Victoria Greve: Jag saknar tiden när fantasy var skamligt

[Henke]

Victoria Greve skriver om kommande "Sagan om Ringen TV-serien", men jag reagerade på inledningen av artikeln:
"Som fjortonåring träffade jag (som jag minns utan mina föräldrars vetskap) min första rollspelsgrupp som jag lärt känna över internet. Vi hjälptes åt att mörklägga ett pojkrum genom att baxa upp en madrass för fönstret innan vi tillbringade timmar med att spela ”Dungeons and dragons”.

(Resten av artikeln är olyckligtvis bakom betalvägg så vet inte hur mycket mer det skrivs om rollspel)

Jag saknar tiden när fantasy var skamligt | Victoria Greve

KRÖNIKA. Det som en gång varit ett särintresse för nördar har blivit allmängods – och strömningstjänsternas hopp.

www.svd.se

 

[Rymdhamster]

Ingen betalvägg för mig, av någon anledning (och nej, jag prenumerar inte).

Men vilket totalt intetsägande krönika. Lite konstaterande om att rollspel var något man smög lite med förr i tiden. Att GoT satte stopp för det och att "fantasy" inte längre är en obskyr subkultur för nördar. Att det nu plöjs in ofantliga mängder pengar i fantasyserier (468 mijoner dollars för RoP jämfört med 90 miljoner dollars för sista säsongen av GoT).

Victoria verkar mest ifrågsätta om allmänheten är intresserad, drömmer sig tillbaka till ungdommen och verkar uppvisa en viss bitterhet över att inte ha fått gå med i tolkiensällskapet.

Inga argument. Inte ens några starka åsikter...

 

[Rymdhamster]

Å andra sidan är väl kanske just det syftet med en krönika i en tidning: inte en plats för att hett debattera, utan snarare ett rum för lite drömskt filosoferande om samtiden.

 

[EvilSpook]

Att en 14-åring efter millenieskiftet skulle skämmas för nörderier som utövats av 100,000-tals i över 25 år vid den tidpunkten låter intressant.
Vet vi om hon växte upp inom livets ord t.ex.? Eller har jag bara förutfattade meningar?

//EvilSpook

 

[Rymdhamster]

I gymnasiet, kring sekelskiftet så hade vi en sån där valbar kurs i just fantasy. Inklusive en egen lärobok med utdrag från diverse fantasyromaner...

Så obskyrt var det =D

 

[Theo]

Mainstream-genombrottet var väl snarare, jag vet inte, Ringen-filmerna? Inte senare i alla fall.

 

[Genesis]

Fantasylitteratur är väl fortfarande nördigt, eller? Game of Thrones är inte nördigt, men Sången om is och eld är nördig. Precis som att Marvel-filmer är mittfåran, men Marvel-serietidningar är nördigt? Det är väl mest att Amerikanska stotbudgetfilmer såklart är masskultur, vilket knappast är överraskande.

 

[Rymdhamster]

Mainstream-genombrottet var väl snarare, jag vet inte, Ringen-filmerna? Inte senare i alla fall.

Lär ju vara väldigt personlig beroende på cirklarna man befinner sig i. Men det går ju att få reda på hur många som sett på GoT (Via laglig streamingtjänst i alla fall). Går det att få tag på hur många som gick och såg Ringen-filmerna?

Fantasylitteratur är väl fortfarande nördigt, eller? Game of Thrones är inte nördigt, men Sången om is och eld är nördig. Precis som att Marvel-filmer är mittfåran, men Marvel-serietidningar är nördigt? Det är väl mest att Amerikanska stotbudgetfilmer såklart är masskultur, vilket knappast är överraskande.

Men det är ju inte fantasyliteraturen hon beklagar sig över, utan över fantasy.

Rock'n'roll är ju fortfarande rätt mainstream, även om kasettband inte är det =D

 

[Svarte Faraonen]

Men det är ju inte fantasyliteraturen hon beklagar sig över, utan över fantasy.

Rock'n'roll är ju fortfarande rätt mainstream, även om kasettband inte är det =D

Man kan väl visserligen vara nostalgisk för en tid när fantasyintresset innebar konsumtion av obskyra lågbudgetgrejer snarare än filmer och TV-serier som affischeras på varenda busshållplats?

 

[Dilandau]

Jag tror det handlar om en gradvis utveckling över tid, och att det genom åren funnits flera händelser som sakta mainstreamifierat fantasy i Sverige.

Bara lite random exempel utan djupare eftertanke eller ordning:

* Ohlmarks översättnign av Sagan om Ringen.
* Sagan om ringen-radioteatern
* Conan the Barbarian-filmen
* Rollspelen på 80-talet
* Harry Potter
* Fantasyboomen på 90-talet (Eddings, Jordan m.fl.)
* Sagan om ringen-filmerna.
* Game of Thrones
* Deltas sf-utgivning
* Astrid Lindgren-fiilmatiseringarna av Ronja och Lejonhjärta och Mio min Mio.

Beroende på hur gammal man är så upplever man att olika saker som ”när fantasy blev mainstream”.

 

[Rymdhamster]

Man kan väl visserligen vara nostalgisk för en tid när fantasyintresset innebar konsumtion av obskyra lågbudgetgrejer snarare än filmer och TV-serier som affischeras på varenda busshållplats?

Jag vill minnas de stora affisherna som annonserade Willow i tunnelbanan 1988 =)

(Edit: eller om det tog ett par år för dem att leta sig fram till Sverige)

 

[Svarte Faraonen]

Jag vill minnas de stora affisherna som annonserade Willow i tunnelbanan 1988 =)

(Edit: eller om det tog ett par år för dem att leta sig fram till Sverige)

Ja, men om man är yngre – jag uppfattar att skribenten är i min ålder, eller några år yngre – så tror jag att man upplevde mer av en fantasy-dipp under 90-talet.

 

[Franz]

Ja, jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Det är ju hennes högst personliga upplevelse och den varken vill eller kan jag ta ifrån henne. Men jag kan inte påstå att jag känner igen mig på något sätt.

För mig personligen har fantasy aldrig varit hemligt eller hysch hysch. När jag var tonåring tyckte jag att såväl fantasy som sci fi var awesome och att alla som inte tyckte det var idioter så vem bryr sig om dom?

Jag har ju hört lite här och där om folk som vill att fantasy ska kännas som det kändes när de var unga. Det finns ju till och med individer här på forumet som aktivt önskar att det ska gå dåligt för den fantasy som nu släpps. Jag har väldigt svårt att förstå detta. Om vi bortser från de som vill att fantasyserier ska gå i stöpet på grund av att serien inte rimmar med deras politiska övertygelse (och jag menar verkligen bortse från det, snälla börja inte diskutera det, snälla rara söta) så torde det handla om att man vill åt samma känsla i fantasyn som man hade när man tog sig an den när man var ung. Men jag tror att det inte skulle kännas så även om det knappt fanns någon fantasy och även om man skulle behöva dölja sitt fantasyintag för omgivningen.

För mig är skillnaden snarare att jag när jag var ung kunde hänge mig åt exempelvis en fantasybok eller ett seriealbum eller att skriva ett rollspelsäventyr och under tiden jag gjorde det var detta det mest viktiga i hela världen. Nu finns det så mycket andra saker som är viktigare: Äktenskap, barn, jobb, räkningar, renovering, ta hand om föräldrar etc. Med allt detta kommer fantasy aldrig att kännas lika viktigt som det en gång var.

 

[Rymdhamster]

Ja, men om man är yngre – jag uppfattar att skribenten är i min ålder, eller några år yngre – så tror jag att man upplevde mer av en fantasy-dipp under 90-talet.

Sure, men det är väl bara ännu större orsak att hålla med henne om att fantasy inte var mainstream utan mer obskyr?

 

[Svarte Faraonen]

Jag tänker att det inte bara handlar om att man vill att fantasyn ska vara som när man var ung – så behöver det inte nödvändigtvis vara. Det jag snarare tror man sörjer är förlusten av en gemenskap. När det man gillade var obskyrt var det något magiskt och spännande med att hitta någon som gillade samma sak som en själv. Hela vänskaper kunde börja på det sättet. Nuförtiden är det inte ovanligt att hitta folk som gillar fantasyserier, men att de gillas av fler personer innebär kanske också att man inte har lika mycket gemensamt med alla fans? Tidigare kunde man ju tänka sig att det grävdes en viss grad av insnöning och ointresse för det konventionella för att hänge sig åt fantasy, nu inte lika mycket. Man hade ett lackmustest för att hitta folk som var intresserade av "det udda" – men nu ger det för många falska positiva svar.

 

[Genesis]

Jag tänker att det inte bara handlar om att man vill att fantasyn ska vara som när man var ung – så behöver det inte nödvändigtvis vara. Det jag snarare tror man sörjer är förlusten av en gemenskap. När det man gillade var obskyrt var det något magiskt och spännande med att hitta någon som gillade samma sak som en själv. Hela vänskaper kunde börja på det sättet. Nuförtiden är det inte ovanligt att hitta folk som gillar fantasyserier, men att de gillas av fler personer innebär kanske också att man inte har lika mycket gemensamt med alla fans? Tidigare kunde man ju tänka sig att det grävdes en viss grad av insnöning och ointresse för det konventionella för att hänge sig åt fantasy, nu inte lika mycket. Man hade ett lackmustest för att hitta folk som var intresserade av "det udda" – men nu ger det för många falska positiva svar.

Jag känner ju ironiskt samma sak med ickefantasy. När jag träffar en rollspelare som gillar rollspel som inte är fantasy eller scifi utan bara vanliga jävla människor, då klickar vi ofta, för det är udda och utanför mainstream och antagligen har vi en del annat rollspelsmässigt gemensamt. Den stora massan gillar fantasy och scifi, men vi har ett nördigt särintresse.

 

[Bifur]

Jag tänker att det inte bara handlar om att man vill att fantasyn ska vara som när man var ung – så behöver det inte nödvändigtvis vara. Det jag snarare tror man sörjer är förlusten av en gemenskap. När det man gillade var obskyrt var det något magiskt och spännande med att hitta någon som gillade samma sak som en själv. Hela vänskaper kunde börja på det sättet. Nuförtiden är det inte ovanligt att hitta folk som gillar fantasyserier, men att de gillas av fler personer innebär kanske också att man inte har lika mycket gemensamt med alla fans? Tidigare kunde man ju tänka sig att det grävdes en viss grad av insnöning och ointresse för det konventionella för att hänge sig åt fantasy, nu inte lika mycket. Man hade ett lackmustest för att hitta folk som var intresserade av "det udda" – men nu ger det för många falska positiva svar.

Så tänker jag nog med. För övrigt verkar hon vara född runt 1986 så nog kan hon ha hunnit uppleva att fantasy-intresset var något smalt.

 

[Franz]

Jag känner ju ironiskt samma sak med ickefantasy. När jag träffar en rollspelare som gillar rollspel som inte är fantasy eller scifi utan bara vanliga jävla människor, då klickar vi ofta, för det är udda och utanför mainstream och antagligen har vi en del annat rollspelsmässigt gemensamt.

Intressant, jag har aldrig haft det så. När jag har pratat med folk som gillar rollspel, fantasy och sci fi har jag lika ofta gillat dom som tyckt de varit helt hopplösa. Jag klickar oftare med folk som är lättpratade, har humor och delar mina värderingar.

 

[entomophobiac]

Bland det roligaste jag gjort på åratal - innan pandemin satte paus - var att åka på fandomkongresser och ha starka åsikter tillsammans med andra nördar. Skräck, scifi, fantasy, böcker, film, spel, serier; egentligen är det knappt vikigt vad som är ditt nörderi i det sammanhanget. Men det fångar verkligen den där magin som bara kan uppstå när människor från vitt skilda delar av livet sätter sig ned och inser att de har ett starkt intresse gemensamt. Absolut en hel del "du har fel", men faktiskt mycket mer "shit vilket coolt perspektiv" eller "det hade jag inte tänkt på". Någon är trots allt alltid mest nörd.

Kanske är det förlusten av den där känslan, och att di andra lär känna en mellanmjölksvariant av mitt nörderi, som leder till artikelskribentens saknad?

För min egna del tycker jag helt enkelt att den fantasy som blir mainstream just nu är urtråkig. Så jag får mest sitta på min höga häst och le, samt säga de där magiska orden som alla tänker. "Sådär är det inte i boken..."

 

[Svarte Faraonen]

Så tänker jag nog mer. För övrigt verkar hon vara född runt 1986 så nog kan hon ha hunnit uppleva att fantasy-intresset var något smalt.

Samma år som jag, alltså, och jag minns väl inget översvallande fantasyintresse när jag växte upp.