Nekromanti Vilken settingar har ni lätt/svårt för

[Doctor_Hell]

ja som tråden lyder vilken setting upplever ni att ni har lättast att sätta er in i och att skapa äventyr / kampanjer i och vilka upplever ni som svårast ...

själv får jag nog säga att jag har lättast för postapokalyptisk setting typ M.U.A med tanke på den skruvade världen i M.U.A så har jag iaf väldigt lätt för att finna på äventyr där och även längre kampanjer ...


den rike och underliga aristokraten skickar äventyrarna på ett långt uppdrag att finna den vidunderliga och finurliga urtidsmackapären djup i zonerna vilken i själva verket inte är nått annat än en smörgåsgrill, eller äventyrarna går på skattjakt för att finna skatten som består av några sugrör och en mc`donalds vimpel ...

svårast har jag nog för spel som utspelar sig i nutid eller i verkliga settingar eller där spelvärlden spelar en väldigt central roll

ska man ta spel om bygger på verklighet så är ju western ett bra exempel ...

jag är alldeles för lat för att ens engagera mig i vem som var borgmästare i lousiana 1873 och mellan vilka stationer santa fe linjen sträcke sig osv osv

 

[solvebring]

Jag tycker jag har lätt för grejen med att äventyra, explora och utforska. Det är väl därför som postapokalyptiskt och fantasy och dylikt passar mig bra. Fast jag vill i och för sig inte låsa mig till någon genre i sig, även om det ofrivilligt blev någon sorts låsning vid fantasy för mig. Försöker bryta det där numera, varför jag börjat pyssla med andra typer av spel.

Vad jag har svårt för är det här med de "djupare prylarna". Eller mer kvalitativa ska man kanske säga. Jag kan tillexempel säga att jag aldrig lirat ett konfliktrollspel vad jag vet. Så det vet jag helt enkelt inte hur det går till, vad för slags regelmekanismer som behövs etc. Eller vilken uppoffring det kräver av en som spelledare. Jag kan inte heller det här med riktiga kvalitetsgåtor, även om jag gärna skulle vilja kunna det så att man kunde börja slänga sig med superklyftiga mordgåtor och dylika.

Kort och gott anser jag mig relativt bra att improvisera och hålla mig med ganska öppet fält, varför explorertemat passar mig bra. Annars är jag väl inte nog klyftig för att gräva ned mig i ordentliga nät av detaljer, intriger och gåtor.

 

[Johan K]

Just settings så tror jag inte att jag har några större problem med någon setting, generellt iaf. Jag gillar att lira i fantasy-, framtids-, nutida settingar. Alla har sin charm & sina för & nackdelar.

 

[Arfert]

Tja gillar relativt klassiska settings (fantasy, skräck, "vanlig" SF, historiska) där man inte krånglat till det för mycket för sig (typ Shadowrun eller TORG eller liknade soppor till spelmiljöer)... fast det hindrar inte att jag just nu skriver just på en sån där tillkrånglad.

Sen är inte settings där man typ ska spela ungar i en pennalistisk skolmiljö eller sånt min påse alls... om man inte får döda monster också.

..sen har jag svårt för settings i stil med "Överklassen har lyxfester i sina luftskepp medan arbetarna slavar i zinkgruvorna, och jorden går under samtidigt". Boooooring.

 

[Eksem]

"Överklassen har lyxfester i sina luftskepp medan arbetarna slavar i zinkgruvorna, och jorden går under samtidigt"

*Flämt*

Sågar du Eberron?

 

[Arfert]

hell yeah! Mohahhahah!!! eller, nej det var ju knappast eberron jag syftade på... för det är inte skitnödigt.

 

[Mekanurg]

Jag gillar settingar där man löser problem med hjärna istället för vapen (typ nutida poliskampanjer).

Jag ogillar settingar som främst består av strider (typ Twilight 2000). Jag har svårt för mörk-mörka spelvärldar (typ Mutant Chonicles).

 

[Avidyasattva_UBBT]

Jag håller med om det mesta som Arfert listar.

Eberron är bland det värsta jag vet. Överklass i luftskepp är väl iofs inte sååå dåligt i sig, men det är så fruktansvärt uttjatat.
Överdrivet grimdark med Mutant Chronicles eller överdrivet mångfacetterat à la Rifts, Chronopia och Shadowrun är det värsta.

Jag gillar genrer. Fantasy får gärna förbli fantasy, gärna med inspiration från andra myter än de europeiska. Science-fiction eller Cyberpunk som välgjorda framtidsprojektioner är dundermysigt.

 

[antorax]

Som lättast har jag för lowfantasy. Känner mig där friast att göra vad som helst som SL.

Sedan genrer så är det utforska-undersöka som jag tycker är lättast, helst utan något större djup.

Svårast tycker jag nutida politikkampanjer är. Typ vampire. Har svårt att lägga ner såpass mycket energi för att få det snyggt. Och vi har inte haft så mycket stadigt spelande, vilket gör att kampanjer inte blir så gamla.

 

[Genesis]

Jag säger naturligtvis tråksvaret: huruvida jag kan hitta på äventyr eller kampanjer har sällan så mycket att göra med spelvärlden, utan snarare regelsystemet. Närmare bestämt rollpersonsgenereringssystemet. Eftersom jag försöker att utgå ifrån rollpersonerna så hänger det på att man får rollpersonern som är enkla att hitta på saker om, vilket i praktiken betyder rollpersoner som vill och hoppas och drömmer och fruktar. Om rollpersonen bara ÄR och KAN saker (ÄR en krigare, KAN trolla och så vidare) så har jag jättesvårt att göra något vettigt.

Sedan finns det ju system där jag inte behöver hitta på scenarior eller kampanjer alls, och de tycker jag är allra lättast.

 

[krank]

Jag gillar och går mest igång på nutidskampanjer; främst skräck. God ledstjärna för mig är till exempel Kult. Jag gillar också en del av White wolfs prylar, om man tonar ner dem en smula. För mig innebär en nutidsvärld att vi alla vet hur den er ut; det går jättelätt att leva sig in i en värld om alla vet hur bussar fungerar, tornet i pisa lutar, och USA bombar arabiska länder. Det finns färdiga diskussionsämnen för kallprat med spelledarpersoner, gemensamma referensramar för kläder och fordon och kultur och alltihop.

Det jag har svårast för är fantasy. I fantasyn måste man nämligen för att uppnå samma grad av samsyn om världen antingen ha spelare som läser och lär sig allt som finns, eller så är man hänvisad till trista klichéer som inte tilltalar mig det minsta. När jag rollspelar vill jag inte ha klichéer, de skymmer sikten och kommer ivägen. Jag får ingen skapandelusta alls, ingen inspiration. Jag kan varken skapa rollpersoner eller äventyr till fantasyvärldar.

Dessutom är jag våldsamt ointresserad av medeltid, vilket kan te sig udda eftersom jag är historialärare, men för mig är det helt enkelt jättetrist att spela i lågteknologiska miljöer.

Min sweetspot ligger alltså mellan omkring 1800 och 2000. Jag gillar dessutom SF men inte space opera (Star Wars etc funkar typ som filmer, men i rollspel lider de ofta av samma klichésjuka och korvtårtekänsla som fantasyn gör) och kan nog tänka mig futuristiska spel också, cyberpunk och liknande. Coriolis är min senaste favvovärld, men jag vet inte hur den är att spela/spelleda i än.

Postapokalyps är... tja, jag har svårt att föreställa mig rollpersoner och intressanta äventyr, där har jag samma problem som i fantasyn.



Så; skräck och SF är väl typ min grej, plus att jag avskyr klichéer och korvtårtor. Föredrar problemlösning, praktisk eller social framför både drama och dungeonbashing.

 

[Örnie_UBBT]

Jag är inte nödbedd egentligen, jag kan klara av det mesta. Fantasy tycker jag numera är tråkigt efter att ha överdoserat på det under tidig ungdom, även om del fantasysettings fortfarande är tolerabla (Glorantha, Harn - oj vad gammal jag känner mig nu). På samma sätt har jag lite svårt för WoD-settings numera, det kändes som om man/jag kramade ur det mesta som gick ur dem för sådär sju-åtta år sen.

Historiska eller alternativhistoriska settings har jag alltid varit svag för, gärna settings som inte har några som helst fantasteri-inslag. Western en klassiker.

Sen gillar jag settings som känns smarta och genomtänkta och har nån kul twist. Shadowrun-settingen tycker jag är smått genial t ex. Bland senare rollspel har jag verkligen blivit förtjust i Mutant City Blues; mycket mer udda och framförallt mycket mer spelvänlig än många andra superhjältesettings (som jag annars vanemässigt köper eftersom jag gillar superhjältar).

hälsar
Örnie

 

[Robert Jonsson]

Jga är litegrann som Örnie: fantasy är lite tråkigt och det beror på att jag överdoserade av det i ungdomen. Som krank föredrar jag nutida skräckberättelser, även om jag troligen har lättare att improvisera ihop en fantasy-berättelse på stående fot. Till skräckberättelser vill jag ha mer tid för att få det att klicka. Det är dock där som jag gillar hålla mig, så jag antar det är där som jag lättast går igång.

Sci-Fi är nog det som jag har svårast för: dels är jag ingen technobabblare, dels är det genren jag har spelat minst. Det gör att den känns mest obekant för mig.

 

[Rickard]

Från fantasy (eller fejkfantasy, typ apokalyps, Star wars etc) kan jag spotta scenarion ur arslet. Däremot brukar jag ha svårt att få till en specifik stämning. Västernscenarion kan jag inte få till då jag vill ha samma stämning som i spaghettiwestern-filmer och skräck har jag gett upp. Utöver detta är nutid det som jag har svårast för då det bara är dött och trist för mig. Jag förlägger det hellre i en odefinierad snar framtid bara för att få lite mer kreativt svängrum.

/Han som inte kunde spelleda Stjärnornas krig men så släppte det då rollspelet ger tips på hur en spelledare ska fånga stämningen

 

[Arfert]

Jag gillar genrer. Fantasy får gärna förbli fantasy, gärna med inspiration från andra myter än de europeiska. Science-fiction eller Cyberpunk som välgjorda framtidsprojektioner är dundermysigt.

Jag gillar genrer med (uppenbarligen), och tydligen Johnathan Tweet med, om man får tro senaste Fenix. Tydliga genrer underlättar spel, genom att man får samsyn rund bordet om spelvärlden.. bra för inlevelsen.

 

[Gurgeh]

Jag har svårt för alla världar som kräver att jag måste plugga för att de ska bli användbara. Det gäller de flesta fantasyvärldar och science fiction-världar, som avnjuts bäst efter att man läst ett antal bakgrundsmoduler vilka i omfång bara något understiger Nationalencyclopedin. Jag har istället lätt för världar som man kan använda rakt av, antingen för att man känner till dem (nutid) eller för att de inte är definierade och man kan komma undan med att improvisera att Hungus III var kung i Akebomien för 150 år sedan.

/tobias

 

[Andy]

Jag har svårt för alla världar som kräver att jag måste plugga för att de ska bli användbara.

Jag älskar att plugga världar och till hör den grupp spelare som vill kör mycket culture-gaming.

Exempel på rollspel med värld som kräver att SL och samtliga spelare är på lästa är enligt mig till exempel Artesia, Mutant:UA och Gemini. Alla är favvospel såklart.

 

[Genesis]

Jag har spelat min längsta kampanj någonsin (typ 10 spelmöten) i Mutant: UA och spellett min näst längsta. Jag har aldrig läst på spelvärlden. "Postapokalyps i Sverige med buskishumor". Vad mer behöver man veta?

 

[krank]

Jag har spelat min längsta kampanj någonsin (typ 10 spelmöten) i Mutant: UA och spellett min näst längsta. Jag har aldrig läst på spelvärlden. "Postapokalyps i Sverige med buskishumor". Vad mer behöver man veta?

Det beror väl på vad man vill uppnå...

 

[Snow]

Töntig manga. Du får bara välja på tre hårfärger, blå, grön och rosa. Du måste ha en nallebjörn som emblem någonstans.