Banal åsikt 1: Otäcka spelmekaniker är sådana som förser mig (min karaktär, alltså) med mer eller mindre
permanenta men . Level drain, speciellt i äldre utgåvor, är
jäkligt otäckt, eftersom man förlorar något permanent. Å andra sidan är det väldigt stor risk att man blir
frustrerad och arg och inte skrämd av drains och characteristic damage.
Banal åsikt 2: Otäcka spelmekaniker är sådana som gör mig (dvs min gubbe)
hjälplös . Paralysering, turn to stone, etc. Å andra sidan har det samma problem som drains; om man blir arg och frustrerad istället. Hur kul är det på en skala att bli en staty och sitta och vänta på
stone to flesh ?
Banal åsikt 3: Instant death-effekter är
inte otäcka. Fastän högnivåkaraktärer kan bli återupplivade ganska lätt leder det antingen bara till "shit, varför missade jag
det savet?" eller ren frustration.
Spelmekanik åsido: jag har nog aldrig blivit
rädd för ett monster, inte ens när vi intensivspelade en massa CoC. Jag har blivit rädd av situationer, men aldrig monster. Däremot kan jag sitta och tycka att monster är kusliga, men det är me på någon sorts artistiskt plan.
Grimlocks är kusliga. De funkar mycket bättre än orcher och troll som "vagt mänskliga men ändå oerhört främmande".
Ropers var i alla fall kusliga i OD&D; delvis är det spelmekaniskt (de försvagar den de berör just som man behöver sin styrka), delvis därför att jag tycker att monster med tentakler och mandibler är mycket mer monstruösa än, för att upprepa mig, heraldiska symboler som nån försett med AC och hit points.
Jättar är kusliga. Generellt sett tycker jag att alla monster man kan möta i sagoböcker, som drakar, troll och elaka alver (drow är ju det fjantigaste som finns!) är icke-kusligt och egentligen inte
riktig fantasy
, men just jättar är ett undantag, om man inte gör dom dum-skojiga. Mera King-Kong än den där jätten Musse lurar i Musse Pigg och Bönstjälken, alltså. Det handlar naturligtvis om att vara liten och utlämnad. Jättar i WHFRP är för övrigt
ännu otäckare.
Sedan är jag sedan liten rädd (fast det är inte längre en panikfobi) för spindlar och insekter, så en del leddjursmonster, som
ettercaps , får bonuspoäng. (Däremot associerar jag driders med drow, det fjantigaste monstret i D&D, och araneas var visserligen ganska coola i tidigare utgåvor, men jag föreställer mig dem i enlighet med tidigare utgåvor som protagonister, som rollpersoner.)
Demons och devils är ytterst sällan otäcka (se det om sagomonster ovan) fast en del är balla genom sin uppenbarelser, t.ex. maner, larvae och lemurer, som är äckliga just för att de är osaliga själar som förvridits till små otäcka mini-demoner. Det är ungefär som med Vulf och zombier.
Vampyrer är aldrig otäcka, eftersom jag post-Duckula och post-Lestat bara kan se vampyrer som komiska eller möjligtvis romantiska, inte otäcka. Däremot är
blodsugande ganska otäckt. Striger är ganska läskiga, t.ex.
På tal om vampyrer, så var konstigt nog en del klassiska skärckmonster typ flesh golems och varulvar otäcka i gamla Ravenloft (jag pratar om kampanjvärlden, inte modulen). Det är konstigt eftersom Frankenstein och hans monster så ohäftigt genom parodier och överexponering, men Adam och Victor von Mordenheim var faktiskt ganska otäcka. Det är kanske för att Adam är så snabb, smart och genuint elak, jag vet inte. Men så blir jag så pass rädd för figurer som Jason och Freddy att jag inte tycker om att tycka på gamla slasher flicks, och dom är ju egentligen genomfjantiga.
Erik