Vilken sorts rollspels-illustration är bäst?

[Sinisa_]

När jag själv suttit och klistrat ihop mitt Tistelriddare här i sommar, har jag märkt att de illustrationer som så att säga känts som att de har saknats när jag varit klar med texten, har varit av två slag:

1. Bilder som ringar in en viss stämning. Det bli då ofta bilder av karaktärer som rör sig i landskap. Sådana bilder går förstås att skriva fram med text också, men för mig ger en bild ofta en mer omedelbar känsla av att "okej, jag fattar hur den här platsen känns, och därför kan jag nu befolka den med en massa eget fantiserande". Typ de här två bilderna märkte jag att jag ville teckna och foga in i världsboken, trots att jag redan hade beskrivit platserna de avbildar med text:





2. Nödvändigare än stämningsbilder är dock, för mig, bilder av sådant som inte går att fånga in med enkla referenser till redan existerande troper. Om jag säger att Tistelriddare handlar om smådjur av typen ekorrar och möss och grodor och katter som klär sig i borgerliga sekelskifteskläder och varma ullmantlar och bor i en stad med väderkvarnar och har yrken som urmakare och ballerina och så vidare, så förstår man, tror jag, hur den världen ser ut. I än högre grad därför att sådant som Det Susar i Säven nämns i inledningen. Däremot kändes det viktigt att försöka teckna sådant som nattbarnen, som är en sorts väsen som lever på månen, och som är hybrider av spökdjur, nattfjärilar, malar, marulkar, fladdermöss och andra varelser som lever i mörker. Efter att ha tecknat ett par tre, fyra stycken av dem tror jag att jag nu skulle kunna teckna tio andra varianter, som skulle se annorlunda ut, men som ändå skulle passa in i den övergripande estetiken:

 

[Quadrante]

Spoiler: Om det här ämnet triggar er, så kan vi spara det till ett senare tillfälle.

En sak som jag uppskattar som del i de illustrationer som spel har är representation. Vilket betyder så många olika saker beroende på spel, spelvärld och spelets syfte. Det är lätt att man bara ser de coola, snygga, tuffa, råa ... fastän det ska illustrera en värld. Det måste inte handla om vem personen är, kan lika väl vara vad den gör.

Men som sagt, ... jag uppskattar när jag ser att man lagt möda på det och att mödan gått åt till att få det som en naturlig del av hela verket.

 

[Svarte Faraonen]

När jag skrivit bildmanusen för folkslagsbilder till Eon 5 har jag aktivt arbetat med att undvika de "tuffa" yrkena i hög grad. Det finns kockar och skulptörer, studenter och barberare, falkenerare och gårdfarihandlare, men påtagligt få legoknektar, lönnmördare, nekromantiker och liknande. Sådant sparas till andra bitar av boken.

 

[Gerkub]

En sak som verkligen är användbart med bilder är att de kan fungera som som minnesverktyg.

Dels kan de fungera som starka visuella signaler som hjälper en att hitta rätt sidor i en regelbok. Ett uppslag som sticker ut, eller ett återkommande tema i ett visst kapitel. Samtidigt är det viktigt att det finns en sorts enhetlighet i det. Det kan snarare vara förvirrande om det är för många olika vitt skilda stilar som ska blandas hejvilt.

Dels kan de berätta en historia i sig, mer än bara visa hur något ser ut. Den behöver inte skriva läsaren på näsan, utan bara att man på nåt vis i bilden kan erfara att det pågår något dramatiskt / sjukt / spännande / vardagligt / eller vad det nu är, som är relevant för spelet. Jag tror iaf jag har lättare att minnas t ex en miljöbild om jag kan på nåt vis associera en ”story” eller känsla kopplad till den.

”Pictures that invite a narrative but work better without one” var det nån som skrev, och det tror jag funkar bra för ändamålet. Bilder som ställer frågor kan göra att de stannar kvar i läsarens medvetna. Med det sagt så gillar jag också fina bilder på miljöer, kläder, vapen, grejer! Bara lite svårt att minnas allt sånt för mig ibland.

 

[Badmojo]

Troubleshooters hit the sweet spot tycker jag, bilderna samverkar med reglerna, och visar hur spelstilen och settingen är tänkt. Korten med bruksdesign från 60-talet är guld också.

Efterfrågar fler detaljerade vardagsscener/-miljöer o bruksföremål till annars eminenta Vaesen.

 

[JohanL]

Bilder som illustrerar saker i systemet!


I ett Culture Gaming-spel är det också kritiskt viktigt att illustrationerna är materiellt korrekta, alltså att man kan se typiska kläder, utrustning och arkitektur. För att fortsätta med RuneQuest, så älskar jag de små infällda bilderna som strösslas genom produkten, som kan vara något så enkelt som hur mynt ser ut:



Eller i fallet religion, hur den religiösa ikonografin ser ut:


Alltså, det är inte så att jag har något emot stämningsfyllda bilder, men det är mycket bättre om de förmedlar information också.

 

[Lanina]

För mig handlar väl illustrationen om det som några här kallar stämningsskapande, men det är mer än så. Det handlar inte bara om att jag ska inspireras eller tycka att något är coolt (finns massvis av cool konst på Pinterest och DeviantArt liksom), utan att skaparna på något sätt kommunicerar sitt mål med spelet. Redan omslaget sa säga mig om spelet är relevant för mig eller inte. Jag har aldrig spelat Vindhjärta, t ex, men jag har ju sett en del av de vackra illustrationerna. Jag har också förstått baserat på dem att det spelet antagligen inte är något jag skulle vilja spelleda - men antagligen haka på om någon annan gjorde det.

Det handlar ganska mycket om behoven i specifika rollspel också.

Eon är supersvårt att sammanfatta i ord, men illustrationerna i Eon IV har hjälpt att förstå vad det är för typ av fantasy det handlar om. Det finns några bilder som har problem som jag skulle vilja rätta till, men både illustrationerna på SLP:er/folkslag/kläder och några av de stora färglagda bilderna är sådana som jag känt har gett mig mycket.

Kartor tycker jag är bra att ha i färdiga äventyr. Jag är själv usel på att skapa kartor, så jag uppskattar när någon annan redan gjort det.

Monster och liknande tycker jag är viktigt att att ha illustrerade, om de förekommer och är mer än något jättestandard. Om vi pratar om typiska drakar och troll så behövs det kanske inte. Men det är ganska vanligt att rollspel skapar sina egna monster eller varianter, och en bild ger en bättre helhet än vad ett stycke text gör.

Bilder på utrustning, vapen och sånt ger mig inte så mycket. Jag är i och för sig ganska ointresserad av vapenlistor och utrustning överlag, så även om det finns en cool illustration så kommer jag antagligen glömma bort den. Ett svärd är ett svärd, liksom.

 

[Quadrante]

Alla bilder är på ett plan illustrativa (informationsbärande) och illustrativa (dekoration).

 

[clarence redd]

Jag tycker att illustrationer är informationsbärare - precis som texten, men mer direkta. En text är seriell (först det här, sen det där) medan bilder är en parallell process. Särskilt i hela miljöer uppfattar vi väldigt många saker samtidigt under några tiondels sekunder.

Jag är också förtjust i bilder som fångar händelser medan de pågår, men som samtidigt är öppna för tolkning. När jag visar mina tryck på utställningar berättar många om historierna de läser in i bilderna. Det är otroligt kul att höra hur olika associationerna blir : ) Och ofta har inte jag något definitivt svar heller, så det finns inga tolkningar som är rätt eller fel.

Begreppet narrativ konst hörde jag nyligen, om bilder som har ett tydligt före och efter. Det låter flott!

 

[clarence redd]

Men varför har rollspel bilder och inte romaner? Den historiska förklaringen är väl helt enkelt att rollspel riktade sig till tonåringar.

Men illustrationerna förstärker också funktionen som instruktionsbok. Precis som manualer till diskmaskiner har bilder för att förklara hur allting fungerar, så hjälper illustrationerna i rollspel till att öka förståelsen. Och många rollspel är mycket svårare att hantera än diskmaskiner.

Rollspel = handbok för dagdrömmare

 

[Oscar Silferstjerna]

Men varför har rollspel bilder och inte romaner? Den historiska förklaringen är väl helt enkelt att rollspel riktade sig till tonåringar.

Men illustrationerna förstärker också funktionen som instruktionsbok. Precis som manualer till diskmaskiner har bilder för att förklara hur allting fungerar, så hjälper illustrationerna i rollspel till att öka förståelsen. Och många rollspel är mycket svårare att hantera än diskmaskiner.

Rollspel = handbok för dagdrömmare

I mina ögon får rollspel gärna vara grafiskt närbesläktade med serietidningar. Det var därför som jag tidigare i denna tråd argumenterade för rubriker som grafiska och mer eller mindre bildlika element. Luke Cranes Mouseguard RPG och Burning Empires är båda i mina ögon lyckade exempel på hur
rollspel kan dra nytta av seriealbumens sätt att gestalta och förklara.

Jag håller med om att rollspel (åtminstone regeldelen) har drag av instruktionsböcker. En del spel tror jag hade vunnit på att göra det pedagogiska inslaget mer grafiskt och serietidningslikt. Riktigt skickliga serietecknare kan verkligen arbeta med ord och bild i oväntade samspel. Jag ser gärna mer sådant.

Hur rollspel utformas grafiskt är långt ifrån självklart. Det finns inget som säger att ett rollspel inte också kan vara ett seriealbum, en grafisk roman, en konstbok eller ett fotoalbum. Eller rent grafiskt låna drag från produkter som dessa.

 

[JohanL]

Men varför har rollspel bilder och inte romaner? Den historiska förklaringen är väl helt enkelt att rollspel riktade sig till tonåringar.

Men illustrationerna förstärker också funktionen som instruktionsbok. Precis som manualer till diskmaskiner har bilder för att förklara hur allting fungerar, så hjälper illustrationerna i rollspel till att öka förståelsen. Och många rollspel är mycket svårare att hantera än diskmaskiner.

Den tredje funktionen är reseguide, och de har också bilder.

Rollspel skiljer sig också från romaner genom att flera personer behöver vara överens om hur det ser ut.

 

[Quadrante]

Hur rollspel utformas grafiskt är långt ifrån självklart. Det finns inget som säger att ett rollspel inte också kan vara ett seriealbum, en grafisk roman, en konstbok eller ett fotoalbum. Eller åtminstone låna drag från produkter som dessa.

Skulle vilja se mer och fler av detta. Kanske inte så mycket för att det skulle underlätta eller få mig att spela mer. Utan just för att jag uppskattar det.

 

[Rickard]

I mina ögon får rollspel gärna vara grafiskt närbesläktade med serietidningar. Det var därför som jag tidigare i denna tråd argumenterade för rubriker som grafiska och mer eller mindre bildlika element. Luke Cranes Mouseguard RPG och Burning Empires är båda i mina ögon lyckade exempel på hur
rollspel kan dra nytta av seriealbumens sätt att gestalta och förklara.

Jag håller med om att rollspel (åtminstone regeldelen) har drag av instruktionsböcker. En del spel tror jag hade vunnit på att göra det pedagogiska inslaget mer grafiskt och serietidningslikt. Riktigt skickliga serietecknare kan verkligen arbeta med ord och bild i oväntade samspel. Jag ser gärna mer sådant.

Hur rollspel utformas grafiskt är långt ifrån självklart. Det finns inget som säger att ett rollspel inte också kan vara ett seriealbum, en grafisk roman, en konstbok eller ett fotoalbum. Eller rent grafiskt låna drag från produkter som dessa.

Detta var väldigt bra skrivet. Har funderat ett tag på serier som visuella medel för att lära ut processer, så att man får reglerna förklarade både visuellt som skrivet. Tror man får ha ett rätt annorlunda tankesätt för att få det här att fungera, både när det gäller att kommunicera ett rollspelssystem men också designa det (utan att göra det superenkelt). Understanding Comics är ett exempel på hur detta kan göras. I Supergänget känns det mer som en gimmick.

 

[Mogger]

Den med ankor på. Mer seriöst; sådant min fantasi inte kan frammana av sig självt utan behöver hjälp med. Subjektivt såklart, men i KH har vi jobbat mycket med kulturella inslag som kanske inte är uppenbara och som man förhoppningsvis tänker "oj, coolt!" när man ser.

 

[Vitulv]

Jag gillar massor av olika bilder, men är särskilt förtjust i sådana som är ganska konkret beskrivande - särskilt över platser och arkitektur. Jag kan ha svårt att visualisera en plats eller byggnad om den bara beskrivs i text, en bild hjälper mig jättemycket. Jag uppskattar särskilt isometriska avbildningar just för tydlighetens skull. Jag kan ha svårt att förstå höjdskillnader på en ”platt” karta. Allra bäst är om jag kan visa bilderna för spelarna och säga ”så här ser det ut” och att de kan peka och säga att ”vi klättrar upp för muren här och kikar in genom det här fönstret”. Jag vill att det ska kännas lite som att titta in i ett dockskåp eller ned på en modell.

Stämningsbilder är trevliga men jag har inte samma behov av dem. Det räcker med att skriva att skogen är mörk, djup och lummig för att jag ska få upp den bilden i huvudet. Jag behöver inte se en bild.

Vapenbilder är dock bäst av allt.

 

[Lemur]

Det är förresten bäst om bild och text känns som att de är skapade i tandem. Dvs, om en bild visar en miljö behöver den kanske knappt beskrivas alls i text, och vice versa. Det kan spara massor av text och göra spelet snabbare att läsa och ta till sig.

 

[Oscar Silferstjerna]

Vad är det för mycket av? Och då menar jag inte illustrationerna i något enskilt rollspel, utan i rollspel generellt. Mitt svar blir då: mer eller mindre statiska gestalter i helfigur. Ofta sedda framifrån. Jag tror att den sortens bilder ofta görs utifrån en enkel och inte så genomtänkt premiss; ”det ska väl vara lite figurer”. Och så blir det så. Naturligtvis kan en skicklig illustratör ändå göra ett bra jobb. Men blir det inte lite tråkigt?

Ett sätt att göra det visuella mer varierat är att ändra på den tänkta betraktarens position. Kanske rakt uppifrån istället för framifrån? Eller underifrån? Hur ser mördaren eller monstret ut från den vinkeln? Vad händer om man istället för figurer i helfigur får se delar av ett ansikte på mycket nära håll? Eller personer på riktigt långt håll? Jag säger inte att sådant inte förekommer, bara att det borde vara vanligare.

Ytterligare en möjlig variation är att fokusera på föremål istället för personer och varelser. Gärna vardagsföremål som, till synes i förbigående, visar hur världen ser ut, vad som är viktigt och ”vad man gör”. Kanske går det att göra en form av settingtroget stilleben? Vilka prylar har en legoknekt eller en medeltida munk? Vapen, som lyftes fram ovan, kan vara ett motiv, men bara, tycker jag, om de verkligen är väsentliga i settingen. Är de inte det, så är det bättre att fokusera på annat.

Ännu en bärande visuell faktor är förstås färgskalan. Den går det ofta att kombinera med formgivningen i övrigt. Jag slogs nyligen av hur Moëbius ofta använder sig av grälla, starka färger (exempelvis rosa) som ”inte alls passar” hans ganska hårda världar. I själva verket passar färgerna in särskilt väl. De sätter tonen och gör dessutom att man genast känner att det är bilder av just Moëbius man ser. När man bygger världar tror jag att det är bra att också tänka på färgskala. Det kan göra världen visuellt specifik och ovanlig istället för vanlig och intetsägande.

 

[Quadrante]

Gjorde ett test med att illustrationer bara skulle vara djur … vilket säkert skulle kunna gå att få bra. Men saknade att där är människor.

Ett problem som jag stöter på när jag väl gör människor, är hur det snabbt definierar och begränsar vilka människor man ser … (av de val jag gör oavsett varför de är där). Text håller det öppet längre. Lite som skillnaden mellan Starship troopers som film och som bok. Där bokens huvudrolls bakgrund (etnicitet) hålls okänd till slutet i boken.

 

[Quadrante]

Brädspel som lika väl skulle kunnat varit rollspel och som bygger på bilder för att berätta/gestalta och som man som spelare både vill och inte vill höra … tänker mig att stilen och tacklandet av ett dimmigt minne eller okänt förflutna borde gå att kopiera för … mysterium … skräck … skattletande.

Holding On: The Troubled Life of Billy Kerr

Your patient has a story to tell. Can you keep him alive long enough to listen?

boardgamegeek.com