jag tror vi fått nått om bakfoten här.. jag minns själv när jag började spela rollspel hur intressant det var när jag bläddrade genom vapenlistorna. jag måste oxå erkänna att det fortfarande är en känsla i sig fasten det inte är den vapen-onanin som finns på neotech forumet angående offensiv.. jag tror att rollspelare alla gå genom en utveckling och därmed ska du inte förkasta den.. dessutom finns (linknade lika många -ismer som det finns -ister) fler olika typer av rollspelare..
jag kallar mig inte friformare, vilket är en typ av spel jag inte gillar, men därmemot tycker jag om karaktärspelande. jag gillar äventyrskskänslan och verkligehetsflykten, men jag gillar inte diskbänskrealism ( som att spela en en karaktär vars enda personlighet är ångesten efter att blivit sexuellt utnyttjad som barn).
ur mitt perspektiv ska rollspel vara ett äventyr och en saga, där det efterlämnas en känsla som när man tittat på en suverän matiné/äventyrsfilm samt med en stor känlsa av humor, jmf star wars.
men jag vill samtidigt påstå att en ett bra stridsystem med känslan av en seriöst vietnamn senario eller "kobold"(en term som jag inte gillar) kan vara lika uppfriskande i ett tråkigt eller för seröst alá ångesten av att bo på en studentkorridor, scenario/äventyr.
enligt min mening, och därmed vad JAG vill få ut av rollspel (vilket kanske inte vad andra har för synpunkt), är att en bra spelkänsla och ett par roliga timmar.
jag klanka inte ner på andra spelare för att de inte följer mina avantgardprinciper.
dessutom har jag spelat ruttna "friformscenarion" som knappt kan kallas rollspel.. eller spel.. eller teater.. kanske bara ångest i ett rum (sinne??)
/tobzombie