Nekromanti Vilka monster är otäcka?

[Vitulv]

Det finns ju som bekant mängder av monster i D&D. Vissa är häftiga, andra läskiga och en hel del är bara rent ut löjliga.

Vilka monster tycker du kvalar in som otäcka. Vad är det som gör dem otäcka? Finns det även rent spelmekaniska effekter som gör att vissa monster blir otäcka?

Jag tar ett exempel själv:

Jag tycker att zombies är otäcka, medan skelett bara är coola. Trots att båda typerna är odöda och snarlika på flera sätt upplever jag zombien som mycket läskigare. Ett vandrande lik där man kan skönja dragen från den person som en gång levde men som nu vandrar i ångestfyllt och viljelöst icke-liv. Skelettet å andra sidan ger mig jättesköna Ray Harryhousen-vibbar, men är näppeligen otäckt.

Vad tycker ni? Vilka är mysrysliga och vilka är häftiga? Varför? Och finns det otäcka spelmekaniker?

- Vulf

 

[Torbjörn]

Otäcka monster:
1.Mind flayers - sörplar i sig hjärnor, otäcka förmågor, ser otäcka ut.
2. Beholder - en klassiker som för tankarna tillbaka till Eye of the Beholder till Amigan. Framförallt utseendet är riktigt evil!
3. Worg - är väl inte så farliga men bilden i Monster Manual sid 257 är underbar. Brukar visa denna för spelarna när de stöter på worgs och det får avsedd effekt!

Löjliga monster:
1.Rust monster - får vapen att rosta sönder ?!
2. Winter wolf - breath weapon på en varg? Lägg av!

Favoriter bland humanoids:
1. Drow - en riktig fullträff! Oöverträffade vad gäller personlighet, utstrålning och ondska! Dessutom förföriskt vackra!
2. Kobolds - jag gillar de små gynnarna. Brukar spela dem som missförstådda, misslyckade och fega.

Högst personliga åsikter av -

Torbjörn

 

[lasergreger]

Hmm, svårt när man inte har MM framför sig.

Läskiga:
Invisible Stalkers, jag finner det otäckt när jag inte kan se när fienden attackerar.
Doppelgangers/Shapeshifters: När din vän egentligen är en fiende. Eller? Ush.

Coola:
Mindflayers, kom igen, de är ju bara coola! Vilka bossar!
Beholders, orginalet liksom, så hemskt DnD. Coolt koncept.
Displacer Beasts, gillar helt enkelt designen, tentaklerna sitter helt rätt.
Dragons, är alltid coola, gillar uppdelningen i Metal och Färg.
Vampires, Samma som drakar, ett urmonster som aldrig (för mig) blir gammalt.

Slutligen..

Lich! THE Boss helt enkelt!

Dåliga: Kan inte namnen på dem, men alla de i MM som ser ut som att designern hade slut på idéer, fem monster sedan! Typ den där syrespottande saken som ser ut some en missbildad Dodo.

 

[Arfert]

Kobolder regerar.. om man spelar dom rätt... MÅNGA, i fega men listiga bakhåll, mycket hit and run... de är ju små så de kan försvinna in i trånga gångar där "de stora raserna" inte kan följa efter...

 

[Rising]

Beholderversionen i Faerun-monsterboken (den som stuckit ut sitt antimagiska öga för att kunna bli spellcaster) tycker jag är rent obehaglig att titta på. Den är skitäcklig bara därför.

Annars tycker jag generellt att det utmärkande draget för ett läskigt monster hänger på deras modus operandi. Det är i regel två sorters inställningar som jag kan finna läskiga : Bedrägeri och Katastrof.

Med Bedrägeri menar jag monster vars modus operandi är infiltration, vilseledning, förvirring och manipulation. Den D&D-varelse som beskriver principen bäst tycker jag är Avolakian, insektsbläckfisken som lever bland människor i mänsklig hamn och som antar sin sanna form (en riktigt otäck form dessutom; Avolakian är ett av D&D's mest underskattade monster öht - liksom; den anser odött kött vara en delikatess; hur hårt är inte det?) när den jagar. Av alla shapechangers är det nog den som jag tycker har den mest skräckinjagande sanna formen. Att Avolakian i mänsklig hamn har en förtrollande vacker suggestion-röst ökar den manipulerande förmågan, och ännu mer ökar den när man betänker hur nära band Avolakian har med den utpräglade skräckdeityn Kyuss.

Med Katastrof menar jag det otäcka i att hemska saker drabbar ovetande människor, till synes utan anledning. Onda megalomaner och fientliga stammar kan ofta vara rätt trygga som monster - just eftersom det är så enkelt att förstå dem. Det hemska med katastrofmonsterna är däremot att de liksom bara slår till, out of the blue, utan något begripligt motiv. De typiska katastrofmonsterna assimilerar samhällen såsom ett virus eller bara bryter ned dem såsom en eldsvåda. D&D har många sådana varelser.

Just deityn Kyuss har exempelvis en armé av maskhärjade kadaver till sitt förfogande - zombies som håller fast i sina motståndare och låter maskarna kräla ut ur munnen och ögonhålorna och ringla sig över sina offer, som snabbt har börjat ätas upp inifrån och blivit likadana själva.

Avolakian och Sons of kyuss... Alltså, där har man ett starkt tema som man skulle kunna bygga riktigt bra skräckäventyr kring. (Vilket förstås är precis vad jag tänkt bjuda mina spelare på - jag har bara haft problem med att övertyga dem om att Avolakian är häftigare som fiende än som rollperson - en kille har velat spela som en sådan och vara soulknife... En tanke som är sanslöst häftig iofs, men hur skall något monster kunna toppa det?)

 

[Eksem]

Det läskigaste monstret återfinns i CoC D20, och det är Yith. Den har en läskighetsfaktor för mig redan vid utseendet. Den ser så in i helvete alien ut. Jag blir fortfarande lite illamående av att tänka på den. Tyvärr är bilden i CoC D20-boken råkass, och så slåss den med nåt så värdelöst som en flygande polyp och allt är bara fel.

 

[Nightowl]

Banal åsikt 1: Otäcka spelmekaniker är sådana som förser mig (min karaktär, alltså) med mer eller mindre permanenta men . Level drain, speciellt i äldre utgåvor, är jäkligt otäckt, eftersom man förlorar något permanent. Å andra sidan är det väldigt stor risk att man blir frustrerad och arg och inte skrämd av drains och characteristic damage.

Banal åsikt 2: Otäcka spelmekaniker är sådana som gör mig (dvs min gubbe) hjälplös . Paralysering, turn to stone, etc. Å andra sidan har det samma problem som drains; om man blir arg och frustrerad istället. Hur kul är det på en skala att bli en staty och sitta och vänta på stone to flesh ?

Banal åsikt 3: Instant death-effekter är inte otäcka. Fastän högnivåkaraktärer kan bli återupplivade ganska lätt leder det antingen bara till "shit, varför missade jag det savet?" eller ren frustration.

Spelmekanik åsido: jag har nog aldrig blivit rädd för ett monster, inte ens när vi intensivspelade en massa CoC. Jag har blivit rädd av situationer, men aldrig monster. Däremot kan jag sitta och tycka att monster är kusliga, men det är me på någon sorts artistiskt plan.

Grimlocks är kusliga. De funkar mycket bättre än orcher och troll som "vagt mänskliga men ändå oerhört främmande".

Ropers var i alla fall kusliga i OD&D; delvis är det spelmekaniskt (de försvagar den de berör just som man behöver sin styrka), delvis därför att jag tycker att monster med tentakler och mandibler är mycket mer monstruösa än, för att upprepa mig, heraldiska symboler som nån försett med AC och hit points.

Jättar är kusliga. Generellt sett tycker jag att alla monster man kan möta i sagoböcker, som drakar, troll och elaka alver (drow är ju det fjantigaste som finns!) är icke-kusligt och egentligen inte riktig fantasy , men just jättar är ett undantag, om man inte gör dom dum-skojiga. Mera King-Kong än den där jätten Musse lurar i Musse Pigg och Bönstjälken, alltså. Det handlar naturligtvis om att vara liten och utlämnad. Jättar i WHFRP är för övrigt ännu otäckare.

Sedan är jag sedan liten rädd (fast det är inte längre en panikfobi) för spindlar och insekter, så en del leddjursmonster, som ettercaps , får bonuspoäng. (Däremot associerar jag driders med drow, det fjantigaste monstret i D&D, och araneas var visserligen ganska coola i tidigare utgåvor, men jag föreställer mig dem i enlighet med tidigare utgåvor som protagonister, som rollpersoner.)

Demons och devils är ytterst sällan otäcka (se det om sagomonster ovan) fast en del är balla genom sin uppenbarelser, t.ex. maner, larvae och lemurer, som är äckliga just för att de är osaliga själar som förvridits till små otäcka mini-demoner. Det är ungefär som med Vulf och zombier.

Vampyrer är aldrig otäcka, eftersom jag post-Duckula och post-Lestat bara kan se vampyrer som komiska eller möjligtvis romantiska, inte otäcka. Däremot är blodsugande ganska otäckt. Striger är ganska läskiga, t.ex.

På tal om vampyrer, så var konstigt nog en del klassiska skärckmonster typ flesh golems och varulvar otäcka i gamla Ravenloft (jag pratar om kampanjvärlden, inte modulen). Det är konstigt eftersom Frankenstein och hans monster så ohäftigt genom parodier och överexponering, men Adam och Victor von Mordenheim var faktiskt ganska otäcka. Det är kanske för att Adam är så snabb, smart och genuint elak, jag vet inte. Men så blir jag så pass rädd för figurer som Jason och Freddy att jag inte tycker om att tycka på gamla slasher flicks, och dom är ju egentligen genomfjantiga.

Erik

 

[Vitulv]

Jag kom på ett till monster...

...som verkligen är skitapåsigläskigt;

Mohrg

Utöver att se läskig ut som fan så har den möjlighet att aralysera med sin äckliga tunga. Och det kom vi ju överens om i tråden om skräck i D&D att det var bra.

Jag kan knappt vänta tills mina spelares rollpersoner kommit upp lite i level.

- Vulf

 

[Basenanji]

Skitsvår fråga faktiskt

Men jag är som vanligt övermodig och försöker svara.

Jag tycker att det här hänger ihop med vad som är läskigt IRL och vad som är läskigt i spelet.
Alltså, två skelett i en gammal möglig gång låter lite läskigt (jag skulle kräkas ihjäl mig om det hände IRL), men rent speltekniskt är det inte läskigt för man vet ju att skeletten inte kommer bli någon större utmaning.
Så då blir det väl egentligen frågan om vilka monster som innebär en svår utmaning för spelarna/rollpersonerna och som därför blir läskiga. Dessvärre tycker jag att det är grymt avtändande när man försöke göra ett monster till en svår utmaning genom att hitta på speltekniska detaljer som försvårar för rollpersonerna att döda det. Tex som att en mystisk dimma gör att alla får -2 på AT, ett gungande skepp gör några pirater svårare att besegra, ett uråldrigt tempel är riggat på tusen och ett sätt bara för att ta rollpersonerna med brallorna nere. Det finns något exempel därute som beskriver hur tio kobolder givet vissa (i mina ögon idiotiska)förutsättningar minsann kan var en riktigt, riktigt svår nör att knäcka. De går tex i en sådan där romersk formation med sköldar åt alla håll och är preppade på det mest utstuderade sätt. Men då blir det bara töntigt, tycker jag. Man ser ju genom den där sköldmuren som kobolderna antar och förstår att det egentligen är spelledar-Lasse som vill jävlas med oss spelare, snarare än ett par vilda kobolder som vill slita sönder en och suuuuuga ut märgen ur ens benknotor, medans man fortfarande är vid liv.

Jag tycker att det bli bäst när man hjälper spelet lite på traven genom att blanda intrycken man får från beskrivningen/illustrationen av monstrena och de rent speltekniska. När ett monster med låg CR får in en träff försöker jag intala mig själva att det kan hända hur lätt som helst igen- om jag nu tycker att monstret ser superläskigt ut. Att det missade sex attacker på raken innan den fick in en träff, berodde nog bara på att monstret ville "leka lite".
Tja, jag håller nog illusionen vid liv hellre än eftersträvar taktik och simulationism.

Favoritmonster, med risk för att jag tjatar om andras monster:

Shadows, spectres, grimlocks, devils, ettercaps, driders, illithids och wights.

Och stirges.

Och den där äckliga masken; Rot Grub!

/Basenanji

 

[Nightowl]

Re: Jag kom på ett till monster...

Utöver att se läskig ut som fan så har den möjlighet att aralysera med sin äckliga tunga

Jag läste denna felskrivning som "analysera med sin äckliga tunga" och tänkte "udda men kul". Öh...

Erik

 

[lasergreger]

Re: Jag kom på ett till monster...

Haha jag läste också "analysera"! Hahaha, men DET vore äckligt

 

[Nightowl]

Re: Jag kom på ett till monster...

Hahaha, men DET vore äckligt

Ett monster som är blint, men som känner/luktar sig fram med tungan... och nu fick jag en alien-scen i huvvet!

Erik

 

[Pom]

Re: Jag kom på ett till monster...

Jag har ett gott öga till mohrger. En sådan orsakade sånär TPK i en kampanj där jag spelade. Min gubbe var den ende överlevande som med något enstaka hp lyckades fly.

Mohrger är hämska, vare sig det är skräckstämning eller ej.

 

[lasergreger]

Re: Jag kom på ett till monster...

Immun mot Silence, men sårbar mot Zone of Pure Air! (eller vad den nu heter).

 

[Rosen]

Yith. Den har en läskighetsfaktor för mig redan vid utseendet. Den ser så in i helvete alien ut. Jag blir fortfarande lite illamående av att tänka på den. Tyvärr är bilden i CoC D20-boken råkass,

Bättre så här? (-:

--
Åke

 

[Eksem]

Sabba inte bra monster!

Cthulhu och hans många polare har problem nog som det är med kaffemuggar, nörd-tischor och plyschkopior.

 

[Pom]

Re: Sabba inte bra monster! [Länk]

Jo, det är synd om stackars C.