Nekromanti Vik hädan!

[CuChullainn]

Aloha! Jag har ett tvådelat problem. För det första undrar jag hur andra ser på en rollpersons undermedvetna, är det det upp till spelarna att handskas med sina karaktärers mentala åkommor eller är det upp till spelledaren?

Det andra problemet har med existenialism att göra. Som exempel: när exakt blir en stol en stol. Är detta något som en karaktärs undermedvetna kan bestämma? En klump med brädor blir en stol först när en person anser att det är en stol? Vad händer om två personer tycker olika? Är det skaparen och förstöraren av stolen som bestämmer? Kan slumpen i så fall inte förstöra en stol?

Hur jag hamnade i detta dilemma är att jag filar lite på en fantasyvärld, där bla. ett kors ska kunna repellera en vampyr, och det skulle vara jäkligt coolt om när man håller upp hagelbössan och trästören som ett kors samtidigt som man säger Fader Vår så har det en faktisk effekt.
I ett annat scenario plågas en man av mardrömmar. Efter en tid upptäcker han en symbol, gjord av svart sand, som han aldrig har sett för på golvet under sin säng. Han sopar bort sanden och efter det sover han lugnt.

Symboler har alltså en inneboende kraft. Problemet är deras varande och ickevarande, vad skiljer krucifixet över någons säng mot två pinnar som ligger i ett kors av en ren slump?

 

[Wyldstorm]

Symboler har alltså en inneboende kraft. Problemet är deras varande och ickevarande, vad skiljer krucifixet över någons säng mot två pinnar som ligger i ett kors av en ren slump?

Du har svarat dig själv, imho.
Symbolism får kraft om en person reagerar på den.

Om symboler har kraft i sig sjäva, är något ditt spels metafysik måste bestämma..
Du nämner ju att kors skrämmer vampyrer så jag skulle antaga att så är fallet.
Då borde ditt spels metafysik inkludera nån slags avsiktlighet för att det ska fungera imho.
Mitt förslag är att korset i sig är totalt meningslöst, utan bara ett stöd/fokus för ens tro, vilket är det som orsakar verkan..

-Annars blir det jobbigt för vampyrer..
"Gah! Hus med KORSlagda plankor!"
"Gah!! I huset står en persson med KORSlagda armar!"
"Gah!!! Personen har kläder med KORSstygn!"
"GAH!!!! Fibrerna i kläderna KORSar varandra!"
*Runs off screaming in panic*

 

[krank]

Tja, jag ska vara tråkig och säga att det beror på vilken världsbild du vill ha i ditt spel, vilka traditioner som "stämmer" och så vidare. Vad gäller kors, till exempel, så kan jag absolut tänka mig att man skulle kunna ha en värld där enbart faktiska krucifix fungerar, eller i vart fall helgade kors. I en mer semisekulariserad värld som är lite mer mekanistisk och individcentrerad funkar kanske korsen mer som fokus för individens personliga tro, och så.

Vad gäller det undermedvetna så är det tråkiga svaret att det för mig beror på vilket spel jag spelar; samberättande eller trad? Karaktärsinlevelse eller strategi? Spelstil, och allt sånt. jag har ingen åsikt om hur det "ska vara egentligen".



Symbolikens värde får man med andra ord uppfinna som spelskapare.

 

[CuChullainn]

Bara osäker på om jag "får" tvinga spelarna att kontrollera sina karatärers undermetvetna med ett ett tärningsslag.

(spelaren misslyckas med ett slag mot ärlighet eller tro)
"Tyvärr, ditt sinne var besmutsat med själviska tankar så vampyren kastar sig över dig."

Skräck tycker jag sköter sig allra bäst när spelarna bestämmer själva men i en liv-och-död situation som ovan skulle det bli alltför lätt att powergamea sig ur situationen.

 

[Gurgeh]

Vadå retro?

Symboler har alltså en inneboende kraft. Problemet är deras varande och ickevarande, vad skiljer krucifixet över någons säng mot två pinnar som ligger i ett kors av en ren slump?

Skillnaden är att det ena är en symbol medan det andra bara är något som råkar se ut som en symbol. En symbol kräver att det finns en medveten tanke bakom. Två pinnar som ligger i kors skrämmer inte en vampyr, men om en människa håller två pinnar som ett kors för att skrämma en vampyr så blir den rädd (om den är en fegis, om reglerna säger det och om den inte råkar vara jude eller hindu eller scientolog).

För det första undrar jag hur andra ser på en rollpersons undermedvetna, är det det upp till spelarna att handskas med sina karaktärers mentala åkommor eller är det upp till spelledaren?

Det beror väldigt mycket på vilket spel det är. Är det ett samberättarspel är det den som har berättarmakten som bestämmer. I ett traditionellt rollspel är det egentligen spelledaren, men eftersom spelledaren kontrollerar allt i världen känns det bara maktfullkomligt att inte låta spelarna få bestämma över sina egna rollpersoners undermedvetna. Sedan finns det spel med regler för om rollpersonerna blir galna, förälskade eller något annat -- då är det reglerna som bestämmer.

/tobias

 

[Gargarisma One]

För det första undrar jag hur andra ser på en rollpersons undermedvetna, är det det upp till spelarna att handskas med sina karaktärers mentala åkommor eller är det upp till spelledaren?

Jag har väldigt svårt att acceptera när spelledare säger till mig hur min karaktär känner sig. "Du blir fruktansvärt rädd!" Det är väl hans uppgift att beskriva scenen och min att reagera utifrån given karaktär. Kan jag tycka då. Samtidigt har jag sällan haft så roligt som i tex Pendragon, där man siffersätter hela personligheten och slår om alla reaktioner av rang.

De enda gångerna jag accepterar att spelledaren "tar över" min karaktärs mentala taktpinne är typ drömsekvenser, yttre påverkan som drogrus eller seriös mindfuckingprobetortyr, eller motsvarande.

Som sagt, stor skillnad på hur man brukar kampanja.

 

[krank]

Bara osäker på om jag "får" tvinga spelarna att kontrollera sina karatärers undermetvetna med ett ett tärningsslag.

Diskutera med dina spelare innan, hur långt de tycker att SL's makt får gå. Det finns inga fasta regler eller lagar här, det handlar bara om hur överenskommelsen mellan dig och rollpersonerna går.

 

[Genesis]

Bara osäker på om jag "får" tvinga spelarna att kontrollera sina karatärers undermetvetna med ett ett tärningsslag.

Varför i hela friden frågar du oss om det och inte dem? Om de är okej med det, kör hårt. Om de inte är okej med det kanske du bör fundera på en annan lösning.

 

[CuChullainn]

Om inte annat så för att jag inte har spellett på kanske 7 år. Men sen så är så att jag helst vill vara helt konsekvent också men det kanske bara är att glömma.

 

[Gurgeh]

Om inte annat så för att jag inte har spellett på kanske 7 år. Men sen så är så att jag helst vill vara helt konsekvent också men det kanske bara är att glömma.

Då rekommenderar jag att du nöjer dig med att beskriva situationerna och låter spelarna själva bestämma hur deras rollpersoner reagerar på dem. Såvida de inte påverkas av magi eller något liknande, eller av skräcktabeller eller andra regler som tvingar dem att agera på ett visst sätt.

/tobias

 

[CuChullainn]

Har nog mer eller mindre bestämt mig för att en ensam person bestämmer om ett föremål också är en symbol vid skapandet likväl som vid förstörandet( fast vid förstörandet i kombination med hederliga regler om brytvärde, metall kan böjas, papper kan rivas etc.).

Vid skapandet slår man alltså ett effektslag mot en specifik tro om det är en helig symbol och mot "ärlighet" om det är en ickereligös symbol (men ändock en symbol med en effekt). Hantverkarskickligheten kan spela in likaså storleken på arbetet, vilken man kan dela in i smycken, väggfasta, landskapsbaserade (~stencirklar) etc.

När man ska förstöra en symbol tillämpas lämpligen naturlagarna men även slagen mot ärlighet och tro som förrut. En specifikt exempel på resonemanget där är till exempel ett fall där någon bränner ett träkrucifix, även om det bara är en sönderbränd sticka kvar, skulle det ändå inte fortfarande kunna vara heligt? Medans det brutna svärdet (svärd=korsformat) "definitivt" har förlorat sin kraft tills det att det smides samman igen.



Hade ett par polare som klagade på att detta är ologiskt som faen men i och med det ser ut att kunna fungera smidigt så får det nog vara så här.