Isch, hat är ett så starkt ord, men det närmaste jag har kommit (och ändå läst klart) är Guillios Arn-serie.
Historiskt är den säkert väldigt korrekt eftersom Jan G är noga med källorna, men Arn är så präktig och duktig att jag vill kräkas på honom. Hamilton ger mig samma känsla - jag föredrar huvudpersoner som inte är fullt så bra.
Arn är bara en variant av Ayla i Grottbjörnens folk-serien. Synd att elden redan var uppfunnen, annars hade Arn säkert lyckats med det också... Dessutom tycker jag att kärlekshistorien i Arn är kväljande sliskig och sentimental.
Ajdå vad uppretad jag blev vid blotta tanken på superriddaren!
Någon särskild genre jag ogillar, nej, det kan jag inte säga. Böcker som är så djupa att de blir konstiga kanske?