Fantastiskt ämne! Bleed är ett superintressant fenomen men kan orsaka oerhört mycket obehag. Jag använder mig av vissa skådespelarmetoder när jag rollspelar för att höja immersionen (Stella Adler främst men även andra Stanislavskij-baserade tankeskolor) och jag har väldigt lätt att ramla in i min roll och uppleva den som verklighet - särskilt när jag tillämpar mina metoder på lajv. Verkliga tårar är normen för mig när jag rollspelar.
Men en gång, på lajvet, gick jagför långt. Vi spelar i World of Darkness, som är en väldigt mörk setting. Min karaktärs klansayster, blev mördad. Jag spelar en hög humanity karaktär som berörs av saker lättare än andra vampyer, och klansysten betydde mycket för henne. Hon spelades dessutom av en av mina närmaste vänner.Jag brukar kunna sära på karaktär och verkligheten, men något hände i min hjärna när jag kroppen slöpas ut och hindrades från att ingruipa av starkare karaktärer. Jag rasade som ett korthus. In-game var det rimligt såklart, men den här gången tog sorgen inte slut när lamporna tändes och lajvet var över. Minhjärna hade startat en sorgeprocess som existerade i mitt psyke utanför spelet. Min karaktär sörjde sin syster och min dumma lilla hjärna bestämde sig för att spelaren också var död.
Intellektuellt visste jag att det var på låtsas men när en sorgeprocess väl startats kan den inte avbrytas, den måste bearbetas.
Jag föll ihop i gråt flera gånger om dagen i två veckor, min vän ringde mig flera gånger i veckan bara för att min hjärna skulle påminnas om att den faktiskt inte var död.
Det här var enormt. Såklart obehagligt, men jag ångrar ingenting, sånt här händer när du spelar så nära kanten, och det området, där verkligheten och spel nääästan blir samma sak är fantastiskt. Ibland slinter du över och lider av det, men jag ser det som en extremsport för hjärnan. En klättrare ramlar och bryter benet ibland, men slutar inte älska klättring.
<3
Thanks for coming to my ted talk I guess?
