Nekromanti Vilket är ert favorit "Tradspel"?

[Nässe]

Jag har haft absolut roligast med Drakar och demoner expert

Sen har jag även haft kul med både gamla, gamla Mutant och nya Cyberpunk-Mutant

Aberant är ju min absoluta favoritvärld, usla regler och taskiga ingångar till äventyr, dock...

Vampire är grymt skoj

Western har jag gillat, mest utifrån de grymma äventyren, reglerna har verkligen kännts sega, dock bara spelat första utgåvan (ett spelpass av senare utgåva, men det räknas knappt)

Detta är ju dock spel jag haft kul med, inte så att jag tycker de är bra som produkter...

Ecliphse Phase eller hur man nu stavar det, som Krank refererar till- verkar fett.

Song of Ice and Fire vill jag prova, verkar bra

 

[Leon]

Min favvo är Mutant:UA. Detta helt baserat på att de lyckats sätta en värld som är lagom Kalle Anka utan att tappa relativ trovärdighet och konsekvens samt en bunt nostalgi.

Second this - inte helt otippat. Grym värld, och en snygg, modern variant av ett av mina favorit regelsätt: BRP.

(p.s. hade tänkt skriva att "tradspel" inte är en relevant kategorisering för mig. Fast det är det kanske ändå i och med att jag förstår vad du menar)

 

[Christoffer]

Jag älskar gamla Traveller, svarta boxen, tre små svarta böckerna. Det är ett helt magiskt fint litet spel som innehåller så mycket gott. Man kan få huvudvärk av hur det är organiserat, man kan få huvudvärk av reglerna för rymdstrid som kräver ett helt pingisbord och man kan få huvudvärk av en herrans massa andra saker. Men det spelet innehåller så mycket godsaker, gömt bland rätt trista och intetsägande små tabeller. Att spela det Solo står på listorna över saker som jag bör göra inom kort.

Jag gillar SRR/MERP väldigt mycket, det var mitt första spel. Man glömmer aldrig sitt första spel. Men i övrigt så innehåller det oerhört mycket av sådant som jag faktiskt diggar i spel, varierande framgångsgrader, ett skadesystem som är oförlåtligt men fortfarande ger input tillbaka till belöningssystemet (även om det är alldeles för lite), och tabeller. Sen har modulerna de absolut bästa och underbaraste kartorna som någonsin gjorts.

 

[Mogger]

Song of Ice and Fire vill jag prova, verkar bra

Det är det inte.

Däremot håller jag med dig om Mutant, speciellt Cyberpunk som tack vare Gunillas sköna äventyr fortfarande ligger mig varmt om hjärtat.

Mutant:UA har vi tyvärr överdoserat, men oj vad jag gillade det!!

Warhammer bör nämnas med. För det har världens coolaste setting.

Drakar och Demoner har gått förbi nostalgi och är nu helt glömt, men det var där allt började naturligtvis.

Inget av dessa spel skulle jag spela idag dock.

 

[wilper]

Traveller som solospel?

Jag älskar gamla Traveller, svarta boxen, tre små svarta böckerna. ... Att spela det Solo står på listorna över saker som jag bör göra inom kort.

Jag läste det för min blog för ett tag sen, men jag blev aldrig riktigt klok på solo-spelet. Har du praktisk erfarenhet och kan förklara hur det funkar?

http://wilper.wordpress.com/2010/09/25/r...by-marc-miller/

 

[Storuggla]

"Det är det inte."

Två enkla frågor: baseras denna åsikt på utgåvan med erratan i (pocketutgåvan alltså) och är det ett dåligt spel därför att det inte stödjer din spelstil eller någon annan anledning?


Storuggla, hur mycket salt har du på maten

 

[Christoffer]

Re: Traveller som solospel?

Egentligen är det väl bara så enkelt som att man använder sig utav tabellerna konstant. Varje möte, varje del av spelet, så vänder man sig till tabellerna. Kan vara en fördel att ha tex 76 Patrons, men det finns tillräckligt med grejer i Traveller som det är för att det ska fungera.

Sen rullar man bara fram ett system, kanske lite halvt, sådär. Placerar ut sina karaktärer på någon sunkig planet, har de ett skepp? Ok, away we go. Har vi inget skepp? Börja slava och jobba.

Man blir nog mätt på det rätt snabbt, men man kan ju alltid hotta upp det hela med den där gm-emulatorn till Mythic om man vill.

Det hela blir väldigt mycket Story After, dvs vi har inget men vi får ett handfull skeenden som vi sen kan se tillbaka på och säga Ahhh, det kanske handlade om att bli vuxen om att offra saker för kärleken, eller vad det nu kan vara...

 

[wilper]

Re: Traveller som solospel?

Ah! I stil med tråden om ensamt skoj som gick på SG då. (Visst importerade DeBracy den hit också?)

Då var det som jag misstänkte. Håller med om att man nog blir mätt på det rätt fort.

 

[Mogger]

Två enkla frågor: baseras denna åsikt på utgåvan med erratan i (pocketutgåvan alltså) och är det ett dåligt spel därför att det inte stödjer din spelstil eller någon annan anledning?

Ja, och nej. Jag skulle säga att ASIFRP stödjer min spelstil, om det hade funkat, men vi spelade 2 spelmöten med reglerna och de höll inte. De gick sönder. Jag påstår att det är dålig speldesign, rätt upp och ner. Kolla bara statistiken över möjliga utfall med tärningarna. Kanske sämsta tärningsmekaniken någonsin (endast vid 2 färdighetsnivåer och vid 2 svårighetsgrader, typ, är det ens aktuellt, vid alla andra tillfällen har du 0% resp. 100% på att lyckas)

Måns, föredrar svartpeppar

 

[Storuggla]

"Kolla bara statistiken över möjliga utfall med tärningarna. Kanske sämsta tärningsmekaniken någonsin (endast vid 2 färdighetsnivåer och vid 2 svårighetsgrader, typ, är det ens aktuellt, vid alla andra tillfällen har du 0% resp. 100% på att lyckas)"

Statistik på vanliga t6or kan jag någorlunda men de har slängt in bonus och strafftärningar som helt knasar till det. Jag nöjer mig med att veta att sådant fungerade bra i Over the Edge
Det är väl därför jag är förvirrad, jag hade aldrig problem med OtE's regler och när jag läste SIFRP minns jag att jag tänkte "Hey, likadana relger!" och sedan bläddrade vidare.. men de skiljer sig alltså?


Storuggla, tydligen är aldrig schakalerna aldrig anställda av regeringen

 

[krank]

Re: Vilket är ett favorit "Tradspel"?

Exakt, och för min del är det roligaste att få en relation till en annan värld än vår egen. Det är för mig den ultimata fantasin och eskapismen.

Japp. I vanlig ordning kokar det ner till att vi vill ha ut olika saker - för mig handlar det inte så mycket om eskapism; jag ser inget egenvärde i just verklighetsflykten. Tvärtom blir jag direkt avtänd av spelvärldar som blir alltför främmande för mig. Jag diskuterade i en annan tråd, har jag för mig, om mitt behov av att kunna referera till sex pistols och fatta hur bussar funkar. Jag har alltid skitsvårt att komma på rollpersoner till fantasyspel som inte är typ magiker, för det finns nästan inga andra jag känner att jag kan identifiera mig med...

Rollpersonerna är för mig bara ett verktyg för dockskåpsleken.

Sagan om Ringen är ett exempel. Det är väl ganska få som fastnar för karaktärerna i berättelsen?

Sagan om ringen fastnar jag nog inte alls för, men jag fattar hur du menar. Men för mig skulle t.ex rollspel i midgård vara helt värdelöst - det balla med sagan om ringen är för mig de här "aha"-ögonblicken när man ser och förstår något nytt för första gången.

Spoiler

Saruman-avslöjandet, t.ex, när det visar sig att han är ond, är för mig en av de största behållningarna i böckerna.

När jag funderar vidare så inser jag att det nog är därför som jag har lite svårt för alltför nischade världar. Jag vill att kampanjvärlden ska vara ganska bred, och lämna utrymme för lite allt möjligt, snarare än att den ska vara designad för en speciell sorts äventyr. Lapptäcken är bra för mig, med andra ord. I en lapptäcksvärld kan man spendera åratal, medan i en mer nischad konstruktion tillbringar man inte mer tid än tills dess man fått nog av spelets fokus.

Jag har lika svårt för lapptäckesvärldar som jag har för sandlådespel på datorn, typ GTA. Lite samma anledning också, tror jag. Jag har jättemånga rollspel och jättemåmnga TV-spel jag vill spela, och nånstans tycker jag om att kunna känna att "japp, nu var det avklarat, dags för nästa..." GTA blir man aldrig "klar" med, detsamma gäller Morrowind etc. Man kan tröttna, men det är liksom inte samma sak.

Jag gillar enkampanjsvärldar. En spelvärld med en massa coola hemligheter, och så en lång mastodontkampanj där man steg för steg får reda på Vad Som Egentligen Pågår.

 

[Christoffer]

Re: Traveller som solospel?

Precis. Dock räcker sektorgenereringen för ensamt skoj, det är hysteriskt intressant, roligt och stämningssättande. Massor av frågor kommer upp som man aktivt måste svara på. Varför finns alla de här systemen precis här och mitt bland dem det här systemet, som saknar ett ordnat styre men ändå.. osv. Sådant är sjukt intressant, det oerhört mycket input till spelvärlden. Jag och Hans. slog fram en sektor för ett tag sen som Hans. ensamma äventyrare Jae Gassler, det blev en herrans massa frågor, alla behövde inte besvaras inledningsvis. Det blev tydliga linjer i kartan, tydliga affärsvägar, tydliga områden med lägre utveckling och tydliga noder som blev centrala knutpunkter för handel och kultur. Att göra sådant själv är riktigt skoj också, men att göra det tillsammans skapar en anknytning till spelvärlden som är riktigt bra.

 

[Sodivra]

Jag gillar Changeling: The Lost. Man får spela ett gäng miffon som försöker hitta rätt. Det är ett Story Now-spel med tradregler.* Sug på den!

Mutant: UA gillar jag också. Det har något väldigt unikt och slagkraftigt i sin stil.


*Om jag fattat det rätt: Story Now, eller narrativism är att spela för att svara på mänskliga frågor. Ett spel är förvisso inte story now i sig, men det kan hjälpa spelarna att spela på det viset.

 

[Mogger]

men de skiljer sig alltså?

Kanske, jag har aldrig spelat Over the Edge. Hur är det där?

 

[Storuggla]

"Kanske, jag har aldrig spelat Over the Edge. Hur är det där?"

Väldigt enkelt - du har tre t6 i två saker, fyra t6 i en annan sak och två i allt annat. Slå över en svårighetsgrad eller motståndaren. Bonustärning slås tillsammans med dina vanliga tärningar och man räknar bara de bästa, strafftärning slås ihop men man tar bort den bästa. Man har mellan 14 och 24 KP, skadan räknas ut med differensen mellan anttack och försvarssalg multiplicerat med hur elakt vapnet är. That's it, really. Mekaniskt i alla fall. Reglerna finns ypperligt förklarade här (och om ens regler inte kan förklaras på en a4 så har man överkomplicerade regler ).


Storuggla, vill spela sådana där slemma adeslgubbar

 

[Mogger]

Väldigt enkelt - du har tre t6 i två saker, fyra t6 i en annan sak och två i allt annat.

Där. ASIFRP är inte enkelt. Motståndslag funkar lika bra, så klart, men när du har 5 eller 6 tärningar så slås det enkla, fina ut. Speciellt som du ofta slår flera bonustärningar. Kepp it simple, så funkar det, men när reglerna inte längre ryms på en A4 så blir det besvärligt.

 

[Dum Panda]

Wow, vilken respons!
De problem jag har är nog oftast regler.
Jag blir skitpepp på ett spel, gör äventyr, fixar "gubbar" osv. Sen när vi har kört ett äventyr så känns det inte så tufft som jag tycker det borde och så får jag upp ögonen för ett annat spel och kan inte koncentrera mig på det gamla. Vi har alltså inte kört klart många kampanjer i vår spelgrupp...

Ser en sak som verkar lite sorglig, och det är att många verkar sakna spelgrupp? Jag har en, dock är den långt ifrån perfekt där de flesta är "casual players" så hoppas aldrig för mkt på dem.

Varför kommer du aldrig få spela Ars Magica Wilper? Jag har funderat på att köpa det länge. Men det har en del extra böcker så är inte säker vad man ska starta med...

 

[wilper]

Varför wilper aldrig får spela Ars Magica

Det är inte Vampire.














Det utspelar sig inte i 40K-universat.
















Tja, svårare än så är det inte. Visst, jag skriver om Awesome indiespelande, men den typen av spel föregås alltid av att minst en deltagare reser 30 mil först.

Mina lokala spelvänner är bara intresserade av Vampire och 40K-rollspel. Det hade kanske gått att trumma ihop ett enkvälls test, men jag vill ha hela upplevelsen med kampanj, troupe play, roterande spelledande, lärlingar, älvafolk, allt det som gör AM till mitt favoritspel.

Du klarar dig jättelångt med bara grundboken, den är proppfull med spelvärldsinfo och regler. Nog för att köra en kampanj utan vidare.

 

[Vitulv]

Re: Vilket är ett favorit "Tradspel"?

Exakt, och för min del är det roligaste att få en relation till en annan värld än vår egen. Det är för mig den ultimata fantasin och eskapismen.

Japp. I vanlig ordning kokar det ner till att vi vill ha ut olika saker - för mig handlar det inte så mycket om eskapism; jag ser inget egenvärde i just verklighetsflykten. Tvärtom blir jag direkt avtänd av spelvärldar som blir alltför främmande för mig. Jag diskuterade i en annan tråd, har jag för mig, om mitt behov av att kunna referera till sex pistols och fatta hur bussar funkar. Jag har alltid skitsvårt att komma på rollpersoner till fantasyspel som inte är typ magiker, för det finns nästan inga andra jag känner att jag kan identifiera mig med...

Rollpersonerna är för mig bara ett verktyg för dockskåpsleken.

Sagan om Ringen är ett exempel. Det är väl ganska få som fastnar för karaktärerna i berättelsen?

Sagan om ringen fastnar jag nog inte alls för, men jag fattar hur du menar. Men för mig skulle t.ex rollspel i midgård vara helt värdelöst - det balla med sagan om ringen är för mig de här "aha"-ögonblicken när man ser och förstår något nytt för första gången.

<div class="ubbcode-block"><div class="ubbcode-header">Klicka för att visa.. <input type="button" class="form-button" value="Visa mig!" onclick="toggle_spoiler(this, 'Hjälp, mina ögon!', 'Visa mig!')" /></div><div class="ubbcode-body"><div style="display: none;">
Saruman-avslöjandet, t.ex, när det visar sig att han är ond, är för mig en av de största behållningarna i böckerna.

</div>

När jag funderar vidare så inser jag att det nog är därför som jag har lite svårt för alltför nischade världar. Jag vill att kampanjvärlden ska vara ganska bred, och lämna utrymme för lite allt möjligt, snarare än att den ska vara designad för en speciell sorts äventyr. Lapptäcken är bra för mig, med andra ord. I en lapptäcksvärld kan man spendera åratal, medan i en mer nischad konstruktion tillbringar man inte mer tid än tills dess man fått nog av spelets fokus.

Jag har lika svårt för lapptäckesvärldar som jag har för sandlådespel på datorn, typ GTA. Lite samma anledning också, tror jag. Jag har jättemånga rollspel och jättemåmnga TV-spel jag vill spela, och nånstans tycker jag om att kunna känna att "japp, nu var det avklarat, dags för nästa..." GTA blir man aldrig "klar" med, detsamma gäller Morrowind etc. Man kan <span style="font-style: italic;">tröttna</span>, men det är liksom inte samma sak.

Jag gillar enkampanjsvärldar. En spelvärld med en massa coola hemligheter, och så en lång mastodontkampanj där man steg för steg får reda på Vad Som Egentligen Pågår.
</div></div>

Då har vi i varje fall satt fingret på vad det är vi tycker olika om

Sedan är ju inte allt svart eller vitt, såklart. Jag kan absolut ha god behållning av en välskriven kampanj i en nischad värld, med en bra spelledare och ett fint regelsystem. Jagmenar; jag är ju inte dum i huvudet.

Edit: och för tydlighetens skull så kan jag ju poängtera att jag inte heller skulle vilja spela i Tolkiens Midgård, det var bara ett exempel på när karaktärerna är ett verktyg för att visa upp världen.

 

[Möller]

Drakar och Demoner 6:Reviderad för att det var där jag började och det nostalgiska värdet är skyhögt. Drakar och Demoner: Trudvang för att det faktiskt gjorde DoD6 bättre. Jag menar det. Vi tänkte spel Vildhjarta, och började göra karaktärer med DoD6:R-boken. Det gick inte. Inte alls. Det var för svårt, trots att vi alla gjort minst tio rollpersoner tidigare med det. Så vi vände oss till DoD:T och då gick det.

Coriolis, för det har sådan förbannad potential. Jag ser boken, läser den och tänker, fan denhär är inte färdig men jag vill göra den färdig. Förändra klassificeringen av skeppen, förklara spelvärldens uddigheter, spelleda en kampanj.

Conspiracy of Shadows för att även om det är neo-trad på ett indie-förlag så är det smidigt. Det går att använda.

>Human för att kampanjen jag spelar med de reglerna är awesome, och reglerna bidrar.