det är lättare att hitta på äventyrsuppslag i en Fjantasy-värld."

Grejen är att du måste hitta på uppslagen i en fjantasyvärld. I en "dockskåpsvärld" (dvs en detaljerad rollspelsvärld) med inre konsekvens så kommer äventyren av sig själv. Jag behöver inte hitta på några rödrandiga troll i badkar för att få ett häftigt äventyr i Sherwood-skogen. Den onde sheriffens jakt på de laglösa männen i Sherwood utgör en bas som automatiskt ger mig ett äventyr om jag riktar blicken dit.

 

[Basenanji]

Reaklistriskt flum

Jag tror du massuppfittar mig.

Arrgh...!! Jag vill aldrig massuppfitta någon!

En verklighetsnära värld hjälper mig att komma igång snabbt med själva spelandet, så att jag kan få uppleva äventyret och rädda prinsessan.

Vilket innebär nödvändiga kompromisser med spelvärlden och dess utseende?!

En gång skulle jag spela AD&D med mina kompisar + en gäst. Denne gäst var rutinerad och hade spellett ovan nämnda spel länge. Partyt är till största del good-aligned, men en av mina kompisar vill så gärna vara tjuv och neutral evil. Eftersom jag vill att han ska ha kul går jag med på hans förslag, vilket leder till protester från vår Rutinerade Gäst.
"Amen, det går ju inte ju, han passar inte i partyt ju!" osv osv
Här kan jag förstå bådas resonemang, men anledningen till att vi sågs var just att ha kul och få höra vem som var mördaren/rädda prinsessan/etc!

Nu kan man välja att riktigt noggrant hitta en realistisk/logisk lösning/förklaring till hur de här olika personerna ändå kan tänkas samarbeta och ha ett skäl till att hålla ihop. Men det tar tid! Jag har inte den tiden. Inte den orken heller.

Eller så kan man rycka på axlarna med motiveringen att det finns en förklaring men den tar vi en annan gång eller nåt, för nu måste vi försöka smyga oss in i den Mystiska Borgen...

Alltså, ta nu livtag om dig själv och förklara varför dessa olika två sätt att spela på bildar extremer. Har inte detta väldigt mycket med att göra med den grundläggande anledningen till varför man spelar rollspel?

Så här tänker jag också; om man nu har tillgång till en Fjantasy-värld, varför blir det så handikappande att spela med ett dynamiskt förhållande till begrepp som verklighet mm?
Om man redan från början har gått med på att det finns Drakar, Demoner och Advanced?

En lite elak och riktigt dålig pseudo-analys som jag ibland gör när jag spelar med mina vänner är att vi ibland tar revansch i rollspelens värld för sådant de kommer tillkorta med IRL!
Jag vill tex ofta spela en karaktär som har dåliga odds från början, men i slutändan visar sig vara segraren och får folkets jubel! Errhh, pinsamt visar det sig att jag nog IRL kan känna så...men aldrig lyckas få till det som mina rollpersoner får. Alltså kan jag leva ut detta i spelvärlden.
Detta behöver inte vara något ont i sig, utan snarare kan förklara varför rollspel kan ha en socialt/etiskt viktig funktion.

Har detta något att göra med trådens tema? Kanske inte, men ibland får jag för mig att kravet på realism hänger ihop med att man ska kunna känna igen sig (själv) i spelvärlden

Krille, nu börjar jag bli trött, vi hörs! Som sagt, fanfarer för ditt tålamod! Tack för visat intresse!

/Basenanji

 

[Krille]

Re: Reaklistriskt flum

"Vilket innebär nödvändiga kompromisser med spelvärlden och dess utseende?!"

Kompromisser är alltid nödvändiga. Om jag måste kompromissa så kompromissar jag hellre bort badkar med röda troll än närvarokänslan, hur häftiga trollen än är.

"Eller så kan man rycka på axlarna med motiveringen att det finns en förklaring men den tar vi en annan gång eller nåt, för nu måste vi försöka smyga oss in i den Mystiska Borgen..."

Vad ska vi in dit och göra?

Som sagt var, det häftiga äventyret är bara en av de tre stora anledningarna. Om jag inte har ett skäl att ge mig in i borgen så kommer jag inte att uppleva ett häftigt äventyr. Jag kommer möjligen att genomlida ett "häftigt äventyr". Jag skulle helt enkelt inte ha kul.

Jag vill inte slänga mig in i ett häftigt äventyr. Jag vill sugas in. För min del inträffar det när det är lika naturligt för mig som för min rollperson att ge sig in i den Mystiska Borgen. Detta inträffar för min del inte första spelkvällen. Inte andra heller. Det inträffar efter en hel kampanj, då min rollperson Rupert har fått ta kungen av Ruritaniens plats, eftersom kungen har försvunnit och hertigen av Streslau, kungens bror, misstänks för dådet. En hel kampanj senare, när Rupert förälskat sig i den vackra prinsessan Flavia och det äntligen har visat sig att den riktige kungen sitter fängslad i Streslaus borg, först då känns det som att det är dags att ge sig in i den Mystiska Borgen.

Fram till dess är Borgen mest en ursäkt för att slå en massa slag för Smyga. Men har man kommit så långt att borgen är det Naturliga Valet för rollpersonen så är det ett Häftigt Äventyr. Då är det personligt. Då är det en uppgörelse klinga mot klinga, inte tärning mot tärning. Och det trevligaste av allt, jag behöver inte längre ta till en massa röda troll i badkar för att göra det häftigt. Ge mig en värja och en ärkeskurk, bara!

"Hertig! Nu kommer du inte undan dina nesliga illdåd längre! Möt min klinga som en man, om du tror dig vara en!" Jag lyfte värjspetsen och pekade den mot hertigens strupe, tvärs över salen.
"Ser man på, ers så kallade majestät! Det är äntligen dags att avsluta den här löjliga charadern, eller hur?" Hertigen ryckte åt sig en värja och flög på mig.

I det läget är närvaron på total, spänningen maximal, fantasin sprudlande och stämningen på topp. Vad sjutton ska jag med röda troll i badkar till?

"Kanske inte, men ibland får jag för mig att kravet på realism hänger ihop med att man ska kunna känna igen sig"

Exakt.

Ja, jag tog bort parentesen med "själv" i, eftersom det fram till dess var exakt vad som jag eftersökte. När jag känner igen mig kan jag få närvarokänsla. Då kan jag bli min rollperson. När jag blir min rollperson så kan jag leva i den världen. När jag lever i den världen så kan jag uppleva häftiga äventyr i den.

Men kravet för min det är att jag känner igen mig. Röda troll i badkar får mig mest att undra vad äventyrskonstruktören röker.

 

[Quan'talis]

Min spontana åsikt som jag kanske kan utveckla lite mera när/om jag vaknar i morgon:

Jag kräver inte att ett spel ska hålla sig så nära "verkligheten" som möjligt, men om jag får välja ser jag helst att man försöker i alla fall. Som jag ser det krävs det ofta ganska lite ansträngning för att se hur någonting i spelvärlden skulle kunna fungera om det fanns i verkligheten.

(ibland kan det till och med vara lättare – om man som spelledare ska förbereda, till exempel, ett äventyr i en stad i en någotsånär medeltidsliknande spelvärld kan det vara lättare att se på liknande stad under någon motsvarande period i verkligheten än att hitta på allting själv och få det att hänga ihop)

Så länge det inte blir märkbart svårare att hålla sig i något slags konsekvent förhållande till verkligheten ser jag faktiskt ingen orsak att låta bli.

JPS

 

[GrottrolletNaug]

Kuligare än kulast

"Detta är intressant.

D&D är ett spel som utspelar sig i ngn sorts gemensam fantasi/saga/spel, eller hur?
Själva anledningen till att man samlas och spelar spel är väl för att ha kul?"

Självfallet! Jag skulle inte spela rollspel med någon annan premiss, men generellt sätt så brukar folk i slutändan inte ha särskilt kul i antingen
1) en inkonsekvent värld
2) en värld som dom inte tycker om


"o, det kan jag hålla med om. Men om det inte är bra, vad får man ut av att försöka åstadkomma det realistiska? Eller av att utesluta sådant som gör spelet ologiskt?"

Min uppfattning är att större delen av rollspelarna (inte alla, märk väl) vill ha konsekvens i sin spelvärld. Är världen ologisk så är den även inkonsekvent.



"Som att rädda prinsessor och döda drakar, eller liera sig med vampyrer, leta efter teknologiska föremål från 1900-talet som många hundra år senare har fått en annan betydelse (Det heliga Cykeldäcket).

Som jag ser det så har man så många gånger tvingats tänka (undermedvetet): "Shit- det här är verkligen skruvat! Dvärgar som bor i gigantiska grottkomplex?! Herregud med dynamit tar det ju hur lång tid som helst att bygga Hallandsåsen, hur kunde dvärgarna bygga hela Moria?! Nåja strunt samma, det här är ett spel och då får man acceptera att det är så här..."


Alla dom exemplen du tar upp kan säkerligen motiveras på ett konsekvent och - för världen - logiskt sätt.
Vampyrer är mäktiga, så dom kan man liera sig med. Dvärgarna använde naturligtvis inte dynamit, dom använde dvärgamagi, osv.
Att man blir bättre på reptvinning genom att kapa orchhalsar är helt enkelt inte konsekvent. Innebär det att den bästa reptvinnaren automagiskt måste vara dödsbra på att grottkräla och döda monster?
Det är helt enkelt inte en värld jag känner mig lockad till att spela i, oavsett huruvida dom har motiverat regelmekaniken eller ej.


"Jo, det kan jag hålla med om. Men om det inte är bra, vad får man ut av att försöka åstadkomma det realistiska? Eller av att utesluta sådant som gör spelet ologiskt? Alltså, det här tror jag handlar om helt andra saker än om rollpersonens utveckling. Det här handlar om kärnan i hobbyn. Varför man spelar spel. Och det slutar inte fascinera mig hur rollspel kan bli sysselsättning för människor som verkar vilja leva ett parallellt liv vid sidan av sitt riktiga. Dvs rollspelen blir en sorts RL (Real-Life) i VR (Virtual Reality)..."


Försöker man göra sin värld "realistisk" och logisk så försöker man göra den trovärdig och konsekvent. I min ringa åsikt så har man ingenting att förlora på detta, utan snarare så får man en mer lättförstådd värld där läsarna på ett enklare sätt kan förstå hur olika delar hänger ihop. Dessutom så finns det inga klantiga missar att reta sig på.


Jag spelar rollspel för att dels:
Få spela spel. Tärningar/slump gör alltid saker och ting oförutsägbara vilket är olidligt spännande
Få spela en roll. Jag är mycket förtjust att få rollgestalta och jag är ännu mer förtjust när mitt rollgestaltande lyckas och blir bra.
Att få ta del av en historia. Att få ta del och hjälpa till att bygga SLs historia är också högst njutningsbart för mig. Folk har alltid tyckt om historier.

Angående parallella liv vid sidan om sitt riktiga.
Det är inte riktigt som ett annat liv utan det är mer som en tillflyktsort. Eskapism är ett mycket talande ord som passar utmärkt i sammanhanget. När jag spelar Jesana 17 år från Consaber en gång varannan fredag så gör jag det dels för att få uppleva någonting annat än Uppsala.
Det är ungefär som folk läser böcker och är "inne i boken". Dom lever sig in på ett så fullständigt sätt så att dom glömmer bort omvärlden, endast historien i boken är deras värld just då.
Samma fenomen med rollspelare som är "inne i sin karaktär". Dom får för en stund glömma bort den andra tillvaron och hänge sig helt åt nånting helt annat.
Inte ett särskilt ovanligt koncept egentligen, det händer varje gång vi dagdrömmer.


/Naug, som inte tänker vara så djärv att anse att han har rätt men däremot vet att han har kul.

 

[ripperdoc]

Ett par anledningar Ars Magica ger att spela nära verkligheten (i detta fallet en version av medeltida Europa):


Why Mythic Europe?
Most fantasy games start with the premise that the game
world is in some way similar to our own history. Ars Magica
goes farther by setting the game squarely within that milieu.
There are several advantages to doing so.
• Familiarity: Most people have some idea of what life was
like in medieval Europe. The more they already know, the
less you will have to teach them.
• Detail: Thousands of years of history and legend create a
more lush game background than the most dedicated storyguide
can hope to invent.
• Background: An unbelievable wealth of resources for
game detail, from court fashions to political plots to exotic
legends, is available for free at your local library.
• Verisimilitude: It is a constant struggle to make stories
seem as real as possible. A setting based on history is full
of real people, real places, and real events whose outcomes
have direct impact on the world.
• Color: Reality can be stranger than fiction. You will find
Mythic Europe to be as exotic a fantasy setting as you
have ever read.


Det, samman med det bland annat Krille påpekat, gör att jag alla gånger väljer trovärdiga rollspel, och om inte annat, gör dem trovärdiga. Likaväl som att jag tycker att Dungeons & Dragons The Movie är kass och Sagan om Ringen mycket välgjord.

/RipperDoc

 

[Vindhand]

Det finns vissa hål i den motiveringen IMHO (vilket också är en av grunderna till att jag föredrar påhittade världar).

• Familiarity: Most people have some idea of what life was
like in medieval Europe. The more they already know, the
less you will have to teach them.

Problemet är nog att den idé folk har om hur livet var i det medeltida europa oftast är högst individuell (för att inte tala om felaktig). Ju mer de tror sig veta desto mer måste man avlära dem.

• Detail: Thousands of years of history and legend create a
more lush game background than the most dedicated storyguide
can hope to invent.

En bakgrund man ändå måste plocka och sålla i för att hitta sådant som passar. Då kan man lika gärna plundra den på idéer till den påhittade världen.

• Background: An unbelievable wealth of resources for
game detail, from court fashions to political plots to exotic
legends, is available for free at your local library.

Till skillnad från en påhittad värld där man har allt tillgängligt i spelböckerna eller i sitt eget huvud. Jag personligen föredrar att ha friheten att plocka saker ur luften utan att detta på något sätt blir "inkorrekt".

• Verisimilitude: It is a constant struggle to make stories
seem as real as possible. A setting based on history is full
of real people, real places, and real events whose outcomes
have direct impact on the world.

Vilket IME innebär att spelmötet blir fyllt av verkliga gräl om "vad som egentligen hände".

• Color: Reality can be stranger than fiction. You will find
Mythic Europe to be as exotic a fantasy setting as you
have ever read.

Återigen är sådant minst lika lätt att norpa till en påhittad setting som att få in det i en "verklig" sådan.

 

[entomophobiac]

I denna variant innebär rollspelen att man istället ges möjligheten att leva ut tankar, känslor och ideal. Där agerandet i förhållande till yttre faktorer (SLP, Plots, utrustning, mm) i stor grad är avhängigt ett personligt ställningstagande.

Frågeställningen i ursprungsinläggen rörde nog framförallt om erfarenhetsmotorer var konstlade eller inte, och varför de fanns där i den form de gör, men jag förstår vad du menar (som tur är).

Jag tror jag kan gå med på den här mallen, men jag har inte riktigt granskat den i fogarna.

Mina referenser till "verkligheten" försöker bara exemplifiera det jag finner onaturligt i spels belöningsmekanismer. Så därför stämmer det nog att det handlar mer om känslor och impulser än om begränsningar i form av siffror. För de senare tycker jag bara stör det hela.

Vill du döda en drake som terroriserar din hemby så måste du kunna göra det, tycker jag. Det ska inte vara hopplöst bara för att draken har Challenge Rating 21 och din grupp bara Level 2.

Kan du hitta på en bra lösning så ska det vara fullt möjligt. Kanske genom att bygga ihop världens största arbalest och skjuta ned draken från himlen med en pil gjord av en ekstock. Och varför? Jo, för att inom ramen av vad som inträffar så är detta trovärdigt. Du skulle inte stanna till och fundera om du verkligen har tillräcklig erfarenhet för att klara detta och sedan besluta dig för att sticka därifrån. Som riktig hjälte skulle du försöka,och nästan garanterat lyckas om du följer hjältarnas tradition. Men i system av det slaget är det praktiskt taget omöjligt, om du inte hittar på ett sätt att överleva en eldkvast som gör [stor hög]t6 i skada, eller lyckas konstruera ett vapen som kan göra så offantlig skada att alla 700 hit points försvinner i en stöt. För annars är det kört - om inte din spelledare tummar på reglerna till att börja med.

Så jag tycker nog att du ska ha möjligheterna att göra vad som faller dig in utefter dina egna initiativ. Men jag tror egentligen det handlar mer om regler kontra spelvärld än om verklighet/realism/trovärdighet. Min definition på de tre skulle vara som följer:

Verklighet: Finns bara en enda - vår egen. Titta ut genom fönstret så får du syn på den. Antagligen vet ni alla vad som försiggår därute, även om vissa har olika syn på varför. (Religion, filosofi etc.)

Realism: Att någonting är som verkligheten. Reellt. Att det följer samma mallar som verkligheten. Egentligen tycker inte jag rollspel kan göra detta, för oavsett vad så tummar regler på någonting i vår verklighet.

Trovärdighet: Det som rollspel KAN uppnå. Att det känns trovärdigt efter sina egna normer - efter sina egna konstruerade ramar. Jag tycker till exempel att det vore trovärdigt att döda en drake med ett hemkokt arbalest. Jag tycker det är trovärdigt med robotar i Mutant: Undergångens Arvtagare - för det är så det ska fungera. Det känns inte konstlat för min del. Då är det trovärdigt - och detta är något av det viktigaste ett spel kan uppnå, i min mening.

 

[Krille]

"Problemet är nog att den idé folk har om hur livet var i det medeltida europa oftast är högst individuell (för att inte tala om felaktig)."

Hur är det då inte med en påhittad bakgrund inspirerad av ovanstående? Det torde ju vara ännu värre.

"Jag personligen föredrar att ha friheten att plocka saker ur luften utan att detta på något sätt blir "inkorrekt"."

Då gör man en Västmark - släng in något som definitivt är fel i den verkliga bakgrunden, till exempel ytterligare en ö utanför den franska kusten, som tydlig pekare på att det är tillåtet att göra inkorrekta saker.

 

[entomophobiac]

Re: Verkligheten, rollspel och fantasy (OT)

Då gör man en Västmark

Indoctrination by repetition

 

[Krille]

Sssh! [NT]

'Nuff said!

 

[Basenanji]

Jag hoppas inledningsvis att du inte tog illa upp för att jag citerade dig eller känner dig helt felciterad. Isåfall passar jag på att be om ursäkt. Jag fann det intressant att plocka ut något som jag tror ändå är värt att diskutera.

Kan du hitta på en bra lösning så ska det vara fullt möjligt. Kanske genom att bygga ihop världens största arbalest och skjuta ned draken från himlen med en pil gjord av en ekstock. Och varför? Jo, för att inom ramen av vad som inträffar så är detta trovärdigt. Du skulle inte stanna till och fundera om du verkligen har tillräcklig erfarenhet för att klara detta och sedan besluta dig för att sticka därifrån. Som riktig hjälte skulle du försöka,och nästan garanterat lyckas om du följer hjältarnas tradition. Men i system av det slaget är det praktiskt taget omöjligt, om du inte hittar på ett sätt att överleva en eldkvast som gör [stor hög]t6 i skada, eller lyckas konstruera ett vapen som kan göra så offantlig skada att alla 700 hit points försvinner i en stöt. För annars är det kört - om inte din spelledare tummar på reglerna till att börja med.

Bra med ovanstående tycker jag är när "...allt är möjligt..."-känslan är närvarande. Alltså ska vem som helst kunna döda en drake, om man har ofantligt med tur kanske man får till det! Sedan tycker jag å andra sidan att det inte är helt fel att krasst konstatera att man nog inte överlever en strid med en drake tack vare att man ser förhållandet mellan hög skada (av eldkvast) och få hitpoints (som rp har i början av en kampanj).

En gång blev min kompis som SL:ade AD&D supersur på mig för att jag tog hänsyn till hur mycket varje vapen gjorde i skada, när jag skulle välja vilket vapen min cleric skulle ha.
"Det skulle du aldrig kunna göra i verkligheten!" var hans kommentar, vilket äger sin riktighet. Jag skulle aldrig kunna se på en värja och ett armborst och avgöra vilket som var det mest kraftfulla vapnet.
Min tanke, just då, var att en del av rollspelandet var att göra ett smart val beträffande vapen. Om jag tog något som passade min roll skulle det kunna bli begränsande för vad min karaktär skulle klara av! Alltså begränsande av hur kul jag skulle kunna ha...

Jag märker att en majoritet av de som svarat på mitt inlägg hellre rollspelar än rollspelar !

Håller man stenhårt på detta, att man ska spela en roll och vad den rollen nog förväntas göra etc riskerar man att kvalitén på spelmötet sjunker drastiskt...

Åtminstone för en sådan som mig. Det var inget kul att välja ett vapen bara för att det skulle passa min cleric. Jag hade hellre frångått det realistiska/trovärdiga/bla bla bläh till förmån för att känna att jag hade ett bra vapen. Denna aspekt tycker jag mig vara ensam om att framhålla!

Det handlar förstås, som så många gånger förr, om en balansgång. Och jag tycker också om att spela en roll, det är kul att leva sig in i andras öden mm mm.

Sedan håller jag med om dina definitioner av De Heliga Tre och rekommenderar alla att läsa dem.

Vänligen,
Basenanji

 

[entomophobiac]

Jag hoppas inledningsvis att du inte tog illa upp för att jag citerade dig eller känner dig helt felciterad.

Inga problem, och ingen uppenbar felcitation


Håller man stenhårt på detta, att man ska spela en roll och vad den rollen nog förväntas göra etc riskerar man att kvalitén på spelmötet sjunker drastiskt.

Nja. Jag tycker kvaliteten blir bättre ju mer spelarna runt bordet påminner om sina rollpersoner. Om jag kan identifiera mig med namnet Rassk Hårdnäve och inte spelaren Jonas så blir det mycket roligare än om Jonas själv skulle lysa igenom.

Man behöver egentligen inte tänka så mycket på vad rollen förväntas göra som vad man själv tycker rollen bör göra, eller hur rollen bör resonera. Finner man till exempel att rollen antagligen skulle springa ut genom dörren och fly när någon drar kniv så gör man det - utan några utanförvarande kommentarer från andra spelare. För det är när man kommer till det gamla vanliga hackandet (näe, jag tror inte din karaktär skulle göra sådär!) som det blir tråkigt. Inte när folk agerar efter vad de anser vara rollpersonens sätt att vara.

Analysera kan man göra efteråt, när det är dags för Xp-utdelning. (Om spelet har någon sådan för bästa rollspel, annars kan man diskutera i alla fall!)