Nekromanti Vilket är det värsta sättet du har dött på?

[God45]

Min karaktär OSR D&D karaktär, Severius Blot präst och kättare, dog förra sessionen vi spelade. Han var bara en av två karaktärer som var kvar från början av kampanjen som har tagit livet av runt 40 spelarkaraktärer och runt 100 hantlangare. Så det har varit en lång och brutal resa som slutade när gruppens paladin gav sig och började förnedra sig själv framför en demon herre för att få den att skona gruppen. Resten var med på det men Severius slogs modigt om än poänglöst mot demonen i två rundor tills han dog.

Sedan smälte demonen ner min karaktärs kropp och gjorde en levande magisk mantel av honom.

Så nu bär min nya karaktär en mantel gjord av min förre detta karaktärs kött!

Det är nog det värsta sätter jag dött på i ett rollspel. Vilket är det värsta sättet du har dött på?

 

[wilper]

Mutant (gamla), första gången jag spelar med rollformulär och riktiga tärningar. Det är mycket högtidligt.

Två minuter in i äventyret undersöker jag en anslagstavla, men marken är sank precis där. Så jag börjar sjunka. "Slå Simma!" kommenderar SL, slaget misslyckas. Rollpersonens lungor fylls av lera och den DÖÖÖÖÖÖR!

 

[God45]

Mutant (gamla), första gången jag spelar med rollformulär och riktiga tärningar. Det är mycket högtidligt.

Två minuter in i äventyret undersöker jag en anslagstavla, men marken är sank precis där. Så jag börjar sjunka. "Slå Simma!" kommenderar SL, slaget misslyckas. Rollpersonens lungor fylls av lera och den DÖÖÖÖÖÖR!

Hahahahah ????????????

 

[Mogger]

Svavelvinter (tror jag):

Vi plundrar en gravkammare. Ett klot flyger ut ur väggen och krossar min kompanjons huvud! Rummet börjar fyllas av kokande vatten! Min RP kastar sig ner i en sarkofag och slår igen locket.

Och ångkokas till döds...

 

[Swedish Chef]

Mutant U:A någonstans i andra delen hade vi en episk slutstrid med gigantisk gris. Stridsrunda ett slår min muterade människa ett perfekt slag som ger grisen stenhård skada. tyvärr slår grisen tillbaka i samma runda och biter helt oceremoniellt huvudet av min rollperson.

 

[anth]

ADnD, min första riktiga rollperson, level 1, utforskar en grav, klassiskt grottkräl.
Hittar en Periapt of Foul Rotting, ett föremål med en förbannelse som ger accelererad spetälska. Eftersom det tar 24 timmar innan man ser symptom är jag omedveten om vad det är.
Hittar så många magiska föremål att jag ser ut som en julgran.
Kliver i en teleport-fälla och blir teleporterad till en öde ö.
Jag är för låg level för att göra mig av med förbannelsen. Det tar för lång tid att bygga en flotte och segla till civilisationen igen. Jag dör i spetälska.

 

[God45]

ADnD, min första riktiga rollperson, level 1, utforskar en grav, klassiskt grottkräl.
Hittar en Periapt of Foul Rotting, ett föremål med en förbannelse som ger accelererad spetälska. Eftersom det tar 24 timmar innan man ser symptom är jag omedveten om vad det är.
Hittar så många magiska föremål att jag ser ut som en julgran.
Kliver i en teleport-fälla och blir teleporterad till en öde ö.
Jag är för låg level för att göra mig av med förbannelsen. Det tar för lång tid att bygga en flotte och segla till civilisationen igen. Jag dör i spetälska.

Amazing ????????

 

[Cybot]

Sci-fi hack.
Vi är en liten äventyrargrupp som har fått uppdrag att bekämpa pirater som härjar på en Gasmining planet där våra arbetsgivare utvinner deuterium ur atmosfären..
Piraterna har visat sig vara långt fler än vi förväntade oss och om vi gör ett direktanfall så kommer det att vara en hård och brutal fajt. Men min karaktär har en plan (vilket är ganska vanligt för mina karaktärer). Spelledaren har tidigare beskrivit en lokal art av gasballonger som filtrerar ut väte ur atmosfären och driver med vindarna medans de använder sina tentakler för att leta upp mat och min karaktär har animal empathy som en av mina PSI förmågor. Så jag använder min psiförmåga för att lugna ner gasballongerna medans vi samlar ihop dem och tänker vid rätt tillfälle sända en hord av dem drivande ner mot piratbasen och sedan använda en lasersniper för att sätta igång en kedjereaktion för att shockblasta basen och sedan svepa in med våran attacksvävare.

Ett litet problem. Random encounter med ökenbestar, en i gänget critfailar med sitt lasergevär och hans random target är...en gasballong. Chansen är en på fyra att det sätter igång en kedjereaktion hos gasballongerna....och vi critfailar igen. Chansen att detta händer är typ 1 på 32000. Explosionen är så kraftig att min kommandobepansrade (och nu likvifierade) kropp dimper ner i marken fyra kilometer bort.

 

[Xhakhal]

På ett lajv. Jag vill byta rollperson och spela världens klumpigaste drow, men min första roll behöver typ dö ordentligt först pga har en massa plot. Jag har en kamikazeintrig. Spiller alla hemligheter. Jagar efter min rolls onda pappa hela första halvan av lajvet, för jag vet att om jag avslöjar att han har HALVALVISKA BARN! så kommer han typ hellre mörda mig än leva med skammen.
När jag ÄNTLIGEN lyckas komma in i ondingarnas läger, efter många små skärmytslingar och mycket 'vadfan, är de ute på patrull IGEN?!' så har just någon magiker eller präst gjort att käre far fått någon slags uppenbarelse, så när jag avslöjar honom blir han helt "ÅÅÅH EN VÄLSIGNELSE, DET ÄR ETT TECKEN, JAG SKA INTE LÄNGRE FÖRNEKA MINA LIVSVAL" och jag blir en del av familjen istället.

Till sist är jag så less att jag går till offlägret, hämtar litet blodampuller, checkar med arr att jag bara får bli mördad av några fiende-NPCs istället, och kommer spottandes blod och lerig i hela ansiktet in i människolägret.

Då sitter där någon jävla älva iklädd enbart typ ett fårskinn och med lurviga tofflor, i övrigt utan kläder, som lagt någon slags trollformel runt sig.
"När jag är nära kan ingenting levande dö, och alla skador kan läka"

...

....

........

Jag blev den första lajvaren i kampanjen som använt Boromir-regeln ('är du stridstränad får du göra en boromir-handling med dina sista krafter innan du dör, även om du tagit dödlig skada, pga coolare') för att brotta ned en furry tills den lämnade mig ifred.

RIP min coola halvalv.

 

[IcarusDream]

Eon, Katres gåtor.

Min trukh slåss ensam emot en grendel medan resten av gruppen ligger döende bakom mig. Jag är helt oskadad och verkar vara påväg att driva bort grendelen.. då tar min kompanjon, den skadade dvärgen fram sitt armborst. Skjuter, fumlar.. träffar min helrustninigstäcka trukh i nacken (en av få glipor i rustningen). Min trukh blöder ihjäl på två rundor och dvärgens andra skott skjuter ihjäl grendeln..
Sen åt dvärgen upp min karaktärs halvtama vildsvin...

 

[Mogger]

Ok, jag var SL men det var en episk död i MUA. I Karle, den där forntidsbunkern. Nere på någon av de lägsta våningarna ramlar våra vänner på en riktigt elak stridsrobot, och stackars mullvaden Bissmarck peppras hålfärdig. Hans kamrat Zebediah Grytplyte släpar med honom och de hittar en lucka ner till någon undergång. De flyr, men snart blir de förföljda av en större flock asgnagare och Zeb tvingas kasta Bart till skocken, så att åtminstone en av dem överlever.

 

[.113]

Eftersom du skrev värsta så måste väl det vara min egenutnämnda General som mördade sin far, flydde och fixade ihop en armé från scratch, gick med i det stora kriget, trotsade allt och alla och vann, skaffade sig fiender som t. Ex ett lönnmördargille som skickade 6st lönnmördare på honom som han dräpte själv i närstrid, i kalsonger bör tilläggas eftersom de anföll hans tältläger under natten. Han slängde deras huvuden utanför gillets dörr, och de bytte ställning. Han dräpte ett enormt troll i närstrid själv och när vi skulle avsluta för kvällen så tjatade jag till mig att vi skulle göra klart striden varpå en bonde högg ner mig bakifrån med den mest äckliga crit jag varit med om då det var ett open ended system med exploderande tärningar och SL hade en tärningsapp med tärningsrassel å den slutade tamejfan aldrig rassla. Alla satt å lyssnade å väntade och efter tredje rasslet börjar man inse att jag är fucked, men det rasslar på en stund till.

Kampanjen över, hjälten e död.

Shit happens.

Jag har inte tjatat till mig en fortsättning sen dess

 

[.113]

Värsta gruppwipe är nog när vi lalla level ettor blir fullständigt övervälmade av... Råttor. Å jag snackar en hel svärm på typ.. 3,kanske var det 4. De gjorde 1 skada om de träffade. Vi missade om och om igen.


Jag har nog aldrig dött episkt. Bara tragiskt.

 

[Ulfgeir]

Drakar och Demoner Expert, när vi kör svavelvinter-äventyret. Jag hade åkt hem för att äta. Då tyckte mina medspelare att de var en bra idé att min karaktär som vara alv, läste den alviska texten som stod på en magisk spegel. Det utlöste besvärjelsen som var Syn, men med fördubblad effektgrad varje runda (och det fanns inget sätt att bryta det på, inte ens genom att offra hjältepooäng). Jag hade 10 i psy... Så överlevde 3 rundor...

I Call of Cthulhu: vi är ute på en liten båt. Plötsligt kommer en Shoggoth upp ur vattnet. Jag failar mitt san-slag så hårt så jag förlorar typ 20+ san i ett svep. Blir totalt skogstokig. De andra rollpersonerna kastar sig överbord och simmar därifrån. Jag står kvar på däck, pekandes på shoggothen medans jag skrattar hysteriskt. "Karaktärens sista ord var "Hahahahehe, den äter...." Och ja, jag fick ett par extraslag för att komma undan men failade de med.

/Ulfgeir

 

[God45]

Eftersom du skrev värsta så måste väl det vara min egenutnämnda General som mördade sin far, flydde och fixade ihop en armé från scratch, gick med i det stora kriget, trotsade allt och alla och vann, skaffade sig fiender som t. Ex ett lönnmördargille som skickade 6st lönnmördare på honom som han dräpte själv i närstrid, i kalsonger bör tilläggas eftersom de anföll hans tältläger under natten. Han slängde deras huvuden utanför gillets dörr, och de bytte ställning. Han dräpte ett enormt troll i närstrid själv och när vi skulle avsluta för kvällen så tjatade jag till mig att vi skulle göra klart striden varpå en bonde högg ner mig bakifrån med den mest äckliga crit jag varit med om då det var ett open ended system med exploderande tärningar och SL hade en tärningsapp med tärningsrassel å den slutade tamejfan aldrig rassla. Alla satt å lyssnade å väntade och efter tredje rasslet börjar man inse att jag är fucked, men det rasslar på en stund till.

Kampanjen över, hjälten e död.

Shit happens.

Jag har inte tjatat till mig en fortsättning sen dess

Älskar den här

 

[Ram]

aDoD, jag började spela ett tag efter de andra, men SL bestämde att jag trots detta skulle starta pÃ¥ Lvl 1. Vi knallade runt i en dungeon och jag var helt värdelös och kunde i princip inte delta i striderna. Som avslutande grädde pÃ¥ moset sÃ¥ hittade vi nÃ¥gon sorts rutchkana och jag valdes ut att Ã¥ka ned för den varpÃ¥ SL enkelt rullade ett par tärningar och deklarerade "Du är död" utan att jag fick veta varför. Det var bara att gÃ¥ hem. Senare fick jag reda pÃ¥ att det var en mumie där nere (tror jag) och att den rakt av snott mitt level. ​

 

[Mannen i skogen]

Första gången jag blev förrådd av en annan spelare. Backstabbad av annan rp medan vi utforskade The Temple of Elemental Evil.
Gruppen delade sig i två, jag och en annan rollperson gick åt ena hållet. Den andra spelaren skickar en lapp till SL. Varje gång jag vill göra något säger spelledaren "Vänta lite" och byter scen till andra halvan av gruppen. När alla till sist återsamlas är jag borta men hittas ute på gårdsplanen med lite pilar i ryggen. "Ja, det var lite bågskyttar där uppe, jag sprang för livet" säger han som varit med mig. "Där uppe" var en murken balkong som inte höll att stå på.
Officiellt visste ingen vad som hänt, och gruppen lyckades pruta till sig en återupplivning i byn. Med lite metaspelande lyckades vi till sist vara på rätt plats vid rätt tillfälle för att få veta att en i gruppen var förrädare.

Kanske inte så dramatiskt men jag var ung och hanterade det ganska dåligt och är mot PvP sedan dess.

 

[Cybot]

PvP är bara okej om alla är in på det från början.

 

[Per]

Utdrag ur en spelarkrönika från en WFRP2 kampanj (The Thousand Thrones) som jag spelledde för 6-7 år sedan. Det är karaktären Tanner som här beskriver konflikten mellan två medlemmar i gruppen, Sigmarprästen Wera och mångsysslaren Engelbert, som slutar med Engelberts tragiska död. Det var en dramatisk och tragisk händelse för gruppen då alla kört med samma karaktärer ca 3-4 år irl i kampanjen, gruppen genomgått många faror och utmaningar men konflikterna inom gruppen blev till slut för stora och "spelare dödar spelare".

"Det regnar kraftigt. Jag halkar genom leran. Det är kallt. I morgon kommer vattenpölarna att vara täckta av en hinna av is och vagnsspåren frusna. Jag stannar till vid ingången till den inre cirkeln. Dom inhägnande tygerna på sina pålar piskar argsint som för att göra sig av med regnvattnet. Det är märkligt tyst. Bara regnets forsande och fräsandet från vakternas falnande fyrfat. Inga vakter står på sin post. Ett rött sken fladdrar över dom en gång vita tygerna. Jag skjuter, som så många gånger förr, ett av skynkena åt sidan och går in. På den mörka platsen innanför finns bara tre figurer. Dom avtecknar sig som silhuetter mot dom upplysta tälten längre in. Det är Engelbert och Wilma, och Rupert tack och lov! Engelbert och Wilma står vända mot varann. Det syns att läget är spänt. Wilma fräser av återhållen ilska: “-Det var du som tog hästen, och vinet! Erkänn!” Engelbert svarar: “-Det var inte jag. Det finns ju vittnen på att det inte var jag!”
Wilma lägger fram bevisen. Hon har varit runt i lägret för att finna spår efter hästen.
Den som tog hästen har inte varit särskilt noga med att dölja sina spår. Allt pekar på Engelbert. Det är den enda förklaringen. Men den är ändå helt omöjlig att förstå.
Engelbert står på sig. Rupert och jag försöker medla.
Till slut säger Wilma: “-Erkänn, eller så hämtar jag hammaren och vi slåss till döden!”
Engelbert nekar igen. Wilma vänder och går. Jag tar Engelbert med avsides under en baldakin för att tala förstånd med honom men han kommer med något påstående om att han och Rupert var motarbetade av Wilma i inre cirkeln.
Inget kan hindra det nu. Ute i regnet på planen står Wilma och väntar med strids-hammaren sänkt, men redo. Engelbert går fram med sitt spjut och ställer sig en bit framför Wilma.
“-Wilma..” Engelbert stoppar ner handen i en påse han bär vid bältet.
Wilma höjer hammaren och anfaller: “-Försvara dig!”
Engelbert är mycket snabbare. Han stryker något över spjutspetsen och går till anfall.
Antagligen är spjutet förgiftat med belladonna. Rupert och jag försöker hindra dom.
Engelbert når under Wilmas gard och prickar henne men inte tillräckligt djupt.
Jag får tag i Engelbert för att hindra honom från att använda det förgiftade spjutet igen.
Wilma bryr sig inte om att jag står i vägen eller att Engelbert inte kan försvara sig och
svingar sin hammare. Två fruktansvärda slag. Det första orsakar massiv skada till vänster axel och bröstkorgen och Engelbert vacklar, plötsligt lealös som en docka.
Det följande slaget krossar pannan och trycker in ögonen i huvudets innanmäte.

Så dör Engelbert Lebengut.

Wilma vänder och går. Jag och Rupert står som förstummade.
Runt omkring oss börjar medlemmar av inre cirkeln samlas. Jag uppfattar som i ett töcken att dom anklagar Engelbert för att ha intrigerat i rådet för att så splittring.
Vi protesterar inte när Koller hugger av det som är kvar av Engelberts huvud och sätter upp det på en påle vid ingången.
Vi tar vara på Engelberts tillhörigheter. Hur gick det så här? Han har ju räddat livet på mig flera gånger. Vi har haft många glada stunder. Går vi alla mot ett meningslöst slut? Är det baksidan av myntet som Ranald kastar?
På något sätt är kroppen efter ett tag plötsligt borta, antagligen slängd i ett dike någon-stans, mat för korpar och grisar.
Natten kommer."

A. Tanner

 

[.113]

Åh, kom på en till ganska bra. Men som tidigare är det mer Oh, fuck, situationer..

Nu kör vi gamla mutant då, systemet inte direkt världen.

Jag spelar en människa med en cybernetisk arm (helt från axel) som varit gladiator/riddare (motorcykel och kedja, så han förlorade armen).

Det hände många grejer och man överlever ju normalt inte så länge med olika träffområde som tål liiiite. Men vi överlevde ganska bra t. Ex stöter vi på en cybernetisk självmordskult i still med de från equlibrium, gunkata närstridsmuppar som tar över en stad å tänker störta en satellit ner på staden för att rensa den.

Jag råkar hjälpa dem lite tidigare dock, valde visst fel typ att hjälpa, så de tror vi är på deras sida. Vi får följa med dem ner i en buker med 6st av eliten plus deras boss. Vi är 2st. Jag har en revolver, python tror jag, med 6 kulor. Jag har ca 50 i pistol då jag mer har fokus på lite närstrid å motorcykel å annat sånt där spännande.

7 mot 2.. Tänker vafan vi måste ju stoppa dem, de får gå, så jag skjuter 3st siktade skott mot 3 huvuden första rundan, har ca 10% chans men tänkte att annars e det ändå kört.

Nemas problemaz, vi tar dem alltså allihopa.

Jag har ganska tur när jag slår, det är liksom en uppgående kurva sen tar det stopp å jag dör


Iaf så vi klarade det, klarade en resa genom psykoapornas dal och liknande samt av nån anledning ska vi smyga in i nån sorts industriområde för att göra nått...

Vi smyger på en kulle just utanför å spanar lite, värt att nämna är att vi vet de har en stridsrobot så vi är lite extra sneaky... Iaf så ser vi en vakt komma gåendes så jag ska ta ut denne snabbt, slänger mig fram ur skuggorna och smäller till med min feta cybernetisk dödsarm.

Det blir ett enormt jävla klonk samt ett knytnävsmärke i plåten på.... Stridsroboten.

Så nu står jag i närstrid med en stridsrobot och den gör processen ganska kort genom att slita av mig den andra armen och jag dör.

De andra flyr.