Nekromanti Vilken historiska person som SL?

[Spider Jerusalem_UBBT]

Vilken historiska person skulle varit den jobbigaste spelledaren och den som du helst skulle ha haft?

Tänk er att sitta och köra ett grottkräl med Darwin som spelledare. Han tillämpar sin nya teori som heter Hård-darwinism genom traps.

 

[Björn Wärmedal]

Confucius hade kört en massa skitdryga dungeons med helt omöjliga gåtor hela vägen.

Napoleon tror jag skulle rälsat massor och kört samma äventyr om och om igen med bara lite annat fluff. Helt omöjlig att kompromissa med.

Jag hade gärna haft Amiral Horatio Nelson som SL. Då skulle det nog blivit en jäkla massa taktik i striderna iaf. Säkert en hel del diplomati också.

 

[anth]

Vad sägs om att ha John Ronald Reuel T som spelledare i "The One Ring"?

 

[Spider Jerusalem_UBBT]

Vad sägs om att ha John Ronald Reuel T som spelledare i "The One Ring"?

Hade varit grymt tror jag.

 

[Vimes]

Ayn Rand skulle vara jobbigast iaf.

Ni vet hur jävla värdelöst det är med spelledare som har SLP:s som hen älskar? Hela spelsessioner som bara är "SL:s favoritalv"-onani? Well go figure hur överjävla skitjobbigt det skulle vara med Ayn Rand: timmar skulle gå åt till beskrivningar av SLP:ernas välformade kroppar, skulpterade anletsdrag, fasta blickar och manliga pondus. Och föreställ er monologerna hennes SLP:er skulle hålla!

 

[anth]

Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili som spelledare i Paranoia - då hade man verkligen fruktat datorn.

 

[Spider Jerusalem_UBBT]

Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili som spelledare i Paranoia - då hade man verkligen fruktat datorn.

Stalin... varför inte? Kanske Fiddel?

 

[Sodivra]

Confucius hade kört en massa skitdryga dungeons med helt omöjliga gåtor hela vägen.

Confucius är ju helt klart en god tradspelledare - SL bestämmer, men SL har ett ansvar att vara en god SL för sina spelare, annars får han gå hem. Och så börjar han varje möte med att sätta på stämningsmusik och fråga spelarna vad som hände förra mötet, och avslutar varje möte med lite stämningsmusik. Kanske kör han den där grejen med ett ljus man tänder när man börjar spela och släcker när man slutar?

Lao Zi (taoismen) spelleder norsk friform. Inget förplanerat, mästare på att bejaka och anpassa sig efter spelarnas initiativ, men ibland känns det svårt att säga vad spelet egentligen handlar om. Han är nöjd ändå.

Sun Zi (krigskonsten) skulle jag vilja spela med! Han är en old school DM. Spelarna måste göra rätt eller betala priset, den som inte först vet vad han ger sig in i för situation löper en reell risk att dö. Jag tror att i hans kampanj så får man spela krigare i dungeoncrawls, som allteftersom får mer och mer hirelings under sig, för att till slut arbeta sig upp till generalspositioner. Allteftersom spelarna får mer och mer inflytande själva så blir det viktigare och viktigare för dem att hålla sin egen intel hemlig för sina motståndare, hålla sig väl med sina underordnade och spioner. Allteftersom blir dungeoncrawlet ett intrig- och strategispel.

 

[Sodivra]

Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili som spelledare i Paranoia - då hade man verkligen fruktat datorn.

Stalin... varför inte? Kanske Fiddel?

Stalin är ondast.

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/ZT2z0nrsQ8o"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/ZT2z0nrsQ8o" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

 

[Sodivra]

Om Stalin, från wikipedia:

While photographs and portraits portray Stalin as physically massive and majestic (he had several painters shot who did not depict him "right"), he was only five feet four inches tall (160 cm).(President Harry S. Truman, who stood only five feet nine inches himself, described Stalin as "a little squirt".) His mustached face was pock-marked from small-pox during childhood. After a carriage accident in his youth, his left arm was shortened and stiffened at the elbow, while his right hand was thinner than his left and frequently hidden.

/.../

Stalin's son Yakov, whom he had with his first wife Ekaterina Svanidze, shot himself because of Stalin's harshness toward him, but survived. After this, Stalin said "He can't even shoot straight."

/.../

Stalin had a son, Vasiliy, and a daughter, Svetlana, with his second wife Nadezhda Alliluyeva. She died in 1932, officially of illness. She may have committed suicide by shooting herself after a quarrel with Stalin, leaving a suicide note which according to their daughter was "partly personal, partly political". According to A&E Biography, there is also a belief among some Russians that Stalin himself murdered his wife after the quarrel, which apparently took place at a dinner in which Stalin tauntingly flicked cigarettes across the table at her.

/.../

Stalin enjoyed drinking, but could keep it under control. He would also often force those around him to join in. Stalin preferred Georgian wine over Russian vodka, but usually ate traditional Russian food.
Khrushchev reports in his memoirs that Stalin was fond of American cowboy movies. He would often sleep until evening in his dacha, and after waking up summon high-ranking Soviet politicians to watch foreign movies with him in the Kremlin movie theater. The movies, being in foreign languages, were given a running translation by Ivan Bolshakov, people's commissar of cinema. The translations were hilarious for the audience as Ivan spoke very basic English. His favourite films were westerns and Charlie Chaplin episodes. He banned any hint of nudity. When Ivan showed a film with a naked woman Stalin shouted: "Are you making a brothel here Bolshakov?" After a movie had ended, Stalin often invited the audience for dinner, even though the clock was usually past midnight.

/.../

Notable people executed by NKVD were removed from the texts and photographs as though they never existed.

Så föreställ er en liten jävel vid kortsidan av bordet som slänger cigaretter på er och hånar er när era rollpersoner dör av hans OP monster. Han envisas med att alla närvarande ska dricka sprit med honom under spelmötet. Han sover hela dagarna, och ibland ringer han och kräver att ni ska komma över och kolla på westernfilmer mitt i natten. Efter den första kampanjen så hamnar han i bråk med Bosse om vem ska spelleda nästa kampanj. Det slutar med att Stalin portar Bosse från gruppen, och sen låtsas han konsekvent som att han aldrig varit med i gruppen.

Där har ni Stalin som spelledare!

 

[Mekanurg]

Vad sägs om att ha John Ronald Reuel T som spelledare i "The One Ring"?

Låter kul, men karlen hade en tröttsam egenhet: han mumlade ofta (hans språkföreläsningar kunde tydligen bli rätt trista av den anledningen). Så det skulle gälla att ha skarpa öron. Men tusan hakar, vilka episka plottar.

 

[Mekanurg]

Sigmund Freud skulle släppa spelarna fria och istället mest sitta och lyssna. Miminalt med regler och tärningsrullande. Rätt så ostrukturerade äventyr och sedan skulle han summera ihop sina tolkningar av vad spelarna "egentligen" höll på med.

 

[Mekanurg]

Swight Eisenhower skulle sätta upp välplanerade sandlådor och sedan skulle han ge tydliga mål och lirka spelarna till effektivt samarbete. En farbroderligt skarpsinnig spelledare, som dock säger blankt nej till alla idéer som går utanför kampanjens gränser. Traveller är nog hans favvo-spel: en lagom mix av krig och politik.

 

[Troberg]

Amelia Earhart. Mitt när spelet blir som mest spännande så bara lämnar hon rummet och försvinner, och inte ens 75 år senare vet man var hon tog vägen och om hon tänker fortsätta spelet.

 

[Sodivra]

Sigmund Freud skulle släppa spelarna fria och istället mest sitta och lyssna. Miminalt med regler och tärningsrullande. Rätt så ostrukturerade äventyr och sedan skulle han summera ihop sina tolkningar av vad spelarna "egentligen" höll på med.

Freud kunde vara ganska aktiv som terapeut jämfört med efterföljande psykoanalytiker. Jag tror att han skulle gå in med summeringar och tolkningar av vad rollpersonerna gör härnäst flera gånger under spelmötet, han är nog ett stort fan av att summera spelarnas planer och snack, och sedan klippa till nästa scen utifrån vad han tänker att den förra scenen handlade om. Klipper ganska ofta till mörka grottor med hemska monster att övervinna.

Och mycket rule zero, Freud är smartast och har rätt. Man träffas fem dagar i veckan och spelar hans jävla kampanj som aldrig verkar ta slut. Flera i gruppen köper nog Freuds spelledande och ser upp till honom som ett geni, och visst, han är jävligt smart men lite narcisstisk också. Och hans kvinnliga SLP känns lite off.

Freud röker konstant under spelmötet och propsar på en extra rökpaus mitt i mötet, ibland kommer han tillbaka med vitt pulver under näsan. Massor av kakor och kaffe på bordet. Man spelar hos Freud förstås, ett stort och flådigt gammalt hus. Spelarna sitter i hans stora soffa, själv sitter han i SL-stolen.

Lite mer snabba wikipediareferenser:

The gatherings followed a definite ritual. First one of the members would present a paper. Then, black coffee and cakes were served; cigar and cigarettes were on the table and were consumed in great quantities. After a social quarter of an hour, the discussion would begin. The last and decisive word was always spoken by Freud himself. There was the atmosphere of the foundation of a religion in that room. Freud himself was its new prophet who made the heretofore prevailing methods of psychological investigation appear superficial.

 

[Sodivra]

Jag tror att Da Vinci skulle vara en riktigt skön spelledare.

Ni vet, en sådan där riktigt snygg hippie med långt hår och färgglada kläder som alla älskar. Vältalig är han också, hela rollspelscommunitiet i stan snackar om honom och vill spela med honom. Bjuder alltid på vegetarisk middag innan mötet.

Da Vinci spelleder bara sina egna hemmabyggen, inför praktiskt taget varje spelmöte så har han klurat ut någon ny regelmekanik han vill testa, men han skriver liksom klart en sak av alla tio han påbörjar. Storyn saknar alltid våld, och om någon spelare vill skaffa vapen så går han med på det, men ser alltid till att det finns någon nackdel eller problem med vapnen, ett lite passivt-aggressivt sätt att hantera det ni vet. Sedan har han den där Mona Lisa-kampanjen han snackar om jämt, men som han aldrig blir klar med. När han efter många år skriver klart den så blir det en sådan där sak som ALLA har spelat.

Och på det mötet som Freud är med som spelare så vill han bara snacka om vilken sexuell läggning Da Vinci har under rökpausen.

 

[Cassius]

Hernán Cortés

Man vet aldrig vart de hamnar, utforskar nya typer av spel, samt riktigt jävla blodigt grottröj.

 

[Svarte Faraonen]

Per Albin Hansson.

Han säger alltid att han är väl förberedd för mötet, men det stämmer mycket sällan. Den jobbigaste spelaren kör konstant över honom. Det bra är att hans egna systembygge funkar avsevärt bättre än det ni spelade tidigare, även om vissa tycker att han kompromissat för mycket.

 

[Svarte Faraonen]

Thomas Hobbes.

Innan man börjar spela måste alla komma överens om vem som ska vara spelledare. Därefter har spelledaren fullständig auktoritet, och ingen får säga emot honom. I sin ungdom traumatiserades han svårt av ett friformsscenario som gick över styr och resulterade i att alla bråkade med varandra, så han anser att Regel Noll är enda sättet att behålla ordning i spelgruppen.

 

[Cassius]

Gregor Strasser:

Det är jävligt auktoritärt och stundtals lite väl mycket snack om fantasyraser, men han gör sitt bästa för att alla spelare ska ha det roligt. Tyvärr rinner kampanjerna oftast ut i sanden eftersom det blir för blöta kvällar.