Troligen är det exakt så det gått till.Det här kändes som en artikel där redaktionen typ sagt: "Vi måste skriva nåt om alla de där fantasyserierna kommer nu, hörru Vickan, du är ju rollspelare. Sväng ihop nåt vetja, bara så vi har sagt nåt!"
Jo, min upplevelse (född 1977) är nog att fantasy och rollspel, för min generation, var något ganska pinsamt långt in på 00-talet (med något slags undantag för Ringens herre och Jacksons filmer). Den känslan försvann väl först i vuxen ålder när folk blev gamla nog att sluta bry sig så mycket om vad andra tyckte (och när tidsandan började vända under årtiondets andra hälft). Men än idag, i sammanhang när man träffar folk i min ålder, tex på jobbet, är den typen av intresse fortfarande ganska udda, om än inte längre något folk höjer på ögonbrynen för.I början av 00-talet hånade min yngre flickvän mig när hon hittade rollspelsböcker i bokhyllan. Det var sjukt töntigt (tydlig 90-talsdipp som någon uttryckte det). Och skulle nog säga att det var först med den senaste D&D-vågen som det kommit ur garderoben (som det gjorde tidvis på 80-talet bland killar, dock inte tjejer) bland nya cirklar (fantasy som sådan läser ju alla mellanstadiebarn).
OBS jag menar inte att det är något konstigt eller dåligt eller skulle göra hennes krönika mindre värd eller något.. Det är bara så redaktioner jobbar.Troligen är det exakt så det gått till.
Vaddå, är det inte det? Jag trodde alla rollspelare hade dräkter på sig när de spelar...Jag (född -75) har faktiskt aldrig upplevt att fantasy eller rollspel var pinsamt. Däremot har rollspel onekligen varit en smal och ofta missuppfatta hobby. Framförallt är det många icke-nördar som antagit att rollspel = lajv.
Det här fick jag höra från klasskompisar på Universitetet tidigt 2000-tal.Vaddå, är det inte det? Jag trodde alla rollspelare hade dräkter på sig när de spelar...
Har en kompis nu i vuxen ålder som frågade om vi klär ut oss till Bilbo och Gandalf och springer runt i skogen och slåss med träsvärd och kastar kottar på varandra och låtsas att det är eldbollar .Det här fick jag höra från klasskompisar på Universitetet tidigt 2000-tal.
"Vadå har ni inte hattar på er när ni spelar? *retsamt men ändå uppmuntrande leende*"
Så de fattade att jag satt ner vid ett bord och spelade, men tyckte det var märkligt att det skedde utan rekvisita typ (eller så var det nåt avsnitt av Freaks and Geeks de sett och som utgjorde 100% av deras rollspelskompetens).
Jag saknar ingen tidsålder vad gäller rollspel. Fan vad skönt att vara vuxen och bekväm i vad man gillar.
När jag träffade min fru (vid ungefär samma tidpunkt) berättade hennes kusin att hon var orolig för mig.Det här fick jag höra från klasskompisar på Universitetet tidigt 2000-tal.
"Vadå har ni inte hattar på er när ni spelar? *retsamt men ändå uppmuntrande leende*"
ExaktFan vad skönt att vara vuxen och bekväm i vad man gillar.
Hade i tidiga 30års åldern en tjej vars kommentar om mitt rollspelande var , vad gulligt att du fortfarande håller på att leka riddare och prinsessor i vuxen ålderTräffade en tjej nyligen som var strax över 30. Likadant där. "Nej, nog inget för mig. Är inte bekväm med att klä ut mig."
Men som nämndes ovan, på 80-talet var det betydligt mer spritt i olika kretsar. Upptäckte att den jämnårige idrottsläraren på skolan var gammal Drakarfan. Som först var lite otippat.