Läser "Hamlet's Hit Points" och läste en bit om ensamscener, vilket Laws påpekar inte är så vanligt i rollspel. Alltså scener där en rollperson är ensam och inte interagerar med några andra personer. Scener där vi får se hur rollpersonen är när hon är för sig själv, där vi får en inblick i hennes sinne. Vilka spel är bra på att få till sådana scener?
Nekromanti Vilket rollspel är bäst på ensamscener?
- Thread starter Genesis
- Start date
Mogger
Hipsteranka
När jag slopade kravet på interaktion funkade Solar Systems refreshments bra för ändamålet. Men, det är ju fusk eftersom det är en husregel.
När jag dessutom husreglade att även minnen funkade blev det ännu bättre.
Men det är något jag saknar.
När jag dessutom husreglade att även minnen funkade blev det ännu bättre.
Men det är något jag saknar.
Mogger
Hipsteranka
Överlag tycker jag att spel som fokuserar på Scener och Drivkrafter är bra på det här. Så fort man släpper Äventyrargänget så blir det naturligt med ensamspel.
Jo, men de kan ofta kännas väldigt korta, och svåra att dra ut på utan att en stor del av gruppen känner sig utanför, eftersom ensamscener oftast blir monologer från en spelare. Finns det bra verktyg som gör att flera spelare kan delta i scenen även om det bara finns en rollperson i den?Måns;n114547 said:
Mogger
Hipsteranka
Blir de inte så långa/korta som scenen kräver? Vi kör ofta så långa ensamscener att vi måste klippa i dem, åtminstone när jag är SL. Jag har inte riktigt upplevt det här problemet.Genesis;n114548 said:
Däremot är jag intresserad av tekniker/verktyg som gör det intressant att kika in i RP:s huvud, så ensamscenen inte bara blir en serie handlingar. Och även det du nämner om hur man kan involvera övriga gruppen.
I vår GoT-kampanj spelade en spelare två RP. En som nog aldrig träffade de övriga och en som hängde lite mer med den gruppen. Så där var ensamscenen en hel kampanj!
Samt att vi mellan spelmöten körde lite play-by-forum där vi kunde uttrycka lite tankar och sånt. Min erfarenhet är att spel i textform är super om man vill uttrycka tankar och känslor.
Åh, eller Ribbon Drive. Där hade vi en seriell ensamscen där vi utforskade en rollperson i taget medan de satt tysta i bilen på natten. Någon sov och drömde, någon körde bilen, och så. Det var sjukt coolt. Det var nog stämningsmusiken som gjorde det, till viss del.
Problemet är nog egentligen inte att de andra känner sig utanför, utan att monologspelaren känner att det är jobbigt att kontinuerligt prata utan att ha någon att bolla med, rädd för att tråka ut folk, och så vidare. Jag vet att jag har känt så under ensamscener ibland.Måns;n114555 said:
Exakt det tror jag. Svårt att både få och ge bekräftelse i såna scener. Men det är där jag tänker att archipelago ger fina verktyg.Genesis;n114558 said:
Ribbon drive är en annan grej. Men i de riktigt fina ensamscenerna vi hade där deltog ju alla, fast som tankar, känslor intryck etc. Då blir ju feedbacken omedelbar igen. Tror tom att i min morfinensamscen var jag helt tyst och lät 'intrycken skölja över mig' tills jag gjorde mitt val och klippte scenen. Mer vi än spelet tänker jag.
Precis sådär tänker jag mig att man kan få ensamscener att kännas bra och givande. Det blir ett sätt att låta de andra spelarna visa en deras bild av ens rollperson. Vi får en schysst meditativ scen med mycket introspektion, men utan att koncentrera allt prat till en spelare.gustaf s;n114561 said:
Ymir
Blivande Stockholmshipster
En variant som jag kan tänka mig är ganska fruktbar är sådana där rollspel där -andra spelare- är -del- av rollpersonens inre, tex Wraith - the Oblivion och Svart av kval, Vit av lust. Jag tror det har potential att bli väldigt sårbart och hudnära, om spelarna är bra nog.
Annars tycker jag att "bra ensamssceners" gyllene regel tyvärr är så tråkig som: kör med en eller två spelare, inte flera.
Annars tycker jag att "bra ensamssceners" gyllene regel tyvärr är så tråkig som: kör med en eller två spelare, inte flera.
När jag var uppe och spelade OKULT så hade vi sjukt mycket ensamspel där en spelare lätt kunde sitta och berätta om vad hens karaktär såg och kände utan interaktion med övriga individer i fiktionen i 5-10 minuter i streck. Jag vill minnas att det inte handlade om hårda regler utan snarare om en stämning och lite styrning av hur samtalet fungerade och strukturerades men jag minns inte till 100 %. jag ska tjuvläsa ikväll och se om det adresseras explicit i speltexten.
Björn den gode
Swashbuckler
Prosopopé har i och för sig inte heller någon mekanik för andra att 'lägga sig i' ensamscener, ändå tycker jag nog att det passar väldigt bra för just ensamscener eftersom regeln om att en inte får avbryta varandra ändå gör att det bara är en person som är aktiv i taget så att säga.
Rickard
Urverk speldesign
Lustigt nog fick jag precis rekommenderat Everybody is John i en Gplus-tråd jag startade så jag har länken nära:
http://pftdcast.com/resources/EveryoneIsJohn.pdf
Där spelar alla personer en vilja i Johns huvud. Tänk Deadpool eller ängel och djävulen på axlarna.
Annars har vi The Coyotes of Chicago med bara en spelare och 3-4 spelledare.
Det känns dock om att det här är att kringgå vad du egentligen frågar efter då det känns som om du snackar om enskilda ögonblick med en spelare och de här fokuserar på en enskild protagonist. Annars skulle jag kunna tänka mig enskilda ögonblick där spelaren motiverar en höjning i en egenskap (typ kunskap eller relation) genom att spela ut en scen efter själva spelandet där höjningen motiveras. Jag vet inte något rollspel som gör det, förutom möjligtvis Mouse Guard där spelarna får poäng för att skapa scener - en del som enbart inbegriper den enskilda musketören. Spel med spelarskapade flashback-scener borde också kunna finnas för att ge mer djup till rollen.
http://pftdcast.com/resources/EveryoneIsJohn.pdf
Där spelar alla personer en vilja i Johns huvud. Tänk Deadpool eller ängel och djävulen på axlarna.
Annars har vi The Coyotes of Chicago med bara en spelare och 3-4 spelledare.
Det känns dock om att det här är att kringgå vad du egentligen frågar efter då det känns som om du snackar om enskilda ögonblick med en spelare och de här fokuserar på en enskild protagonist. Annars skulle jag kunna tänka mig enskilda ögonblick där spelaren motiverar en höjning i en egenskap (typ kunskap eller relation) genom att spela ut en scen efter själva spelandet där höjningen motiveras. Jag vet inte något rollspel som gör det, förutom möjligtvis Mouse Guard där spelarna får poäng för att skapa scener - en del som enbart inbegriper den enskilda musketören. Spel med spelarskapade flashback-scener borde också kunna finnas för att ge mer djup till rollen.