Vad jag som spelare/spelledare klarar av att uppleva i spelet? och vad som verkligen händer i spelet? tycker jag f.ö. är två skilda frågor.
Jag skulle ju kunna tänka mig många saker som trots detta känns väldigt avlägset att det verkligen skulle inträffa kring spelbordet.
Och Marco är inne på en sak. Om man hugger sig genom en orch-dunge och träffar på ett par fångna bondflickor skulle deras troliga öde (=mödrar till halvorcher) lämnas osagt i D&D, medan det skulle kunna bli en plotline i ett annat spel. (Dock har jag svårt tänka mig att jag ens i Kult skulle gå närmare in på saken, alldeles bortsett från att Kult inte är ett fantasyspel med just orcher)
Jag har inga problem med stereotyper i fantasy. Jag anser till och med att stereotyper är en hörnsten i fantasy. Orcher är ju inget annat än barbariska vildar - de är enbart med för att låta oss skuldfritt slå ihjäl motståndare utan att behöva humanisera dem dvs exakt vad rasism och främlingsfientlighet går ut på; det vore mig främmande bli upprörd över hur styxier eller cimmerier beskrivs i Conan. Att hjältinnorna är företrädesvis bystiga måste man kunna se som ett plus, inget minus, med settingen; lika lite som att alla män är testosteronvrak. Jag ser ingen poäng spela fantasy om man tvättar bort stereotyperna. (Jag spelar gärna realistiska spel utan billiga stereotyper; det är inte det - jag menar bara att då är det självklart för mig att välja någon annan genre än fantasy)
Våld och död exempelvis är väldigt vanligt i rollspel. Att dröja sig kvar vid smärta och dödsskräck, eller monstrets änka och svältande familj, är det inte.
Skulle jag sammanfatta tror jag jag svarar mitt tabu vore att i detalj förverkliga konsekvenserna av skeendet i rollspelet. Att döda spelglädje och stämning är ju det yttersta brottet inom rollspel, och det är ju konsekvensen av att ta det för allvarligt.