Rising
Vila i frid
Bearnie ställde frågan som kommer att avgöra alla frågor någonsin i universum (eller åtminstone sysselsätta oss oss i ett par minuter och ge oss lite underhållning) i vrållådan:
Vilken smilie skulle du vara, om du fick välja?
(Vilket är en fråga som leder till alla möjliga amatörpsykologiska följdfrågor, såsom "jaha, men vilken smilie tror du att du kan vara egentligen, då?" osv, men feel free to brodera ut frågeställningen på vilket sätt du än önskar, om det leder till att du kan komma på ett mer underhållande eller intressant svar.)
Själv är jag mest - det som är så otäckt med den smilien är att se hur uttryckslös och anonym den lille gobbon har blivit med sina trötta, resignerade ögon. Han har liksom upphört att vara ett subjekt. Det är den sortens uppgivenhet han utstrålar; att vara så orkes- och hopplös att man slutar vara en personlighet. Slutar vara huvudpersonen i ens eget liv.
Då och då så kan jag blixtra till i ett , dock. Av alla de leende gobbosarna så är det han som jag tycker känns mest "mig". Han fångar liksom det där ögonblicket som jag gillar allra mest med att umgås; när man för en kort stund verkligen connectar och möts i en hastig blick, nick eller blinkning. Man skrattar tillsammans, men man har också upplevt någon sorts gemenskap. Ha ha ha, och sedan tittar man upp, möts i en insiktsfull blick, blinkar och ler, innan man låter blicken vandra vidare.
Med sig på denna vandring så har man lite mer vänskap än vad man hade för ett ögonblick sedan.
---
Vilka smilies är ni?
Vilken smilie skulle du vara, om du fick välja?
(Vilket är en fråga som leder till alla möjliga amatörpsykologiska följdfrågor, såsom "jaha, men vilken smilie tror du att du kan vara egentligen, då?" osv, men feel free to brodera ut frågeställningen på vilket sätt du än önskar, om det leder till att du kan komma på ett mer underhållande eller intressant svar.)
Själv är jag mest - det som är så otäckt med den smilien är att se hur uttryckslös och anonym den lille gobbon har blivit med sina trötta, resignerade ögon. Han har liksom upphört att vara ett subjekt. Det är den sortens uppgivenhet han utstrålar; att vara så orkes- och hopplös att man slutar vara en personlighet. Slutar vara huvudpersonen i ens eget liv.
Då och då så kan jag blixtra till i ett , dock. Av alla de leende gobbosarna så är det han som jag tycker känns mest "mig". Han fångar liksom det där ögonblicket som jag gillar allra mest med att umgås; när man för en kort stund verkligen connectar och möts i en hastig blick, nick eller blinkning. Man skrattar tillsammans, men man har också upplevt någon sorts gemenskap. Ha ha ha, och sedan tittar man upp, möts i en insiktsfull blick, blinkar och ler, innan man låter blicken vandra vidare.
Med sig på denna vandring så har man lite mer vänskap än vad man hade för ett ögonblick sedan.
---
Vilka smilies är ni?